Det konstnärligt ambitiösa Göteborgskollektivet Ikons följer upp sin självbetitlade debutskiva från 2010 med Life Rhythm, ännu ett nostalgiskt krautmanifest med poppiga undertoner. Denna gång lite mer påtagliga sådana.

Återigen vaggar Ikons igång en hypnotisk rytm som släpps i vakuumartade ekon. Men där debutskivan hade en djupare och svårsmält rymd lättar Life Rhythm på stämningen – åtminstone för att fortsatt hålla på krautdisciplinen – och släpper fram drömskt ekande gitarrer intill det apokalyptiska trummandet.

Där Ikons-skivan var tysk vinter spricker Life Rhythm upp i svensk sommar. Debuten pulserade mörkt och postpunkigt och eskalerade benhårt, men på uppföljaren nås toppen på Free Spirit, som är traditionellt poppig, om än genreenligt repetitiv. Som skivans namn antyder – med en livligare rytm.

Septetten har följt tråden mellan krauten och den progressiva rock den uppstod ur och skapat en saknad länk. Med raka och eggande trumbeats stämplar Ikons in på ett eget podium på den svenska musikscenen. Life Rhythm är ett konstnärligt oväntat, men samtidigt självklart kliv rakt fram.

Duon To All My Friends (Frida Alkestrand och Tove Möller) släpper sitt andra album Ride With Me med en tydlig vinkel. Folkpop ska väl handla om ensamma cowboys, vägvisor, romantiska landskap och ljuv kärlek. Typ. Detta ackompanjerat av en mängd traditionella instrument. Helst sådana som man plockar fram vid lägerelden.

Så när man uppmanas till att ”ride with” dem, upp och ner för berg och bortom horisonten, följer man gärna med på deras gemytliga utflykt. Men det blir knappast den långa, fantasifulla eskapad de sjunger om. De målar upp en folklig cowboysaga, men en alltför svengelsk sådan. I versrader som ”I kick the fear in the ass now” och ”are you ready for some real stuff” skaver det ordentligt, inte minst rent tematiskt, och präriedrömmen spricker i fundamenten. Kvar står två svennar med käpphästar.

Men även med käpphästar kommer man en bit på vägen. To All My Friends och deras följeslagare är otroligt musikaliskt begåvade och lyckas implementera allt från dragspel och banjo till mandolin och elgitarr. Så långt är allt folkligt karakteristiskt. På ett Don Quijote-manér käpphästar man gärna iväg med dem, även om det känns tematiskt helt fel, för det är så melodiskt rätt.

[image name=betyg3]

Jämförelserna mellan Håkan Hellström och debutanten Alice Botéus har redan blivit tröttsamma. Så till den grad att det känns mer rimligt att påtala olikheterna dem emellan, som ändå finns där bland all Göteborgsromantik och oblyg känsloförmedling.

Alice saknar för det första det energiska elementet. På hennes debutalbum finns det mycket råa och både varma och kalla känslor, men inte samma explosiva och euforiska kickar som Håkan kan prestera. Alice sjunger subtilt och vackert, det är ingen allsångspotential i hennes musik. På både gott och ont.

Sett till soundet ligger i stället jämförelser med Veronica Maggio nära till hands, men i stället för att gråta ut om förlorad kärlek och misslyckade fester i sin trea i Vasastan sjunger Alice om sitt liv med en annan äkthet och ett annat djup än Maggio. När hon sjunger att hon inte har någonstans att ta vägen så har hon inte det. Det är mer genuin desperation, men rent musikaliskt är det bara stundom medryckande.

Även utan de euforiska topparna är det ett bra album. Alice sjunger vackert och stämningsfullt och återigen får man chansen att följa med på en sentimental – och ganska välproducerad – rundtur i Göteborg. Så långt allt väl. Potentialen att slå sig ur parallellträsket, slippa jämförelserna och bara få bli Alice B med oss och fler därtill på nästa album finns definitivt.

Wu Lyf var 2011 års stora genombrottsband. De svåra Manchesterrockarna hade redan skapat ett surr kring sig efter ett fåtal låtsläpp på internet och lanserandet av en pseudosatanistisk ungdomskult runt bandet. Efter att ha blivit kända just för att ingen kände till något om dem släppte britterna succédebuten Go Tell Fire to the Mountain under sommaren. All hype rättfärdigades och växte sig om möjligt ännu större. Samtidigt tog bandet klivet ut i rampljuset.

