[image name=betyg4]

Det börjar helt ljuvligt. Sophia Knapp sjunger ”Don’t let the party bring you down” och jag tänker: hur skulle kalaset som är inledande Glasses High kunna göra mig annat än euforisk? Hur skulle den sällsynt behagliga fest som Knapp bjuder in mig till, denna ytterst sofistikerade tillställning som är hennes debutskiva Into the Waves, kunna alstra annat än lullig lycka? Det är ett party jag aldrig vill ska ta slut.

Jag tycker egentligen inte om okynnesrefererande i popkritik. Jag vet att jag personligen gjort mig skyldig till en beskärd del, men det känns alltid mer eller mindre fel att förminska en artist till det hen av allt att döma inspirerats av, påminner om, arbetar i samma tradition/anda som. Särskilt om det står såhär bra på egna ben. Och självklart finns det ett eget uttryck hos Knapp, men mycket av storheten i musiken ligger just i det briljanta vis på vilket hon håller upp en spegel mot ett fint och slickt rockförflutet.

Men jag gör ett försök. Febrilt famlar jag efter ett ord som rättvist kan beskriva det jag hör, så att jag slipper hänvisa till det tidiga 80-talets alla radiopopstorheter. Jag vill skriva att det är essensen av mogen, soft ”vuxenrock”. Jag vill skriva ”vuxenrock” och när jag gör det vill jag att alla ska förstå att det är välpolerat, välproducerat och rätt igenom ytterst kompetent. Jag vill skriva ”vuxenrock” och därmed slippa referera till Fleetwood Mac, Saint Etienne och Blondie när jag ska ringa in ljudbilden. Jag vill skriva ordet ”vuxenrock” och därav kunna undvika formuleringar som ”ett stänk Feist över de avslutande spåren”, ”80-talsdoftande” och ”som om Dolly Parton, Kirsty MacColl och Nancy Sinatra gått vilse i ett gigantiskt diskotek”. Jag vill skriva ”vuxenrock” och avstå från ”en fusion av Toto och Abba”. Men jag förstår att det kanske inte blir supertydligt. Jag rådfrågar en redaktionskamrat och bestämmer mig för att ”mjukrock” är bättre. Soft rock. Prefixet ”vuxen” kan tolkas på diametralt olika sätt, och jag vill inte skapa negativa associationer. Det sista jag vill att folk ska få när de hör Knapps namn är negativa associationer. Men ”mjukrock” funkar inte riktigt heller. Därav okynnesrefererandet. Riktar in mig på att beskriva skivans spår mer ingående, med fullt fokus på Knapp, istället. (Tänker dock att jag, i alla fall, skulle bli både generad och oerhört hedrad om någon nämnde ”Nancy Sinatra” i en text vars syfte var att bedöma mig. Som en sorts skev tröst.)

Öppningsspåret följs av underbart släpiga The Right Place och det klockrena titelspåret Into the Waves. Produktionen är lyxig, fluffig och det skär sig inte någonstans, vilket skulle kunna skapa en något glättig substanslöshet, men icke. Knapp hanterar sitt uttryck på ett mästerligt vis. Det är radiovänligt och bakgrundsvänligt på samma gång, utan att bli platt. Och om man trots allt, efter den oemotståndliga inledningen, lider svår abstinens i brist på vassa kanter så dyker Bill Callahan upp på spår fyra, Spiderweb. En fin, om något långsam duett där hans röst adderar lite välkommen svärta.

Den bedårande inledningen följs av ett fint och habilt mittenparti: Looking Into Another Day låter så urbota klassisk att jag har svårt att köpa att den inte redan gjorts i ett helt annat decennium, följd av Close To Me, som tyvärr inte är en Cure-cover, men likväl en funkigt rivig dänga till låt som drar igång på riktigt efter en och en halv minut.

Avslutningen däremot, den är inte riktigt lika stark. Om man bortser från näst sista Weeping Willow, där Callahans stämma dyker upp igen, så trängs här några svagare låtar. Låtar på vilka ljudbilden tonats ner, skalats av, ”moderniserats”. Det är inte dåligt, men jämfört med skivans glimrande inledning så är det färglöst. Nästan lite trist. Sömnigt. På sista låten, In Paper, börjar jag titta på klockan, skruvar lite på mig i soffan. Man kanske ska börja dra sig hemåt ändå? Det var en trevlig tillställning, men det är ju en dag i morgon också. Fast sen drar inledningsspåret igång igen och alla trötta tankar försvinner. Festen får nytt liv. De första tre spåren kan jag lyssna på om igen och igen och igen.

Att den första, mig veterligen, svenska rösten som missionerade Knapps storhet går att härleda till Andres Lokkos blogg känns inte som en slump, det låter precis som något han skulle snappa upp, tipsa om och älska. Vilket nästan reservationslöst är en kvalitetsstämpel att lita på. Och det var också i ett Lokko-relaterat sammanhang som vi fick svar på det stora mysteriet, det som grämt oss alla så länge, ”Hur uttalar vi efternamnet?”. Efter att Close To Me spelats i podradioshowen Luuk och Lokko så mailade Kristian Luuk och frågade. Som den sakligt vetgirige personen jag inbillar mig att han är. Knapp, som tydligen inte hunnit smittas av sina kollegors divalater, svarade personligen: ”My name is pronounced ”nap”, the K is silent.” Och tillade till min och de exilestniska herrarnas stora förtjusning: ”Hope to come to play in Sweden sometime soon.”

Anledningen till att jag drar in Lokko i det här har också lite med ”vuxenrock” att göra. Han är vuxen nu, Sveriges kanske bästa rockjournalist. Visst är han? Och han älskar den här skivan. Mina föräldrar är i ungefär i samma ålder som Lokko, också vuxna alltså, och de tycker mycket om den. Och jag? Jag är väl vuxen jag med enligt någon sorts definition. 20 år. Men det var först häromdagen, när jag insåg att jag älskar Sophia Knapp, som jag kände mig vuxen på riktigt. Och det finns faktiskt inget negativt i det.

