Är du sugen på ett storslaget nattsoundtrack med filmmusikambitioner? Vilken tur då, för Stockholm-baserade Saltsten Sound har släppt den molande Lightwaves, med ena foten i spacerock och den andra i välproducerad indie. Så här skriver de själva om låten:

”Vi är tre kompisar i Stockholm som gör en form av experimentell filmmusik + sång. Musiken är väldans inspirerad av Stanley Kubrick, Joy Division, Enya och låtarna Paul Simon gjorde med gitarr under 60-talet. Låten är mixad av Simon Nordberg på Decibel Studios. Den spelades in i min lägenhet. När jag insåg att Simon jobbat med både Håkan Hellström och Kent och bland annat mixat ”Mannen i den vita hatten” letade jag upp hans nummer och smsade frågan om han ville göra vår låt. Han sa ja. Internet är grymt alltså.”

Lyssna på den nedan eller på Spotify.

Det såg ut att bli ett ordentligt oväder som Dans Dakar skulle få tampas med. Väderprognoserna spådde ösregn och åska under hela kvällen och till en början såg det ut att stämma, men trots ovädret var det tidigt mycket folk där och det skulle inte förvåna mig ifall biljetterna sålde slut. Molnen sprack upp redan vid sextiden och uppehållet höll i sig, vilket spädde på den redan goda stämningen. Folk var, som festivalnamnet antyder, där för att dansa, dansa och dansa. Många till mer eller mindre monoton house och techno, medan jag hoppades på att hitta något annat, något mer varierat. Tyvärr ställde Hudson Mohawke in, en av de akter jag mest såg fram emot, och av den anledningen såg jag i princip bara spelningar på den största scenen. Här är vad jag tyckte om dem:

DJ-set eller inte, går en och ser Röyksopp så hoppas en få höra Röyksopp eller åtminstone någonting som låter som Röyksopp. Därav blir jag något besviken när jag, efter att de inlett säkert med What Else Is There?, har svårt att känna igen dem. Publiken vevar glatt med armarna till de ordinära men skickligt utförda housebeatsen, men jag saknar den fnittrigt bubblande dansmusik som de normalt ställer till med. Mest respons från publiken får de under de snabbare sektionerna och många står och halvsover när norskarna varken spelar något dansvänligt eller något i stilen som är deras signum. En fantastisk mix på Rage Against the Machines Killing in the Name höjer stämningen, men allt som allt möter inte konserten förväntningarna på långa vägar. De visar att de är skickliga även bakom skivspelarna, men gör inte mycket som får dem att sticka ut på en festival som denna.

Rebecca & Fiona har samma problem som Röyksopp. På gott och ont låter de dock, till skillnad från Röyksopp, ungefär likadant i studion som på deras DJ-set. På gott därför att publiken är mer nöjd med vad de får, på ont därför att de gör mycket tråkigare musik till att börja med. Det bjuds på mycket eget material, men det görs ingenting särskilt med det. Duon är åtminstone väldigt exalterade över att vara där. De hoppar och drar igång publiken, även om jag har svårt att köpa när de för tionde gången på tio minuter ropar “VI ÄLSKAR ER STOCKHOOOLM”. Musiken håller sig i ungefär samma tempo hela tiden och det blir aldrig direkt tråkigt, men aldrig heller på något sätt intressant. Tyvärr sker det även en del tveksamheter, som när de av misstag stänger av ljudet helt och hållet. Mycket mer än så verkar de dock inte göra med sin musik.

Efter 50 minuters köande till ett matstånd som är grovt underbemannat och inte tar kort som utlovat, kommer jag något försenad till kvällens största: The Prodigy. Det är oerhört uppfriskande att se ett liveband efter något för många färdiggjorda mixar tidigare under kvällen och The Prodigy levererar som förväntat. Festivalens överlägset största publik är i stort sett med på noterna när de tar order om att sträcka upp händerna, hoppa och allra bäst: alla tillsammans gå ner på huk och sedan samtidigt släppas loss. Musiken är som vanligt kompromisslöst brutal och kreativt dansvänlig. Det är svårt att inte lockas av tanken att konserten hade varit så mycket bättre om The Prodigys “swedish warriors” (Keith Flints allra finaste smeknamn på publiken) hade varit några gånger fler. Trots en näst intill slutsåld festival rör det sig om ca 6000 besökare, varav max 5000 är på denna konsert. The Prodigy lär vara vana vid det tiodubbla.