I augusti skulle de göra en spelning i Göteborgs domkyrka på Way Out West, men blev portade där ifrån på grund av sina satanistiska undertoner. Nu i mars inledde Wu Lyf – som är en förkortning för ”World Unite! Lucifer Youth Foundation” – en ny turné med första anhalt Skandinavien för att återigen frälsa Sverige med ett popinferno.

Tram7 fick en pratstund med trummisen Joe Manning när han och bandet precis anlänt till Kägelbanan på söder inför lördagens spelning. Han berättar om bandets nästa skiva, hur han skulle argumentera sig tillbaka in i domkyrkan, hur de inspirerats av The Tough Alliance och om att gå från total anonymitet till att uppträda hos Letterman.

Ni kommer direkt från Malmö och spelningen där. Hur var den?
- Vi tyckte väl att det var okej, men folk som var där sa att det var väldigt bra av någon anledning. Men det verkar alltid vara så att det är en skillnad, en stor klyfta, mellan vad publiken upplever och vår egen upplevelse.

Har ni höga förväntningar på er själva?
- Ja, definitivt. Jag föredrog nog spelningen vi gjorde i Köpenhamn dagen innan. Sett till vårt uppträdande då, publiken var ungefär den samma, lika stor. Fast i Malmö blev det lite konstig stämning efter att vi spelat. De spelade gammal indiemusik, ingen bra sådan, och folk bara blev ordentligt fulla. När folk blir fulla runt omkring mig och jag inte gillar musiken känns allt värre. De spelade typ Libertines, äldre rock och indie.

Det är lite lustigt det där ändå, att ni som brittiskt band – inte minst ett från Manchester – tar så tydligt avstånd från stora brittiska förgrundsband som Libertines och tidigare Oasis och Stone Roses.
- Jag gillar bara inte deras musik. Jag gillar verkligen The Strokes och vi sa förut att vi borde ha tagit med ”Is this it?” på turnén, och folk säger att de och Libertines är lika, men jag tycker bara det är något som saknas där. Jag kan inte riktigt peka på vad.

Innan Go Tell Fire to the Mountain släpptes höll Wu Lyf hårt på sin anonymitet och vägrade prata med media. Med inget annat än kryptiska slagord och suddiga upploppsbilder på hemsidan skapades en myt kring dem och det som verkade vara en småsatanistisk ungdomskult. Brittisk media spädde på bilden av dem som mystiska revolutionärer, men en dag i samband med albumsläppet släppte bandet ridån helt, röjde sina identiteter och började prata.

- Innan albumet kom ut kände vi inte att vi hade något att säga i intervjuer. Sen skulle vi ha historien om hur vi spelade in den och allt och vi tänkte att vi ville lansera albumet så vi började ge dem.

Det har också spekulerats i att allt var ett stort PR-trick, regisserat av managern Warren Bramley som äger ett stort reklamföretag. Det avvisar dock Manning:

- Vi visste inte vad vi gjorde. Folk har hela tiden tyckt att det varit väldigt cyniskt av oss, men vi gjorde bara vad vi kände för och det som hände hände. Sedan skapade journalister en bild av oss, att vi var mystiska och anonyma och så vidare, medan vi bara kände att vi inte ville göra några intervjuer än.

Efter att ha vant sig vid rampljuset inledde bandet året med att spela låten Heavy Pop hos ett av sina mer namnkunniga fans – David Letterman.

- Det var en stor sak för oss och något man kunde berätta för folk, det är något de känner till. Jag minns att jag berättade för min morfar att vi skulle spela där och han visste vad det var. Det var ett erkännande, en ”mainstream” sak att göra. Jag har inte märkt någon stor skillnad efter showen, men vi har inte varit tillbaka i USA än och det kan nog vara ganska mycket annorlunda där nu.

Ni har tidigare pratat om vikten av att som lyssnare inte veta allt om ett band, utan att där måste finnas en viss spänning. Hur ska ni behålla den nu när ni har blivit mer offentliga?
- Sluta ge intervjuer igen, ha ha. Nej, men vi gör dem för att folk ska kunna läsa om vår musik och våra egna tankar om den. Vi har inte Twitter, vi är inte Odd Future. Vi har lite distans till det hela. Alla kommer kunna se oss spela, men får inte veta allt om oss som personer för det, och vi kommer inte att ställa upp på photoshoots och bli popstjärnor.

