Vill bara att du ska hålla din jävla käft. Det måste vara så svårt att vara så dum i huvudet som du. Om du nu har fått den du vill ha, varför är du ledsen när du borde vara glad? Nu får du fan va nock med dina falska tårar. Du är lika dum som jag, fast på ett annat sätt. Jag sitter vid en Jack Vegas-maskin och försöker vinna tillbaka lite värdighet. Det här jobbet tar död på mig och jag menar det inte som nån symbolisk grej. Ännu en motgång, jag borde va van. Har svårt att tolka det på nåt annat sätt än att du tigger stryk.

Sist Bäddat för trubbel släppte en skiva hyllade jag dem, kanske lite väl, vad vet jag. Men om du läser alla de där meningarna ovan och blir lite glad i ena mungipan, den där mungipan som är lika glad som den är arg, då är vi lika du och jag. Bäddat för trubbels musik har inte gjort några större kliv framåt, det är samma rallarsvingsrock’n’roll som sist, bara lite bättre, lite svängigare. Bandet har en fantastisk förmåga att agera ventil och tryckutjämna skallen när det blir för mycket för en. Det är svårt att tycka illa om ett band som bygger på ett förlorarpatos som riktar alla sina aggressioner mot ett ”du”, som egentligen kan vara vad som helst.

Det enda som är någorlunda nytt för bandet är att de har fogat in en långsam sentimental låt om att det är okej att vara sentimental, den är jättefin och har den tröttaste tamburinen du någonsin hört. Den blir ett fint avbrott på en skiva som annars skyndar på för full maskin mot slutet.

[image name=betyg5]

Förakt mot folk som sätter näsan i vädret, vara nerslagen av kärlekar, gång på gång utsättas för allväders orättvisor. Känslan att man är född att förlora. Alla är emot en, alla är jävlar, inget är lätt. Ett stort långfinger mot alla som någon gång medvetet ljugit för en och skrattat bakom ens rygg. Mot överhetens gliringar och okrossbara makt.

Punk har alltid varit rakt på sak, krusidullöst. Bäddat för trubbel har inga intentioner att ändra på det. De flesta som är inbitna i ett visst ämne vill oftast förfina snarare än förändra. Att referera bandet till Wilmer X känns kanske lite väl enkelt, bara för att man kommer från Malmö sjunger man nödvändigtvis inte som Nisse Hellberg. Men Bäddat för trubbel anammar de tidiga Wilmer med sina rock’n'roll-influenser och sin störiga attityd.

I tider när Robyn utnämns som kompromisslöshetens förgrundsgestalt, känns det väldigt befriande att höra uppriktiga rader som: ”du kan själv gå ett varv runt kvarteret vaktjävel, om det nu är det du vill”. Även att texterna inte hymlar med att man inte är högsta hönset, utan är en rätt sorglig figur som super upp hela lönen och ger chefen fingret, gör att bandet känns övertygande ärligt.

Skivans överlag korta låtar, en klockar in på under halvminuten, toppas av en förvånade nog något längre och förkrossande ballad. ”Jag har ingenting” både parafraserar och motsätter sig Kris Kristofferssons gamla slagdänga och gör det med en sådan furiös kraft att man lämnas smått lealös på golvet.

En kortare och koncisare inringning av albumet kanske vore mer tematiskt när jag tänker efter: ”Det här är inte New York” som endast getts ut på LP måste spelas på 45RPM, det räcker så.