[image name=betyg3]

Vad gör man när hjärnan säger åt kroppen att den ska dra? Screw you guys, I’m going home. I Battles fall valde kroppen att strunta i det och köra vidare med sin lunk. Det tog några år att sätta igång den, men nu är maskineriet åter igång.

När sångaren och frontmannen Tyondai Braxton valde att lämna bandet och spela för sig själv, måste det uppstått en stor förvirring i gruppen. Vad gör vi nu? Vi gillar ju varandra, men den vi byggde hela vårt sound på drog, helvete. Ponera själva ett band utan sin huvudsakliga sångare, The Strokes utan Julian Casablancas, skulle ju aldrig gå. Eller?

Battles valde hursomhelst att inte begrava bandet, har man övat så länge tillsammans vore det slöseri. Mestadels är ”nya” Battles instrumentellt. Borta är Braxtons Looney Tunesförvrängda röst, men den distinkt konstruerade musiken är intakt. När Battles svänger loss känns det som att dirigentpinnen bytts ut mot en hel hand, som strikt militäriskt visar vägen.

Fast utan sång vore det trist, så några gäster har fått plats. Intressanta gäster dessutom. Kompaktkillen Matias Aguayo sjunger om glass, Gary Numan sjunger föga förvånande om maskiner, Kazu Makino från Blonde Redhead sjunger om pojkar och i avslutande gästar ingen mindre än Boredoms Yamantaka Eye. Fast frågorna kvarstår, räcker det? Kan bandet leverera utan Tyondai Braxton?

Svaret är både och. När Battles först kom med sin lekfulla Raymond Scott-rock, blev bandet så uppskattat att det inte var konstigt alls att Sony valde att sälja sin nya TV-spelfranchise Little Big Planet, till tonerna av Battles. Ett spel som i huvudsak är en virituell sandlåda, där spelarna får skapa sina egna spel. Som handen i handsken. Och där Battles med Braxton blandade lekfullhet med noga planering, återstår nu mest strukturerat gung. Inget fel i det egentligen, men helheten blir för jämntjock. Speciellt eftersom den håller på i 53 minuter.

Det är härligt att se band som fortsätter och inte ger upp för motgångar. Men frågan är om de inte bara skapat ett nytt alias att jobba under, så att de slapp förhålla sig till sina tidigare framgångar. Att rida på tidigare vågor hjälper säkert, men stjälper och tynger minst lika mycket.