De första bilderna på Wu Lyf släppte de själva och föreställde bandet med vänner i ansiktstäckande bandanas, ståendes på ett hustak fyllt av bengalrök. Det gjorde sitt för den omdiskuterade mystiken.

- Vi kände en bra fotograf som tog bilderna, men efter ett tag började vi hata dem. De hjälpte oss till viss del, men folk fick fel bild av oss. Men det visste vi inte då, medan vi gjorde fotona så fick vi täcka ansiktena för att vi inte kunde sluta skratta. Nu när vi tagit bilder med ansiktena visade har de inte blivit lika populära, ha ha. Vi försökte inte vara mystiska och även om det var bra med uppmärksamhet till en början så var det irriterande när folk fick för sig fel saker.

Några som kanske var lite snabba att döma dem var kyrkfolket i Göteborg. Under fjolårets Way Out West var det tänkt att bandet skulle spela i domkyrkan, men efter att kyrkans ledning läst om bandet på festivalens hemsida – om uppror och satanism – vägrade de tillåta det och konserten fick flyttas.

- Det var väl lite vårt eget fel, men det var lite konstigt för det har inte varit några problem någon annanstans. Vi spelade ju till och med in albumet i en kyrka, även om den var nedlagd. Vårt namn betyder inte Satan heller, utan i den faktiska bibeln är han och Lucifer olika karaktärer och det är bara kulturella saker som sammankopplar dem. Vi läste mycket om black metal-band och satanism och det var intressant, även om allt det där om ondska är lite som tecknade barnprogram. Vi tog Lucifer och gjorde något positivt av det, att vara en egen individ.

- Jag tror att alla i bandet är åtminstone lite religiösa, eller åtminstone vill ha värderingar och stora tankar, speciellt i en så här ytlig tid. När man som ung förväntas vara nihilist eller något försöker vi ta med de positiva sakerna. Som att förlåta folk, det är en bra grej trots allt.

Så om ni skulle få chansen igen så skulle ni försöka övertyga kyrkan i Göteborg?
- Det tror jag. Som jag sa, Lucifer är inte samma person som Satan, så det skulle jag säga. Sedan…
Joe gräver innanför tröjan, hittar halskedjan och visar guldkorset som sitter på den.
- Om vi skulle komma dit igen så skulle jag försöka få spela i kyrkan. Det är vanligtvis en bra plats att spela på.

Go Tell Fire to the Mountain spelades in i en nedlagd kyrka i Manchester-stadsdelen Ancoats.

- Vi ville ha ett enormt sound och fick hyra byggnaden i tre veckor. Vi spelade in från eftermiddagen till elva på kvällen varje dag, och fick lagom med tid. Inte för mycket, så att man känner att man vill göra för mycket.

Redan under turnerandet har tankarna börjat vandra mot uppföljaralbumet. Till sommaren är det tänkt att bandet ska in i studion igen – och då bokstavligt talat en studio. Produktionen kommer denna gång blir mer traditionell.

- Vi skulle inte upprepa det vi gjorde med förra skivan med den nya. Den här kommer bli ganska annorlunda, mer poppig, konventionell och subtil. Inspelad i en studio med en producent.

Strider det inte mot er natur att närma er ”branschen”?
- Det kanske är ett steg tillbaka enligt vissa människor, men med den första skivan insåg vi att vi var begränsade. Det var saker med ljud och inspelning som vi inte kände till och som vi vill komma över nu. Vi kan inte allt än, så vi behöver hjälp.

Överst på listan av önskeproducenter står Peter Kember (Sonic Boom, Spacemen 3) som nyligen varit aktuell med produktion av bland annat MGMT:s Congratulations och Panda Bears Tomboy.

- Även om MGMT-albumet inte var så bra så gillade vi soundet. Han ska vara i England nu och det vore det bästa utfallet.

Heavy Pop har hela tiden varit den uttalade riktlinjen, både som låt och som genre.
- Det är fortfarande vår högsta topp. På andra skivan måste vi ha åtminstone en låt som är lika bra som den, annars är det ingen idé att släppa något. Lika bra eller bättre.

Ellery Roberts texter på Go Tell Fire to the Mountain grundar sig i en filmidé han haft. Och det är också ett spår som bandet kan gå vidare med i ett senare skede.

