Efter att I’m From Barcelona släppt debutalbumet Let Me Introduce My Friends 2006 har de till och från turnerat världen över och i stort sett redan blivit folkliga i Sverige med bland annat uppträdande på Allsång på Skansen. Två år är en lång tid. Erfarenheten man samlar på sig under en sådan lång period är enorm. Det är något som märks på det nya albumet.

Det roligaste med hela albumet är nog öppningsspåret Andy. En låt tillägnad Andreas Sjöberg från fjolårets Idol. Killen som jobbade som sjuksköterska ifall ni minns. ”We could need someone like you in our band, Andy. No audition and you don’t have to pretend”.

Den största skillnaden mot föregående album är det har mer substans, det är inte längre fyllt av handklappningar och sånger som passar hemma på barnkalas. Ta till exempel Gunhild med SoKo. En mycket vacker duett som inte alls liknar någonting på förra plattan och Rufus, den mest intressanta låten. Efter att lite mindre än hälften av låten passerat hörs ett klickande ljud som inleder en förändelse som slutar i en helt ny och mörkare melodi. Det klickande ljudet är en tändsticka som tänds och släcks.

Någon i I’m From Barcelona spelar tändsticka.

I slutändan är det ett mer moget I’m From Barcelona som leverar sitt andra album. Ifall man förväntat sig del två av Let Me Introduce My Friends, finns möjligheten till besvikelse. Vill man hellre höra ett band som utvecklas till det bättre kommer denna eventuella besvikelse inte att infinna sig.