Arcade Fires sångare och frontman Win Butler har varit i Haiti, och enligt egen utsago var det en resa som förändrade hans liv. Han har inför släppet av den här skivan pratat en del om rytm på en rent metafysisk nivå, om hur rytmer kan sudda ut gränsen mellan kropp och själ, och hur han velat inkorporera dessa idéer i Arcade Fires nya album. Detta i kombination med att James Murphy, mannen bakom DFA Records och LCD Soundsystem, listades som producent till skivan gjorde nog att många förväntade sig en stor kursändring för bandet. Men precis som The Suburbs var tänkt att låta som ”Neil Young möter Depeche Mode”, men i slutändan ändå mest lät som Arcade Fire, så låter Reflektor trots sina kryddor också likt förbannat väldigt mycket som Arcade Fire brukar låta.

Missförstå mig rätt, det finns långt värre saker här i livet än att låta som Arcade Fire, men ändå: de karibiska influenserna placeras mest i bakgrunden i form av lite olika slagverk som egentligen inte alls känns nödvändiga för att låtarna ska funka, och Murphys produktion märks långt ifrån lika tydligt som jag hade hoppats på. Några av låtarna går i discotempo och bygger på dansanta grooves, men produktionen och låtskrivandet ligger ändå nära bandets förra skiva. Med detta inte sagt att Arcade Fire står och stampar; Bruce Springsteen-känslan från The Suburbs är som bortblåst och ersatt med en myriad olika influenser, allt från dub till glamrock, något som gör att skivan spretar på ett lite charmigt sätt. Och visst får jag trots allt lite västindiska vibbar av Reflektor.

Bruce Springsteen-känslan från The Suburbs är som bortblåst och ersatt med en myriad olika influenser, allt från dub till glamrock, något som gör att skivan spretar på ett lite charmigt sätt.

Men det bör dock också nämnas att temat för skivan ter sig lite problematiskt. Butlers snack om hur musiken i Haiti är ”exstatisk” och hur rytmen är ett språk i sig (”deep African voodoo rhythms are the language in Haiti, [they're] basically how people communicate.”) ger mig en lite fadd postkolonial smak i munnen. Jag tror visserligen att bandets engagemang för Haitis sociala och ekonomiska problem är genuint (en av bandmedlemmarna har t.ex. Haitiska rötter), men samtidigt så gör de nog inte någon en tjänst genom att exotifiera landets kultur och befolkning ur ett västerländskt perspektiv. Nåväl.

Arcade Fire besitter ett djävulskt mörker. Skivan Funeral var trots sina upplyftande melodier en tung historia om död och sorg, och apokalyptiska Neon Bible följde upp med mörka profetior om jordens undergång framförda i form av episka, exstatiska poplåtar. På sin tredje skiva, den briljanta The Suburbs, tog texterna upp sociala problem och bandet sjöng om klasskillnader och segregation; något som gjorde Arcade Fires musik dystrare än någonsin när de också tonade ner sin maximalism och adderade americana-influenser i måttlig mängd.

Precis detta är bandets storhet: att kombinera sitt flörtiga, lekfulla poputtryck med gravallvarlig svärta utan att en kontrast uppstår.

Reflektor bryter inte trenden, bandet befinner sig återigen i ett mycket nedstämt känslotillstånd. Jag tänker nu ta det hemska ordet ”utanförskap” i min mun för att beskriva albumet, men inte det utanförskap Fredrik Reinfeldt konstruerat för att vinna ett val eller två. Arcade Fire sjunger om socialt utanförskap, sexuellt utanförskap, känslomässigt utanförskap, och till och med utanförskap i ett förhållande mellan två personer; i Afterlife har kärleken tagit slut och livet fortsätter i det tomma skalet av vad som en gång var.

”But you say, ’when love is gone, where does it go?’
We know it’s gone, but where did it go?
And where do we go? Is this the afterlife?”

