[image name=betyg2]

Det är nog många, både bland fans och kritiker, som utbrister ”äntligen” nu när Ane Brun släpper sin nya, uppskjutna skiva, It All Starts With One. Många som med spänning spetsar öronen för att höra i vilken riktning hon tagit sitt från början rätt traditionella singer-songwriterkoncept, men jag måste erkänna direkt att jag inte är en utav dem. Jag har aldrig riktigt fallit för hennes röst som så ofta beskrivits med superlativ och i upprymda ordalag, är den inte lite väl ansträngd? Manierad? Är det bara jag?

Skivan har en sparsmakat luftig, stämningsfullt dramatisk och smått spartansk produktion signerad Tobias Fröberg. Nästan helt utan bas och gitarr men med orgel, piano, och mycket ödsliga trummor: det är tydligt att Ane Bruns karaktäristiska stämma ska ligga i framkant, spela huvudrollen. Den och hennes texter, men om jag får vara lite krass tycker jag inte att dessa rollprestationer håller. Det finns några finstämt spöklika partier och några skapliga melodier, men för det mesta är det halvdant, platt och alldeles för mycket samma sak. Det säger en hel del att skivans bästa låtar gästas av Jozé Gonzaléz (Worship) och systrarna i First Aid Kit (Do You Remember).

Ane har sagt att hon inför It All Starts With One släppte tanken att låtarna tvunget behövde bygga på gitarrarrangemang. Att hon enbart ”fokuserade på att skriva en fantastisk text och en stark melodi och att resten fick komma i studion”. Jag har inget emot den tanken, men hon lyckas, tyvärr, inte genomföra den. I mina ögon och öron så är en text inte fantastisk bara för att den utgör sig för att handla om arabvåren och revolution, den måste säga mer än självklarheter att ”allt startar med ett, allt kommer från något”. Att en röst i sig anses ”originell” räcker liksom inte för mig i det här fallet. Ane Brun sjunger klyschor om frihet med en konstlad isig röst, vilket hon kommer få många gratispoäng i medierna för, och det hade väl kunnat gå an om det åtminstone varit vackert.

Den 21 september firar Leonard Cohen sin 75-års dag och för att hylla Cohen har en del bra och mindra bra artister i dagarna samlats under en live session för att spela in ett hyllningsalbum som fått titeln Cohen – The Scandinavian Report. På albumet finner vi bland annat Ane Brun, Olle Ljungström och Moto Boy som alla tolkar en av Cohens låtar på sitt sätt.

Albumet släpps den 30 september.

Alla artister som deltar på albumet;

Eva Dahlgren
Olle Ljungström
Ane Brun
Jan Malmsjö
Sara Isaksson
Sophie Zelmani
Åge Aleksandersen
Jenny Wilson
Rebecka Törnqvist
Bo Sundström
Mikael Wiehe
Cookies n Beans
Christel Alsos
Anders Widmark
Moto Boy
Vidar & Peter

En mycket fin version av låten Summer Rain från Anna Ternheims nya album Leaving On A Mayday.

Låten kändes som en psalm när vi spelade in den till skivan och körsången gav låten en väldigt speciell karaktär. Redan då föddes idén att göra en version helt a capella, säger Anna Ternheim om videon.

I videon, som är filmad av Christian Haag, kan vi se en hel del kända ansikten. Förutom Anna finner vi Ane Brun, Nina Kinert, Ellekari Larsson från the Tiny och Johanna och Klara från First Aid Kit.

Veronica Maggio’s andra skiva Och Vinnaren Är.. slår sin föregångare med hästlängder. Det finns en hel del bra låtar på det senaste albumet. En av dessa är nostalgiresan 17 år. ”Det här funkar inte, jag kan inte säga att jag är 17 år” säger hon efter hon välkomnat tittarna till Uppsala i introt till videon. Hon ser visserligen inte ut att vara sjutton år, men visst är röstläget i välkomnandet slående likt en sjuttonårings?

Den ljuva stämman Ane Brun är aktuell med en ny video. Regisserad av Magnus Renfors som är lika aktiv som Marcus Söderlund nuförtiden. En underbar röst har hon. Om du har missat hennes version av Big In Japan, kolla in den här. Hoppas hon kan fortsätta sitt uppdrag som sångerska åt Koop på deras nästa skiva.

Elin Sigvardsson släppte förra året sitt tredje album och la samtidigt till Ruth i artistnamnet, Elin Ruth Sigvardsson således. Den nya singeln med tillhörande video är duetten Saviour tillsammans med Magnus Carlsson från Weeping Willows. En fin låt med dålig läppsynk.