No Ceremony/// – Feelsolow

Det är tredje gången jag skriver om brittiska No Ceremony///. Och det blir bättre och bättre för varje gång. Feelsolow är alltså det bästa de gjort: vacker och stor elektronisk musik. Den enda frågan just nu är väl när det ska komma en hel skiva och om de klarar av att leverera i det formatet. Hittills pekar allt på att så är fallet. Lyssna och vänta, det är vad jag gör.

Dexys – Nowhere Is Home

Tror jag tänkte det redan när nyheten nådde mig i höstas: 2012 är Kevin Rowlands år. Måste bli. När beskedet kom, att Dexys Midnight Runners skulle släppa sitt första studioalbum på över 27 år, så var det nästan svårt att ta in. För bra för att vara sant.

Men nu börjar det närma sig. På riktigt. Dexys elva spår starka One Day I’m Going To Soar kommer i juni. Vid sin sida har Rowland både gamla och nya vapendragare. Man kan redan tjuvlyssna på Itunes och det låter, föga förvånande, förträffligt.

Alldeles nyss laddade man upp låten Nowhere Is Home för fri nedladdning. En ljuvlig teaser om vad som komma skall. När Kevin Rowland sjunger ”I can’t be a fucking stereotype” med sin allra snyggaste soulröst håller jag krampaktigt tummarna för att det här blir året då han får det stora, världsomspännande erkännandet som han så väl förtjänar, på allvar. Det vore inte en dag för tidigt.

Brittiska kvartetten General Fiasco släpper i början av sommaren sitt andra album och redan nu släpper man en singel, eller ja, den släpps 27 februari – men varför vänta tills dess? Låten Don’t You Ever bjuder på schysst energisk rock utan att låta alldeles för tråkigt och trots att bandet funnits sedan 2007 låter de som debutanter, på ett positivt sätt: nyfiket.

[image name=betyg2]

Jag har inget emot att Brett Andersons fjärde soloskiva har fått titeln Black Rainbows. Jag har inget emot att han på det kolsvarta omslaget poserar med huvudet nedsänkt bakom ett blomsterstilleben, eller att han på en bild i cd-häftet dödsallvarligt dricker en kopp te som om det vore en fromhetsutövning. Det ska han få göra. Det är helt i sin ordning. Näst efter Jarvis Cocker så är det trots allt britpopscenens finaste salongslejon det handlar om. Ett välbevarat sådant dessutom. Vad jag emellertid har invändningar mot är att mer än varannan låt på nya framjammade albumet står och velar mellan det beprövade och rivigt androgyna gamla uttrycket hos Suede (fast utan nerv) och en sorts bombastisk arenarock. Och alltför ofta väljer att ta in på den senare vägen.

Inte för att jag tycker att Anderson ska försöka reprisera låtmallar från tidiga Suede i sitt solomaterial. Att hans välbevarade röst faktiskt skulle hålla för det spelar ingen roll, tomrummet efter Bernard Butlers gitarrspel skulle ändå vara för stort, de klassiska låtarna för ouppnåeliga. Men hellre det än detta, jag skulle föredra tio Animal Nitrate-kopior framför det U2-sound som stundtals dominerar Black Rainbows ljudbild. Eller, för den delen, den sakrala pianoskörheten som han lyckades så snyggt med på Wilderness, vad var det för fel med den? Var det ett uttryck för moget för att hålla fast vid? I idealvärlden skulle Anderson nöjt sig med den sortens klädsamma croonerexistens à la Bryan Ferry som kännetecknade den andra soloskivan. Förädlat det akustiska uttrycket istället för att återigen börjat flirta med det som han själv kallar ”restless, noisy and dynamic”, men som i de flesta fallen på Black Rainbows låter som en ålderskris. Och med det inte sagt att han nödvändigtvis måste spela in Dylan-covers.

Det finns dock undantag, låtar som är mer än bara Andersons röst ylandes popklyschor och bombastiska trummor. Utav dessa är Brittle Heart, andraspåret och första singeln, absolut starkast. Den hade nästan varit en svanesång värdig Suede, refrängen är enastående, nästan gåshudsframkallande. Avslutande Possesion är också fin (även den doftar ”svanesång” så det bara sjunger om det), men arenarocken smutsar ned tillräckligt många låtar däremellan för att helhetsintrycket ska kunna få annat än en medioker karaktär. Ställ spår sju, Actors, bredvid Filmstar och den förra ter sig skrattretande i jämförelse.