Dessa bleka teman framförs delvis med lekfulla, banala textrader som inte drar sig för att rimma ”work it out” med ”scream and shout”, och det slår mig att precis detta är bandets storhet: att kombinera sitt flörtiga, lekfulla poputtryck med gravallvarlig svärta utan att en kontrast uppstår. Det är den egenskapen som gör Arcade Fire till arvtagare till artister såsom David Bowie och Talking Heads, både tematiskt och soundmässigt.

I slutändan är Reflektor ett utmärkt album, trots att bandet inte införlivar de löften de gav innan releasen; för Arcade Fire är fantastiska även när de missar målet. Win Butler och Régine Chassagnes känslosamma sångröster i kombination med bandets kreativitet och känsla räcker långt i sig, och tillsammans med ett starkt lyriskt tema så lyfter musiken på allvar. Med eller utan karibiska influenser.

Har du funderat över vad James Murphy har haft för sig sedan LCD Soundsystem splittrades 2011? Den senaste tiden har flera detaljer krypit fram gällande hans karriär. Något soloalbum finns det ännu ingen information om, men Murphy har varit aktiv ändå – som producent. Nyligen delade återförenade britpophjältarna Pulp en nyinspelad version av den gamla demolåten After You producerad av Murphy.

Samtidigt flyter det omkring sannolika rykten om att han ska ha ett finger med i spelet på både Arcade Fires och Yeah Yeah Yeahs kommande plattor som släpps under 2013. Även Kathleen Hanna, känd som frontperson i riot grrrl-banden Le Tigre och Bikini Kill, har ett nytt album på gång där Murphy ska ha varit producent på åtminstone en låt.

Lyssna på den nya versionen av Pulps After You, producerad av James Murphy

Det är häpnadsväckande på vilket vis det här kanadensiska bandet nått sin status, när hände det? När gick det från indieangelägenhet till ja, ett E Street Band för 2000-talet? Är det på grund av ett enträget turnerande och ryktet som ett fantastiskt liveband? Att hyllningskören bland kritikerkåren infann sig redan i samband med debuten Funeral? Att man fick ta emot årets Grammy för ”album of the year”? Att bandets lägsta nivå är högre än många samtida konkurrenters högsta? Att man haft vettet att försvinna med jämna mellanrum? Mångsidigheten? Ljudbilden? De två frontfigurerna, tillika äkta makarna, Régine Chassagne och Win Butlers samspel och karisma? Den senares frisyr? Den officiella trailern till Where the Wild Things Are? Givetvis spelar allt in, alla dessa aspekter och några till utgör tillsammans anledningen till att majoriteten på Popaganda 2011 tänker på den här spelningen på samma vis som Per Hagman tänkte på Mobys konsert på Hultsfredsfestivalen 1994.

Hur blev konserten då? Otroligt bra, såklart, och det känns nästan trist att skriva om det. Mot en Spike Jonze-regisserad bakgrund med vackra cyklande förortskids framför Arcade Fire helt felfritt, men samtidigt med nerv och med en fingertoppskänsla för dramaturgi all den där kärleken, euforin, tvivlet och tonårsångesten som deras låtar förkroppsligar. Ni har redan läst det. Alla har redan sagt det. Det känns nästan trist att skriva det här för när jag ska sätta ord på känslan förlorar den något utav sin magi. Jag vill vårda den, som ett barndomsminne, glamorisera. Nostalgin, ni minns. Den slitna biografen. Arcade Fires konsert på Popaganda blir ett sådant minne. Ett band på toppen av sin karriär som är precis där de vill vara och gör precis det de vill göra. Ett band på toppen, en topp de förr eller senare kommer falla ifrån, en topp lika förgänglig som någonsin den där ungdomen de besjunger. Men tills dess kan ingen ta ifrån dig eller mig den där känslan, för den bär du alltid med dig närmast hjärtat, en Wake Up eller Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) på hög volym är allt som behövs för att väcka den till liv.

