[image name=betyg3]

En mörk, långsamt talande och förvrängd stämma är det första man hör. Som taget ur en skräckfilm. Vem rösten tillhör är oklart. Sedan börjar Dave Portner, här under artistnamnet Avey Tare, att sjunga. En nästan sju minuter lång låt som heter Laughing Hieroglyphic. Detta är första låten på hans första riktiga fullängdskiva solo, Down There. På omslaget är det en bild på ett krokodilhuvud. Även om du inte hade någon koll på Avey Tare innan så borde du enbart efter att ha läst denna lilla introduktion kunna lista ut att det rör sig om en medlem ur Animal Collective. Arketypen av det hippa, manliga New York-bandet.

Och visst låter det lite Animal Collective över skivan, speciellt över Portners sång, men på det hela taget är det mörkare, mindre dansant, långsammare och ja mer suggestivt klaustrofobiskt. Lika experimentellt, fast på att annat sätt. Det låter lite som om skivan är inspelad i en träskomringad ödslig kyrka utanför New York. Nej, nu skojar jag bara. Skivan är inspelad i en sådan på riktigt, men när man vet det, ja då känns det fullkomligt logiskt. Det ligger en olycksbådande stämning över nästan alla låtar och texterna är fyllda av ekon, snedvridna röster, samvetskval och ånger.

Hur kul är det då (och då menar jag inte hur kul samvetskval och ånger är, utan själva musiken)? Egentligen? Räckte det inte med Panda Bear? Behöver vi en ny medlem ur Animal Collective som gör solokarriär och blir ihjälkramad av kritikerkåren? Jag vet inte. Jag kan inte se att Down There fyller ett behov. Men, å andra sidan, det kan ju faktiskt vara bra ändå. Vilket det faktiskt är. Stundtals är det till och med väldigt bra, skivans tre första låtar är rätt fantastiska, men lika många låtar känns tyvärr lite som om de går på tomgång. Allt är dessutom rätt svårtillgängligt, det är en skiva som kräver en del av sin lyssnare. Hur detta ska funka live kan jag till exempel inte riktigt förstå. Fast å andra sidan, vem har sagt att det behöver funka live? Inte Avey Tare i alla fall.

Så, bara för att du fylls av en bubblande lyckokänsla när du hör Animal Collective-singlar som Summertime Clothes eller My Girls betyder det inte att du uppskattar Avey Tare vars musik ändå lyckas stå på egna ben. Lycka är för övrigt det sista man uppfylls av när man hör låtar som Heather In The Hospital, en låt där Portner sjunger om sin systers kamp mot cancern. Det är snarare obehaget och vemodet som kommer krypande.

Till sist vill jag bara klargöra att detta, det fina omslaget till trots, faktiskt inte är höstens bästa skiva med krokodiltema; bandet Crocodiles Jesus & Mary Chain-pastischer på Sleep Forever är snäppet vassare än den här olustiga mörka, men kvalificerade popmusiken.

Den norska duon Röyksopp släpper idag videon till låten This Must Be It. Ett smått fantastisk stycke där en glasögonprydd medelålders man sprider musikens glädje med hjälp av ett fordon som nästintill ser ut att vara stulet från filmen Mad Max rekvisitaförråd. Enjoy!

Den just nu unisont hyllade Taken By Trees tar även hon måndagen i ära och släpper en video till hennes mycket fina tolkning av en av årets bästa låtar, Animal Collective’s My girls. Vackert!

Albumet kommer att finnas tillgängligt på vinyl, cd och digitalt.

Tracklist:

1. In The Flowers
2. My Girls
3. Also Frightened
4. Summertime Clothes
5. Daily Routine
6. Bluish
7. Guys Eyes
8. Taste
9. Lion In A Coma
10. No More Runnin
11. Brothersport