Efter urladdningen på The Prodigy och med tanke på min besvikelse när jag senast såg Justice ha ett DJ-set är mina förväntningar lågt ställda inför kvällens sista konsert. Det får jag äta upp: jag fastnar direkt när det klassiska stycke som lär vara bäst känt för att inleda filmen 2001: A Space Oddessey öppnar konserten, för att snabbt mixas in i musik i typiskt kolsvart Justice-manér. Under den här konserten gör Justice allt det som fattades under de tidigare DJ-seten jag sett under kvällen. De är konstant intressanta, dansanta och spelar mycket eget material med nya mixar. De samplar såväl trummaskinsintrot i Portisheads Machine Gun som Move Your Feet med Junior Senior. De får mig att dansa till något som är kusligt likt det klassiska ljudet i knivscenen i Psycho. Den slitna publiken är långt mycket glesare än den borde när Justice, istället för att leverera det förväntade klimaxet i We Are Your Friends, plötsligt byter till en underbar discomix av The Cardigans Lovefool. I gryningen är det det bästa som kan hända.

Fotograf: Vanja Augustsson

I morgon är det dags för den något mer creddiga av Stockholms stora dansfestivaler: Dans Dakar. Den årliga endagsfestivalen uppstod ur askan av gratisfestivalen Pop Dakar, som alltså bytte namn och inriktning och började ta ut ett överkomligt biljettpris (i år 545 kr). Tidigare år har världsnamn som Paul Kalkbrenner och Crystal Castles uppträtt, men i år är de stora namnen fler och större (och överlag bättre, även om inget är i klass med Crystal Castles). Festivalen headlinas av en urstark trio i legendariska The Prodigy samt de två något mer moderna namnen Justice och Röyksopp. Alltsammans hittar ni alltså på Universitetsområdet i morgon och spelschemat hittar ni här.

Nu kanske det förväntas någon form av expertis från mig inom dansmusik. Så är det icke! Jag vill inte kalla mig mer än en popare på bortaplan när det kommer till denna festival, men det betyder ju inte att jag inte har en massa spännande att se fram emot i morgon. Här är en del av det:

Röyksopp DJ-set
Stora scen 17.30 – 18.45
Min absoluta favorit på festivalen. Norska Röyksopp har gjort avslappnad men otroligt medryckande eletropop i tolv år nu och har en imponerande katalog musik att välja på under sitt DJ-set. De har tidigare samarbetat med bland annat Robyn och Karin Dreijer från The Knife på några av sina största hits och lösa rykten har cirkulerat om att Robyn ska gästa duon i morgon. Händer det så händer med största sannolikhet magi.

The Prodigy
Stora scen 23.30 – 01.00
Stilbildande giganter från 90-talet som är den stora publikdragaren i år. De är kända för sina vilda liveshower och är faktiskt det enda av festivalens fyra största namn som spelar live och inte ett DJ-set. När jag såg dem på Hultsfredsfestivalen 2011 var festen enorm.

Hudson Mohawke
Lilla scen 22.30 – 23.30
Modern dansmusik som den ska vara. Låter som att slåss med lasersvärd på klubb. Är du sugen på Kanye Wests kommande album kan du dessutom hoppas på att kompisen Hudson Mohawke spelar lite av hans nya material live, något han gjort en del den senaste månaden.

Annat smått och gott: när Justice avslutar festivalen, när Rebecca & Fiona spelar senaste singeln Union som äntligen gör svensk house politisk, när Gesaffelstein spelar smutsig techno, när du äter middag istället för att se Pendulum.

