Annika Norlin gjorde det med succé förra året, och är säkerligen en av de som inspiererat mest, i år gör Markus Krunegård från »Laakso« det med; släpper en skiva på svenska. Det är en positiv trend, texter som är skrivna på svenska blir mer personliga och ärliga, men det betyder inte att man kan glömma bort att musiken även måste hålla en jämn kvalité.

Krunegård har gjort allting själv, nästan. Av någon anledning valde han att bryta det vinnande koncept med »Haapalainen« och i stället är »Christoffer Roth« medproducent. Hur mycket Krunegård verkligen gjort själv är oklart, men att skylla förkastliga produktioner på att man vill lyfta fram text och röst är inte en godtagbar anledning. Pianoslingan i, den minst sagt udda låten, »Noiserock från Japan« är så tråkig att 2:05 känns dubbelt så långt. Valet att placera låten »Samma nätter väntar alla« som börjar på ett liknande sätt precis efter måste vara ett misstag.

Räddningen är texterna som trots deras enkelhet klarar att lyfta hela skivan. De är uppriktiga, ärliga och får en att vilja lyssna på skivan fler gånger. Något så enkelt som; jag ser tillbaks på mörka moln som heter ånger sorg och skam, dom kanske krossar mig en dag men tills dess var det jag som vann, de allra sista raderna i »Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp« känns geniala och träffsäkra.

Krunegård säger sig ha uppfunnit en ny genre, nämligen »allmoge goth«. Ifall det kommer fler skivor i denna genre får alla hoppas innerligt att hans skiva »Markusevangeliet« inte används som måttstock, för då kommer det inte vara särskilt mycket att se fram emot musikaliskt.

PS. Markus, jag har lyssnat mer än en gång, är säker på att det är minst tio. DS.

Format: Enbart CD.

Favoritspår: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp, Åh Uppsala och Maria och jag