Så jag trycker på play än en gång. Stannar på festen och höjer mitt glas högt för en ny och självklar stjärna. Way Out West borde följa Luuks exempel och skicka ett insmickrande mail i Knapps riktning. Vuxenrocken är det nya svarta.

The Shins är, som ni säkert läst, aktuella med en ny skiva (läs mer om de här och hör ny låt) fyra år efter Wincing the Night Away. Inte nog med det: James Mercer och band kommer till Stockholm i mars.

När och var?

30 mars – Stockholm, Berns

Biljetterna släpps på fredag och kommer att säljas på Ticnet.se.

of Montreal – Dour Percentage

Ameirkanska of Montreal släpper sin elfte skiva(!), Paralytic Stalks, den 7 februari. Och i går släpptes den första singeln, Dour Percentage, från skivan, en bra första singel som både bjuder på ett litet uppigande tempo och lite Bowie-sound. En mycket bra kombination.

[image name=betyg4]

Rösten gör mig nästan tårögd. Last time I was here it was raining. Ryan Adams har inte längre ont i öronen. Han gör inte längre hån till konserter. Han drunknade aldrig helt i den narkotikastinna rockstjärnemyten som han aldrig trodde på, men som han personifierade bättre än de flesta (det är inte bara på grund av frisyren han hade platsat i The Strokes). Ryan Adams har funnit en livskamrat. Han har hittat naturlyriken och Los Angeles. Tre års välsignad tystnad och redan på återkomstens första låt förstår jag att allt är förlåtet. Kommer förlåtas. Alla förvirrade skämt till låtar och projekt som spottade det vackra förflutna i ansiktet. Den förlorade sonen är tillbaka med Ashes & Fire för att stryka ett innerligt akustiskt och mycket vackert moget streck över det som blev så fel.

Han var ett ungt dekadent amerikanskt musikgeni av den allra mest provocerande sorten. Det var som om han knappt försökte, de elegant countryrocksliriga låtarna forsade ur honom, han var till synes outtömlig, likt den flaska som han gjorde för vana att titta för djupt i. Och de såg så fruktansvärt enkelt ut. De var så starka de där melodierna, de som fyllde de två första soloskivorna till bristningsgränsen, Whiskeytown i all ära. De var låtar sentimentalt förankrade i en bitterljuv amerikansk tradition. De vittnade om alla de där ödsliga motorvägarna och motellen som de flesta av oss aldrig upplevt utanför populärkulturen, men på samma gång hade de inte bara ett finger, utan en hel handflata lika nonchalant som träffsäkert placerad mitt på nuet och den vibrerande storstadspulsen.

Många håller debuten Heartbreaker närmast hjärtat, personligen håller jag den rivigare, mer egna och mångfacetterade uppföljaren Gold högst. Skivan, med sitt omslag där Ryans rufsiga hår kontrasteras mot stjärnbaneret, med sin medryckande kärleksförklaring New York, New York och med det där oemotståndliga uttrycket som bara en ung man med hybris kan frambringa. Den blev ett av de viktigaste soundtracken till det medvetna Amerikas identitetskris efter terrorattentaten. Dess himmelska höjdpunkt Nobody Girl ville aldrig ta slut och blev, tack vare min far, ett utav de bitterljuva soundtracken till min barndom. Året var 2001, och att Ryan lyckats kombinera missbruket med en låtproduktion som kvalitativt och kvantitativt hade varit värdig ett decennium fram tills denna punkt var en bedrift i sig.

Den allra mest provocerande sorten, en sorts reinkarnation av Townes Van Zandt, både när det kommer till missbruk, kvinnor och musikaliskt uttryck. Vi behöver inte tala om de tio år som följde, inte ens om de riktigt bra låtarna som stundtals dök upp ibland alla besvikelser och trötta manér (det finns en bra intervju i nya Sonic av Malena Rydell för de som vill släcka den nyfikenheten). Jag behöver inte skriva ”Lindsay Lohan”. Nej, det är, avslutningsvis, hög tid att säga några ord om Ashes & Fire och dess storhet.

För det första: strunta i betygsskalan däruppe. Den här skivan är en fyra där Gold är en femma, men den är inte en fyra i samma värld där Sarah Lee Guthrie och Johnny Irions nya är en fyra. Det här är en annan liga, ett annat symboliskt sammanhang och det där betyget är inte riktigt relevant. Vad som är relevant är att Ryan Adams med elva låtar bankar in ett insiktsfullt vemod, en krispigt nostalgisk och värdig luftighet. Och att det är lika vackert som när Dustin Hoffman dör på en buss mot Miami i Midnight Cowboy.

Det är sorgligt, men antagligen sant: om han inte fallit, druckit för hårt och blivit utskrattad för de dåliga skivor och konserter han blev upphovsman till så hade återkomsten inte varit lika intressant, känslan av storslagenhet inte lika stor. Nu finns hela dramaturgin. I och med Ashes & Fire blir den komplett. På en av Golds mest glänsande stunder sjöng Ryan att han ville brinna ut ”hard and bright” något han bara nästan levde upp till, något som fick tonsätta mina tidiga tonår. Nu, tio år senare, falnar han på en 43 minuter lång skiva, och det är fruktansvärt vackert. Jag tror och hoppas att han tycker det själv. Att han har gjort upp med sitt förflutna. Funnit ro. Jag inbillar mig att jag hör allt det där i sättet Ryan sjunger den inledande frasen på Lucky Now. I don’t remember were we wild and young?