[image name=betyg2]

En Berlinbaserad duo som glatt indietrallar sig genom sin andra skiva, när de inte drar ned tonläget för lite vemodig pianopop. Det låter rätt trevligt i teorin. Men med anonyma melodier stöpta i samma form av charmigt bristfällig produktion, sådana du glömmer så fort musiken tystnat, kompletta med tillhörande naivistiskt löjliga texter om ”peace and trees” och fiskar på havsbottnen, så blir det mest tröttsamt. For Years And Years hade blivit en helt okej trespårs-EP med Ljubljana och The Eleventh Hour-covern The Team That Never Wins som självklara höjdpunkter. Nu är helhetsintrycket av en intetsägande och rätt långtråkig karaktär, och orden ”intetsägande” och ”långtråkigt” är de sista man vill förknippa med livsbejakande blåögd och självuttalad lightpolitisk popmusik.

Jag tycker om det sprudlande anslaget, farten. Jag köper den naivistiska tonen, den halvtaskiga mixningen som Norman Nitzsche hjälpt duon med, till och med känslan av ”spela först, tänka sen” kan jag acceptera. Att Ella Blixt och Robert Kretzschmar i sann demokratisk och ”alla kan spela”-anda sjunger lika mycket, byter instrument med varandra – det är också sympatiskt, om än inte så unikt som bandbiografin vill ge sken av. Men For Years And Years är trots allt en tjatig skiva, med några få undantag. Sångerna är indiepopklyschor, med några få undantag. Och det finns så många bättre aktuella exempel på bra, sprudlande och självproducerad indiepop, exempel som dessutom är befriade från klichéartade uttryck.