Rikard tycker så här:

1. Arcade Fire
http://www.youtube.com/watch?v=5OmMPaLmxKg
Och plötsligt så verkade ”older” och ”colder” som tidernas bästa rim.

Arcade Fire spelar på den stora scenen fredagen kl 21.30

2. jj
Det kan tyckas som igår, men 2009 ser jag som det år som jag blev musikintresserad på riktigt. Det var även det år som jj släppte sitt debutalbum, ett album som jag lyssnade oproportionerligt mycket på och med tiden har jag insett att det är ett av albumen som kommit att definiera mig. Och med all mystik som var kring jj i början, hur jag avundades de som hade åldern inne för deras första livespelning, så känns det väldigt roligt och omissbart när jj nu kommer till Eriksdalsbadet.

jj spelar på den lilla scenen lördagen kl 21.15

3. Säkert!
Att välja ut tre artister i ett sånt utbud som Popaganda har är i mångt och mycket slump och dagsform, men idag fick det bli Annika Norlin som får den tredje platsen på mest-peppad-listan. Någon sa att låttexter kan låta så dumt på svenska, jag svarade att de skulle lyssna på denna fantastiska människa. Hon är min vän i mina dystra stunder, i mina glada stunder och nästan framförallt i mina medelmåttiga stunder. Som liveartist blir hon dessutom bättre för varje gång jag ser henne och senast på Way Out West var hon av de absoluta höjdpunkterna.

Säkert! spelar på den stora scenen lördagen kl 18.30

Elis tycker så här:

1. Arcade Fire
När jag såg världens bästa band för några år sedan på Annexet så hade de ännu inte släppt sin bästa skiva, men även utan The Suburbs, denna finfina svanesång tillägnad ungdomen, så var det en fullkomligt häpnadsväckande upplevelse. Och då var jag dessutom bara ett barn över vars huvud den bibliska symboliken och all tonårsångest flög som fjädrar i vinden. Med nya skivan i bagaget finns det inga gränser för hur bra Arcade Fires Popaganda-spelning kan bli.

Ja, jag må överdriva, men måste vi vara så tråkiga och bry oss om det? Kan vi inte, om så bara för denna vecka, komma överens om att ingen konsert i världen kommer att slå denna tills motsatsen är bevisad? Jag förväntar mig inte att David Bowie kommer upp och ylar med i Wake Up, och Win Butler kommer inte sjunga Girls Just Want to Have Fun med Cyndi Lauper vid sin sida, men så länge inte Krunegård släpps upp på scen så vet jag inte vad som kan gå fel.

2. Saint Etienne
The Times skrev att Saint Etienne ”skickligt fångade groovet av Swinging London med ett post-acid house backbeat”. Och Wikipedia skrev att ”The Times skrev att Saint Etienne ’skickligt fångade groovet av Swinging London med ett post-acid backbeat’”. Jag tänkte skriva samma sak, men för att inte överdosera på meta-fronten hänvisar jag bara till de två första meningarna. Och sen lägger jag till att det, naturligtvis, är oerhört angenämt att Popaganda bokat Sarah Cracknell och hennes två ex-popskribenter till bandkamrater. Utan Saint Etiennes tidiga skivor, de som på ett paradoxalt vis var så enormt före sin tid men också kulmen av sin samtid, hade antagligen inte jj:s toner klingat likadant på festivalområdet dagen efter.

Saint Etienne spelar på den stora scenen redan kl 16.00 på fredagen

3. Henrik Berggren
Som tredje spelning ”du inte får missa” hade jag tänkt nämna Cults. Jag hade tänkt skriva något i stil med att det är obligatorisk närvaro på deras spelning nu på fredag, att deras briljanta blandning av lika delar Girls och Camera Obscura inte får missas. Att bandets optimistiska gitarrpop filtrerad genom ett kristallglas fyllt av champagne, kärlek och en målning av Jean-Michel Basqiuat måste ses. Det gäller såklart fortfarande, men efter att ha sett en så fruktansvärt dålig film som utgav sig för at ”skildra” fenomenet Håkan Hellström tänker jag om.

