Oskar Linnros har för länge sedan flyttat från Rissne i Sundbyberg in till stan men nu också musikaliskt. Ack, Sundbyberg en ljuvlig skildring av Oskar Linnros hemstad från debutskivan har fått en motsvarighet på Klappar och slag med den passande titeln Stockholm:

Min stad. Plats att leva, plats att dö. Så skön. Jakobsberg till Vendelsö. Min stad. Just där solen börjar om. (…) Du håller mig så hårt. Min stad.

Linnros andra album och uppföljaren till briljanta Vilja bli, låter precis så. Som Stockholm när hon är som allra vackrast och sommaren är precis runt hörnet. Det är enkelt att säga men av de platser jag har lyssnat på den här skivan kommer den tveklöst till sin fullaste rätt med Stockholm som fond. Jag har lyssnat och spastiskt Linnros-dansat till Klappar och slag både i Sundbyberg och längs Monteliusvägen, gångvägen ovanför Söder Mälarstrand som får en att tappa andan av utsikten. I kombination med det senare är förälskelsen total med den här stan, en förälskelse som vaknar till liv varje år i slutet av maj och gör stegen så oerhört mycket lättare.

Klappar och slag saknar en superhit likt Från och med du från debuten. Första singeln Hur dom än är nog det närmaste man kommer allsång och dansfrenesi. Men styrkan i Klappar och slag ligger i fantastiska poplåtar om än inte sådana som får folk att rusa upp på dansgolvet. Från balkongen, med en fantastisk liten pianoslinga, stråkar och stumma trummor. Gå hem, som låter som ett hopkok av Veronica Maggios album Satan i gatan (uppföljaren till Linnros-producerade Och vinnaren är…). Och Plåster, lika mycket relationsvisa som bitterljuv sommarvisa.

Varje tråd som vi spunnit brister snart, och inga sår, inga sår att slicka kvar. Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag men vi båda vet att plåster faller av.

Oskar Linnros gör utmärkt soulpop men så mycket av ett experiment är inte den här skivan. I stället har han gjort det han gör bäst: lite relation, lite stadsvandring och väldigt mycket piano, klappar och slag.

På debutskivan ”Svart Flagg” hittade Magnus Ekelund ett eget språk i svenskan, ett existensberättigande. Tillsammans med kompbandet Stålet har det blivit ytterligare två fullängdare, en skiva per år. I april släpptes ”Dödskult” men nu vill Magnus Ekelund förnya sitt uttryck.

– Jag känner mig liksom klar med ett kapitel nu, med Magnus Ekelund & Stålet-skivorna. Jag tycker att de hör ihop men det kommer nog att dröja ett ganska bra tag innan jag kommer att höras av igen. Jag måste komma tillbaka i ny form för att jag ska tycka att det är intressant.

Magnus Ekelund, född och uppvuxen i Jokkmokk, tonsätter Norrbotten med sin musik. Det är minus 35 men stålverket brinner. Den ofta storslagna ljudbilden kommer delvis från den dramatiska naturen.

– Jag har nära till stora gester och i mitt fall tror jag att jag upplever naturen på det sättet. Det ser väldigt likadant ut i Sverige förutom Norrbotten och typ, Malmö. Och Jämtland kanske, det ser ut som att det borde komma mycket black metal därifrån. Många säger ju att jag låter ”göteborgsk”. Göteborgare är så himla självgoda att de kan säga att ett sound är något som bara en person kan komma på och det är ju Henrik Berggren. Men mitt melodispråk påminner nog om Broder Daniel, att det är desperat.

Det är minus 35 men stålverket brinner

Vad lyssnar du själv på?
– När jag gjorde ”Dödskult” var det mycket ”Tunaskolan” (Mattias Alkberg BD:s debutskiva) och Masshysteri. Och gammal progg, det finns ett band som heter Rekyl som jag lyssnade mycket på, och tidig Magnus Uggla! Man kan inte tro det när man hör hur han låter i dag men han har några gamla bra skivor. Jag tycker att det är en punkskiva egentligen, jag är en popmusiker som gör punk på en skiva.

Du sjunger väldigt rent, till skillnad från många popartister, har du tagit sånglektioner?
– Hmm, jag gick estetiska programmet på gymnasiet, tog fyra sånglektioner och fick godkänt i sång A. Jag avskyr när folk sjunger falskt för att det ska vara lite charmigt. Det är så många som håller på med pop som säger typ ”jag sjunger bara, jag är ingen sångare”. Min gamla gitarrist Joakim (Brännwall) sa till mig för ett år sedan att jag måste börja kalla mig själv sångare, ”det blir så löjligt när du har så stark röst”.

