[image name=betyg4]

2007 hade vi knappt hört något av honom, men visste ändå att han var det bästa som hänt oss. Det behövde inte vi säga, det sa han så självsäkert själv. På det kaxiga och smutsiga mixtapet ”Välkommen till Gullmarsplan” slog han ner som en mindre bomb. Vi hade inte hört något liknande tidigare, det kavata pratandet över gamla technohits med lyrik om kvinnor, pengar och slagsmål. Han var hiphop fast ändå inte. Omöjlig att sätta i fack och skönt är väl det.

Ryktet om ett album kom snabbt och några år av hysch-hysch och en EP senare är den äntligen här. Borta är beatsen baserade på gamla hits, det musikaliska består nu i släpigt slöa och melankoliskt behagliga synthar. Över detta kommer en tillbakalutad Alexis Weak och levererar återigen sina poetiskt klingande texter om våld, cash och relationer. Med hjälp av sina unika fraseringar och pauseringar leker han med våra förväntningar av vad som komma skall. Ofta är resultatet briljant. Hans ordvrängarstil kan liknas vid Robert Brobergs, fast utan fulgubbetendenser.

Utöver den lite piggare och antinostalgiska singeln ”112″, är skivans nedtonade hastighet förvånande. Borta är låtar som ”Rytmen av natten”, ”Första svensken i rymden” och ”Inne på klubben”. Det vittnar om att det finns en idé om att hålla en komplett profil. I samma veva som albumet släpps på Internets alla musikbutiker meddelar Alexis Weak att han har haft tankar kring att lägga av med musiken efter albumet. På flera sätt ett logiskt beslut efter den här skivans utelämnande struktur och avskedsupplägg. Det skulle även gå hand i hand med den artistiska tanken kring ett fulländat efterlämnat arbete, men det vore ändå otroligt tråkigt. Han har givetvis mycket mer att ge, att kasta in handduken när man precis äntrat ringen är ett slöseri av sällan skådat slag. Låt det bara vara hjärnspöken. Att förlora lysande textmakare är bara trist.

Lyssna på Till minne av med Spotify.