Hemsida

2013 års Popaganda-lineup utannonserades på ett annorlunda sätt. I en tävling på klubben Trädgården i Stockholm där liveband spelade upp covers på artisterna fick en gissa på twitter vilka som är bokade till Eriksdalsbadet i augusti. Alltsammans streamades via festivalens hemsida. Bland artisterna hittar vi fantastiska namn som Jens Lekman, The xx, Jessie Ware, Makthaverskan och El Perro Del Mar. Helt klart en som vanligt bra lineup till den poporgie som festivalen alltid är. Se till att fira ut sommaren på Popaganda till ett fantastiskt soundtrack!

Det är oklart ifall det är några fler artister än dessa som ska släppas. Normalt sett brukar Popaganda husera 20 band, 10 om dagen, och i så fall fattas det i nuläget tre stycken. Ingenting om detta nämndes dock.

Artisterna som släpptes är följande:
The xx
Hot Chip
Kate Nash
Jens Lekman
Jessie Ware
El Perro Del Mar
Makthaverskan
Taken By Trees
Noah and the Whale
Sibille Attar
MS MR
Totally Enormous Extinct Dinosaurs
Syket
Amason
Chloe Howl
Beatrice Eli
Systerskap

Popaganda 2013 går av stapeln på Eriksdalsbadet i Stockholm 30-31 augusti.

The Roots, en av tidernas bästa hiphopgrupper, släpper ett nytt album i september med en något oväntad samarbetspartner: Elvis Costello. Popikonen som släppte en drös fantastiska plattor på 70- och 80-talet släpper fortfarande ny musik med jämna mellanrum. Han har aldrig varit rädd för att lämna sin comfort zone och bevisligen inte nu heller när han alltså gör ett av de mest uppseendeväckande samarbetena på länge. The Roots har i sin tur varit i god form på de senaste albumen som hållit en riktigt hög standard. De släpper, förutom albumet med Costello, dessutom ett nytt album i december med namnet & Then You Shoot Your Cousin.

The Roots och Elvis Costellos album heter Wise Up Ghost och släpps den 17 september. Samarbetet var ursprungligen tänkt att endast bli en singel till Record Store Day men mynnade alltså ut i ett fullständigt studioalbum.

Lyssna på Costellos genombrottssingel Alison nedan.

Den 1 juni är det dags för årets Dans Dakar, som precis som tidigare anordnas på Universitetsområdet i Stockholm. I år har festivalen sitt kanske mest stjärnspäckade startfält någonsin, med ett liveset med The Prodigy som största publikdragare. Norska Röyksopp och franska Justice har varsitt DJ-set och där är vi framförallt väldigt sugna på Röyksopp, som dessutom ryktas gästas av Robyn. Efter Justices halvdana DJ-set på Hultsfredsfestivalen i fjol är förväntningarna på dem lägre ställda, men de lär passa bättre in på Dans Dakar än framför den relativt glesa publiken på Hultsfred.

Bland de mindre namnen är både Gesaffelstein och Hudson Mohawke värda att kolla in. Gesaffelstein är ytterligare ett spännande franskt housenamn som gör raspig techno. Hudson Mohawke slog i sin tur igenom ordentligt i fjol som ena halvan av TNGHT, men har även en mindre uppsjö solomaterial bakom sig.

Fyra och ett halvt år efter deras senaste album Tonight släpper nu Franz Ferdinand sitt fjärde. De dansvänliga postpunkarna slog igenom 2004 med Take Me Out och var ett av de största banden i genrens återfödelse under 2000-talet. De senaste två åren har de pratat om sitt fjärde album som att det varit nästan klart, men inte förrän nu har de utannonserat det. Right Thoughts, Right Words, Right Action är ute 26 augusti och bandet fortsätter med all sannolikhet att göra sin karaktäristiska popmusik.

Låtlistan:
01 Right Action
02 Evil Eye
03 Love Illumination
04 Stand on the Horizon
05 Fresh Strawberries
06 Bullet
07 Treason! Animals.
08 The Universe Expanded
09 Brief Encounters
10 Goodbye Lovers & Friends

Se trailern för albumet nedan, inklusive några sekunder av den nya låten Right Action.