När började du göra musik?
– I nian, jag åkte snowboard fram tills dess. Jag hade tänkt att jag skulle bli proffs men sedan tänkte jag nej, det ska jag absolut inte. Jag ska göra musik. Men jag tycker inte att det har varit tillräckligt bra förrän jag gjorde ”Svart Flagg”.

Innan ”Svart Flagg” gjorde Magnus Ekelund två skivor på engelska under namnet Elmo. I slutet av april gjorde han en spelning, på svenska – i Glasgow, och har fått ett nytt perspektiv på språket.

– Det var grymt och mäktigt. Det har fått mig att tänka om lite grann med språk, jag trodde att jag skulle upplevas som exotisk. Som Movits, för att det är på svenska och man inte begriper ett ord. Det kom fram folk efteråt som sa typ ”Så klart förstod jag inte texterna men blev väldigt berörd och det kändes som att jag förstod”. Och så spelade vi Geraldine av Glasvegas som en hyllning för att vi fick komma. Och då sa folk, ”vi kände att det var det här ni höll på med!” Jag tror inte att språket spelar så himla stor roll för den som lyssnar, det är ju inte poesi, det är musik i första hand. Även om jag tycker att det är jätteviktigt med texter.

På sista spåret av ”Dödskult”, Ut med dig i solen, medverkar Mattias Alkberg. Och på Alkbergs senaste projekt, Mattias Alkbergs Begravning, medverkar Magnus Ekelund. De träffades första gången på en toalett på en fest.

– Vi träffades på flera toaletter, jag bokade honom till Talvatisfestivalen, en festival i Jokkmokk som jag anordnade och vi förhandlade hans gage på en toalett och började prata musik.

Du har haft många andra projekt i gång, bloggen på Djungeltrumman.se, en podcast och nu senast producerat The Glorias debutskiva. Hur ser du på det?
– Jag har precis slutat med allt som är underhållning och journalistik. Jag rannsakade mig själv för ett tag sedan och kollade vad jag duger till att göra, försökte renodla mitt uttryck. Jag vill bara hålla på med musik och för mig är det jättelätt att hålla isär. Att vara doa-kör i Begravningen och spela tamburin är världens lättaste grej för att jag litar så mycket på Mattis vision. Det är jättelätt att backa upp honom och vara som en vapendragare. Och producentjobb är också jätteroligt. Producera ett band kan vara lätt om det är ett bra band, som kanske inte vet vilka som är deras fina sidor. Då kan man bara lyfta fram det och då är det ett så tacksamt jobb att göra.

Hur ser du på ditt artistskap? Vad är skillnaden på privatpersonen och artisten Magnus Ekelund?
– Jag har inte brytt mig om att skydda det. Jag är så trött på att en artist inte framställs tredimensionellt, det känns inte som en hel person. Jag gillar när man känner att det är en människa helt och hållet, även om det är teatral eller konceptuell musik. Men det kreativa är det viktiga. Jag har aldrig drömt om att stå på scen eller berömmelse, det är verkligen ointressant för mig. När jag har färdigt låtar då vill jag släppa en skiva.

Vad tror du om musikbranschens utveckling?
– Jag tycker att det är grymt, det håller på att vända nu, det är jävligt roligt. Jag såg precis ”Iron Man 3”, det finns en scen där Tony Stark (Iron Man) är mitt uppe i något högteknologiskt, påhittat och mitt i det där så sätter han igång en vinylskiva. Det är mäktigt. Jag tror att folk har börjat känna att det inte bara är ett format som är bäst, att man vill ha flera, kanske vill ha en skiva. Det är ju romantiskt med ett omslag. I Glasgow köpte jag en singel bara för omslaget, jag har ingen aning om hur det låter. Jag tycker själv att det är viktigt med det visuella för mina skivor. Det är Erik Viklund och Robert Hurula från Masshysteri som har fotat, och min fru, Lisa. Alla de har väldigt bra omdöme så där behöver jag inte lägga mig i.

Har du ett kontrollbehov?
– Ja, jag försöker låta andra bestämma men jag kan inte låta bli. ”Nu har jag gjort klart skivan, nu får ni bestämma vad jag ska göra.” Och så dröjer det bara en sekund så kommer någon med en videoidé och så säger jag ”nej, det är helt orimligt”. Ni får vara med och bestämma men ni får välja mellan det jag tycker är bra och det jag tycker är bra.