Black Rainbows må ha sina ljuspunkter, och för ett fan som jag är skivan stundtals relevant. Andersons röst är fortfarande vacker, men så länge den omges med gitarrer som hur mycket de än försöker låta som Suede inte gör mer än just försöker så kommer den inte till sin rätt. Det är en röst som förtjänar en värdigare ”ålderns höst” än detta.

På sin hemsida skriver Anderson att nya skivan är det första rockalbumet han gjort på sex år, och visst, jag förstår att han vill turnera Europa runt med nytt material och vara sin ungdoms sexiga frontfigurpersona, men jag föredrar faktiskt att han gör det med Suedes låtkatalog i sådana fall. Om han måste envisas. Han kan övertala Bernard Butler att följa med den här gången. De kan spela Brittle Heart som extranummer och jag kan blunda och låtsas att mitt liv är en serie tecknad av Mats Jonsson. Fast allra finast vore det, förstås, om Anderson lanserade ett krogshowkoncept tillsammans med Jarvis Cocker. De kunde åka Svearike runt och spela akustiska allsångsrefränger för Hey Princess-generationen. De kunde kalla det ”Ironists Night”.

[image name=betyg4]

Jag övertolkar eventuellt nu, men jag lyssnar på Deptford Goth och jag tänker att detta är ett tonsatt utanförskap. De fyra nakna låtarna som spänner mellan elektronisk r&b och dubstep, allt varsamt silat genom ett knastrigt goth-filter, i mitt huvud så ekar dessa utav en frustrerad arbetslös ungdomsgenerations David Cameron-ångest. Jag läser med största sannolikhet in för mycket i texter som i första hand nog mer ska ses som förvridna och hemsökta kärlekshymner, men det är ingen tvekan om att det här är isolerad musik späckad med uppdämd ilska. Känslor jag tror många av ungdomarna inblandade i sensommarens uppror kan känna igen sig i, flera av dem bosatta i just London-förorten Deptford. När jag lyssnar på Deptford Goth kan jag inte undgå tanken, att dessa får en talesman, fast att indignationen över klassklyftorna får sitt utlopp i melankoliska symfonier som Real Love Fantasy istället för krossade skyltfönster och brinnande bilar. Att musik kan frambringa dessa associationer är såklart ett mycket gott betyg.

Deptford Goth är Daniel Woolhouse och Youth II är hans debut. På EP:ns inledande spår, No Man, sjunger han ”I created love” och det kunde inte låta mindre övertygande. Woolhouse mässar ledset till en långsam basgång och han låter snarare som upphovsmannen till ensamheten. Soundet byggs på, lager på lager med repetitiv smutsig synt och alienkörer, en form som sedan följs skapelsen igenom. Youth II är fyra subtilt smygande låtbyggen, alla ungefär lika långa, alla av ungefär samma höga klass, med enda invändning att det egna uttrycket (det som är så starkt) ibland drunknar i alla samtida influenser.

För i en tid där Bon Iver och James Blake bosatt sig högst upp på hipphetens piedestal så är Deptford-sonen Daniel Woolhouses debut en logisk följd. En mörkt gåtfull och dystopiskt poppig genremix till EP. En välkommen, alienerad och vacker konsekvens. En utomjording från södra Londons twistade spottloska på en konservativ premiärministers löften om ”hårdare tag”. Det är i alla fall så det låter.

Det är inte varje dag det skrivs om walesiska band. Men här har ni ett: Man Without Country. Deras debut-EP, King Complex EP, kom för ett tag sedan, men först nu har de släppt en video till det magnifika och mångfacetterade titelspåret.

Han har varit i Sverige, mer än en gång, redan. I år. Men det hindrar honom inte från att komma tillbaka. Jamie Woon ger en konsert i Malmö och en i Stockholm nu i november. Har ni inte sett honom ännu så gör det. Den spelningen jag såg i Helsingfors var väldigt fin.

När och var?

25 november – Malmö, Babel
26 november – Stockholm, Södra Teatern

På Monarchys skiva Around the Sun är låten You Don’t Want to Dance with Me en dänga i mängden. Men när den nu släpps som singel har bandet själva gjort en ”rework” på den, som det uttrycks i ett e-mail. Britt Love hoppar in och gör ett gästspel, och låten lyfts samtidigt och blir så mycket bättre än originalet. Bravo!

The Big Pink, bandet med samma namn som en dildo, släpper nya singeln Stay Gold 7 november. Men inte ska ni behöva vänta tills dess för att få höra den. Det räcker med att titta på videon ovan. Ljudbild och det mesta hamnar inte långt från låtarna på debuten A Brief History of Live, men det gör absolut ingenting.