Efter att i fjol släppt tre hyllade garagealbum har Ty Segall nu annonserat ännu ett album, det verkar helt enkelt inte finnas något stopp på honom. Den 20 augusti släpper han Sleeper, som med all sannolikhet är ännu ett ljuvligt släpigt album med psykadeliska vibbar. I dagens musikklimat, där artister oftast släpper album varannat eller var tredje år, är det uppfriskande att se någon tänka annorlunda.

Lyssna på fjolårets Thank God for Sinners nedan.

Jag har ett minne av att Karin Dreijer i en intervju i samband med The Knifes förra album Silent Shout sa någonting i stil med “jag vill inte att min musik ska vara för uppenbart politisk, vill man det kan man lika gärna skriva en debattartikel”. Ifall mitt minne stämmer, vilket jag ofta betvivlar, vore det lite konstigt sagt. Ingen kan nämligen tveka på var syskonen Dreijer står politiskt. De har aldrig aktat sig för att låta sig höras och märkas – och tacka fan för det. Deras tvistade idéer och konstnärliga uttryck liknar ingen annans. Tidigare har det tagit uttryck i mer popanpassade former, ingen har väl missat hits som Heartbeats eller Marble House som ständigt spelats på såväl P3 som klubbar. Att The Knife vänt sig mer och mer bort från detta märktes dock för flera år sedan, kanske mest uppenbart i den evighetslånga opera (!) som de gjorde 2010 tillsammans med MT. Sims och Planningtorock. Hela tiden har de dock lämnat dörren öppen åt ett nytt renodlat studioalbum och det senaste året har det talats mer om det än någonsin. Så när till sist första singeln Full of Fire anlände togs den emot av hungriga öron.

I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Jag ska inte neka till att jag blev förvånad över singeln. Först över hur den lät – kall och dystopisk, men sedan över hur bra den var. För även om The Knife kastade bort allt som hade med radio och brett omfamnande synthar att göra, så behåll de sin oerhörda känsla för relevans och humor. Först kunde jag inte höra det, men visst fanns den där. Bland dämpade trummaskiner och hårda synthljud skriker de ut LIBERALS ARE GIVING ME A NERVE PINCH – rakt, smart och ursinnigt.

Albumet i sin helhet följer i samma karga spår. Precis som omslaget skär sig och klöser en i ögonen, skär sig många ljud i öronen. Notera: detta är absolut inte något dåligt. Syskonen Dreijer vill klösa dig i öronen, de vill se till att du lägger märke till dem. De klöser dig så snyggt, så graciöst, att så fort du slutat känna smärtan av det så ser du. Det gör ont till en början för att det är så okonventionellt, så obeprövat och så oväntat. Titeln gör ingen hemlighet av ambitionerna – Shaking the Habitual – en övertydlig men likväl tydlig beskrivning av vad de gör här. Det är ett befriande grepp och så ut i fingerspetsarna typiskt för The Knife. I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit.

Detta gäller förstås de mer vanligt strukturerade spåren på plattan, för den visar även upp andra sidor än så. Mindre lyckade ambientförsök tar upp en halvtimme av albumet, som den smärtsamma tio minuter långa Fracking Fluid Injection som ungefär är lika spännande som när Toby Jones hugger grönsaker i fjolårets surrealistiska “skräck”film Berberian Sound Studio (jag gillade inte Berberian Sound Studio), eller den 19 minuter långa Old Dreams Waiting to Be Realized, som får mig att glömma bort vad jag ens lyssnar på. Dessa får fingret att söka sig till skip-knappen och jag ser inte vad de tillför albumet eller mitt liv överhuvudtaget, de är alldeles för långa transportsträckor som mest blir omvägar runt det i övrigt spännande albumet.

Men det är inte svårare än att hoppa över dessa låtar om man inte gillar dem, flytet tar ingen större skada av det. Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit. Det är dystopiskt – I’m holding on forever but how long will forever last – vänsterpolitiskt – you got your money and you got them ’cause others just can’t – underhållande, hypnotiskt och ambitiöst. Det kan vara långsamt brännande, det kan vara bisarrt dansvänligt. Stundtals är det onödigt utdraget, men plockar du endast ut det allra bästa har du fortfarande kvar upp mot en timme av ett av de mest intressanta albumen på länge.