Istället slår jag ett slag för Henrik Berggren på det här utrymmet, Cults får ursäkta. Efter att ha bevittnat bland de tröttaste jag sett som utgett sig för att vara ”dokumentärfilm”, 2 Steg Från Håkan, och häpnat över uteblivna scener från ett göteborgskt 90-tal, uteblivna liveupptagningar med ett ungt Broder Daniel och utebliven intervju med pojken som gav den klädsamma apatin ett ansikte så kommer jag stå framför Henriks akustiska gitarr och gråta en skvätt över att tre filmskapare kunde skada Håkan så mycket genom en slentrianhyllning. Slut upp du med. (För dig som vill se ”dokumentärt” om Håkan räcker det att söka på ”Sen kväll med Luuk + Håkan” på youtube.)

Henrik Berggren spelar på den stora scenen kl 17.45 på fredagen.

Mats tycker så här:

1. Arcade Fire
Jag ska inte hymla på något sätt. Arcade Fire är inte i närheten av att vara vad jag gillar allra mest. Inte vad jag lyssnat på allra mest och inte heller vad jag trott att jag skulle se fram emot allra mest i år, med tanke på alla bokningar. Men. Det där men:et. Jag känner mig tämligen säker på att deras spelningen kommer bli den allra mest minnesvärda spelningen på årets Popaganda.

2. Delorean
Det går inte många dagar utan att man känner det där tomrummet efter The Tough Alliance, och då är det  tur att det finns många som blivit inspirerade av deras musik. Som spanska Delorean och deras skiva Subiza från förra året. En skiva som på både gott och ont lånat friskt från TTA (och nej, jag tänker inte citera den där låten…). Huruvida Delorean faktiskt kan få det att låta lika bra live som på skiva vet jag inte, men det är något jag ser fram emot att ta reda på.

Delorean spelar på den lilla scenen 17.45 på lördagen.

3. Is Tropical
När jag hörde Is Tropical första gången för två år sedan var det något som fastnade i mig och blev kvar. Nu är deras fullängdare släppt och även om jag inte är hundraprocent nöjd med skivan i sig, så kommer det fortfarande att bli väldigt intressant att få se dem på scen.

Is Tropical spelar kl 18.45 på den lilla scenen på fredagen

Datumet är som väntat sista helgen i augusti och platsen för denna fantastiska festival är precis som tidigare Eriksdalsbadet i Stockholm. Förutom Arcade Fire så har även spanska Delorean och svenska Those Dancing Days bekräftats. Håll utkik efter mer festivalgodis på popaganda.se.

Många har väntat och nu är det klart att albumaktuella Arcade Fire kommer till Sverige. Tyvärr blir det bara en spelning i Rättvik och Dalhalla. Men gråt inte, det finns annat att göra i Rättvik om ni åker dit, typ åka rodel.

När och var?

30 Juni – Rättvik, Dalhalla

Biljetter?

Biljetterna som kostar 470-530:- + någon löjlig avgift, släpps fredag 30 april klockan 10:00. De går att köpa via Dalhalla.se.

MySpace?

myspace.com/arcadefireofficial

CSS nya skiva Donkey släpps i Sverige den 23:e juli. Skivan som är inspelad i Sao Paolo är mixad i LA av Mark ”Spike” Stent som tidigare samarbetat med bland annat Björk, Arcade Fire och Massive Attack.

Härligt att alla artister inte ligger i ide tills i höst så vi kan få lite ny härlig musik till sommaren!

Titta tillbaka runt release för en recension!

Spårlista:

01: Jager Yoga
02: Rat Is Dead (rage)
03: Reggae All Night
04: Give Up
05: Left Behind
06: Beautiful Song
07: How I Became Paranoid
08: Move
09: I Fly
10: Believe Achieve
11: Air Painter