[image name=betyg2]

Jag vill inte ha en del av kakan. Det är knappt så att jag ens vill äta av den. Varför då? Det är ganska äckligt att äta utav samma kaka som alla andra. Folk slemmar runt och har herpes tänker min förvrängda hjärna. Ibland är den just förvrängd, men ibland har den konstigt nog rätt.

Det där med mörker. Det där med Amerikat. Det där nya som skulle vara så bra och unikt. Och så den där storslagna ådran som bankar runt. Folk vräker verkligen i sig av något fler månader i förväg. Det är ett ganska konstigt beteende.

Det är lätt att låta negativ när en ställer sig på tvären och inte vill åka med i bergochdalbanan. Så för att förtydliga; det är inte dåligt, stundtals till och med rätt bra. Men ni kommer aldrig att få det till att det är så unikt som ni vill.

Lykke Lis musik är storslagen, den är mörk, den är även dansant. Men den är även otroligt lätt, som sockervadd. Musiken smeker snarare än river. Inget fel i det, men är det tanken? Ska inte texterna som trots allt innehåller skjutvapen, prostituerade, magnifik kärlek och vemod kännas i varenda en av kroppens atomer? Ta oss ner på en resa i skärselden och beskåda våra innersta smådjävlar?

När en hellre tittar på fåglar utanför ens fönster och dricker kaffe än känner av musiken, blir det bara bekvämt bakgrundssurr. Till slut kommer en på sig själv och försöker lyssna mer noggrant, lik förbannat flyter tankarna iväg på något annat. Titta där, sidensvansar.

Lykke predikar i den största kyrka hon har hittat, klätt den i moderiktiga melodier och alla har vallfärdat rätt in i den. Det är bara att gratulera, men också tråkigt att behöva vara den som säger att det faktiskt inte är så jättebra.

Onsdag 2 mars är dagen alla Lykke Li-fans från och med nu går och väntar på. Då släpps nämligen skiva nummer 2: Wounded Rhymes. Skivan är producerad av Björn Yttling och inspelad i Stockholm.

Har ni missat singeln Get Some? Ladda hem den nedan.

Lykke Li – Get Some

På Anna Ternheims tredje album finns det en stor skillnad mot de tidigare, nämligen producenten. Indiemästaren Björn Yttling har tagit över rodret och det hörs. Produktionerna bjuder på ett djupare mörker än innan och arrangemangen skapar en ljudbild som blir indiebetonad helt enkelt. Samtidigt blir det mindre singer/songwriter mot vad det tidigare har varit.

I skuggan av stråkarna, de mjuka men bestämda trumslagen, Yttlings knäppande på en elektrisk basgitarrs strängar, slagverk och piano finns det något som ständigt lyser upp; Ternheims röst, som tack och lov inte försvunnit halvt i mixningen. Precis som tidigare är rösten lugn, sansad och självsäker. Den sticker heller aldrig ut i onödan utan lägger sig i stället varsamt som en varm pläd över melodierna och vårdar dem med omsorg.

Ternheim har allid lyckats att fånga mig med hennes texter och gör det återigen. Varje gång jag hör henne sjunga en ny textrad, slås jag av hur enkelt det är att hitta en tidpunkt eller plats i sin livshistoria där just den raden eller hela låten skulle passa som gjutet. Kanske är det just det som gör att folk tycker om hennes musik. Hon krånglar heller aldrig till det och trasslar in sig i massa ord som kan förvirra lyssnaren utan det bjuds i stället på fina formuleringar som; What keeps you from moving, are you afraid to be loved? See how my hands shake, I was raised on it like a drug, från låten Damaged Ones, som kan vara det bästa spåret på hela albumet.

Under några dagar har jag funderat över huruvida detta kan vara Ternheims allra bästa album. Något som är säkert är att Leaving On A Mayday är ett otroligt jämnt album och det finns ingen tvekan om att jag redan nu kan säga att det är bättre än Separation Road. Om det är bättre än hennes magnifika debut vågar jag inte säga, ännu.

Mycket fin akustisk version av Anna Ternheims nya singel What Have I Done från det kommande albumet Leaving On A Mayday, som släpps den 12:e november.

Mästerproducenten Björn Yttling finner ni vid pianot.

Besöker du www.annaternheim.com kan du dessutom ladda ner låten gratis. Ifall du går med på att de skickar nyhetsbrev till dig.

Den 12:e november släpper Anna Ternheim sitt nya album Leaving on a mayday. Albumet är producerat av Björn Yttling som ni förmodligen känner till vid det här laget. På albumet medverkar även Sonic Youths trummis Steve Shelley.

Så här skriver Ternheim själv om det nya albumet:

”Förra plattan var en svart blank tung sten, den här skivan blir lite som en smutsig vit fjäder, men ändå kärv. Det har varit otroligt inspirerande att jobba med Björn Yttling, han har påmint mig om hur jag sjöng när jag var liten, låta melodierna och rösten skruva sig fritt… Jag sa till Björn att jag ville göra en skiva som vilade på sången och texten, han bad mig lyssna på Nina Simone och Bob Marley. Sen skrev jag låtar, vissa helt a capella”.

Primal Sceams nya, och svenskproducerade, skiva Beautiful Future släpps den 23:e juli. Svensken som till stor del producerat skivan är ingen mindre än Björn Yttling men även Paul Epworth som bland annat producerat Kate Nash och Babyshambles har varit med.

Den mest intressanta gästen på skivan är Lovefoxx från CSS som vi finner på duetten I Love To Hurt (You Love To Be Hurt). Det är inte bara Björn som sätter en svensk prägel på skivan utan även Maria Andersson, Lykke Li och Victoria Bergsman medverkar på skivan.

Är du sugen på att höra hur det går med inspelningen av »Camera Obscuras« nya skiva? Då föreslår jag att du läser bloggen de skriver på deras myspace.

Det ser ut som om att de kommer att uppdatera hyfsat frekvent då de redan har uppdaterat två gånger i dag!

Återigen är det »Jari Haapalainen« som sköter produktionen och även »Björn Yttling« är tillbaka och hjälper till med stråkpariter. Jag känner på mig att skivan kommer bli precis lika underbar som den förra.

Så här bra lät det på förra skivan;