- Texterna kommer från berättandet i en påhittad historia eller film. Vi kanske gör en film någon dag, men just nu jobbar vi med att göra en video till Heavy Pop. Vi har påbörjat flera, men de har inte levt upp till våra förväntningar. Vi får se, någon dag. Det är svårt nog att skapa musik för tillfället.

Det stora avstampet för Wu Lyf kom i och med släppet av Heavy Pop-singeln på hemsidan när allt fortfarande låg i sin linda. I det höga priset ingick livslångt medlemskap i Lucifer Youth Foundation och en scarf för att visa tillhörigheten. Än har församlingen inte fått något mål, men det handlar i grund och botten om ett större projekt, ett okonventionellt skivbolag som samlar trogna medlemmar till konstuppdrag. Tänk Fight Club… Eller Sincerely Yours.

- Vi har inte fått tid till att involvera folk än, men när vi tar ledigt för att skriva till nya skivan ska vi försöka involvera LYF-medlemmar och fans i projekt. Vad vi vill är att komma till en punkt där vi har massa folk som stöttar oss och som vi kan be om hjälp när vi har något stort vi vill göra. Hellre än att be musikindustrin om hjälp vill vi få det från folk som vi samlat ihop och som är engagerade.

Bandet har flera skandinaviska inspirationskällor. Under samtalet nämner Joe band och artister som Studio, Molly Nilsson och det norska black metal-bandet Burzum, men högst håller de The Tough Alliance. Flera paralleller kan dras mellan Wu Lyf och TTA – bland annat mellan deras mystiska och rebelliska framtoningar och satsningarna på egna skivbolagsprojekt.

- Vi var definitivt påverkade av dem. Vi lyssnade till och med på dem i vanen på vägen hit och sa att vårt andra album borde bli lite som deras musik.

Hur menar du då, mer elektroniskt?
- Möjligen. Eller kanske bara på det sättet de är rättframma och direkta utan att vara fåniga, det är en balans som är svår att hålla.

I TTA-konceptet ingår också en helt annan relation med publiken, med fylla, svingande av baseballträn och allmänt oengagerade spelningar. Så långt sträcker sig inte riktigt Wu Lyf:s fascination.

- Det vore lite konstigt av oss att planera något liknande, men jag tror att slutet av den här turnén kommer bli en lättnad. Om vi skulle fortsatt ännu längre så hade vi nog också tagit med baseballträn och slagit mer än en person. Eller varandra. Nej då, vi hade inte gjort illa någon.

Men de har försökt få kontakt med svenskarna.

- Det var en kille i Malmö som sa att han hade ett nummer till Eric (Berglund, ena halvan av TTA), men det blev inget med det.

Du får passa på att annonsera här för att få med honom på nästa skiva.
- Ja! Fast vi är nog ärligt talat hellre med i hans musik, den är bättre.

Efter Skandinavien fortsätter turnén genom Europa. Via hemlandet, med två utsålda spelningar i London och en i Manchester, åker de sedan över Atlanten.

- Vi ser fram emot att komma till Paris, vi är väldigt populära i Frankrike av någon anledning. Och så klart att komma hem till Manchester och spela för första gången på ett halvår. London blir också lite som en hemkomst, det var det första stället utanför Manchester som verkligen ville se oss.

I dag är situationen en annan och den tunga popens profeter möts av nya sympatisörer var de än åker. I Dirt sjunger Ellery Roberts ”No matter what they say, dollar is not your friend” och videon, med klipp från upproren i London, speglar en samtid och en generation som Wu Lyf med sin revolutionära estetik och provokativa natur blivit en röst för.

Vad är det ni vill förmedla till massorna med dessa uttryck?
- Jag tror bara det är en bild som vi vill porträttera utan något större bakom det. Mest för att det är coolt. Det är bara så vi är, jag vet inte vad alternativet skulle vara. Vi pekar på problem, men vet inte svaren så vi kan inte sprida några idéer på det viset.

I stället skiljer Joe Manning på musiken och värderingarna:
- Några av oss kanske går in i politiken senare, eller ja, en kanske gör det. Ellery är insatt i politik och håller det högst, men vår musik är renare än så. Det handlar bara om kärleken till musiken, det är åtminstone vad jag tänker.

[image name=betyg4]

Nästan ett år efter en mycket lovande EP, som recenserades här på tram7, har Spectrals nu släppt sitt debutalbum. ”Bad Penny” är ännu ett steg i riktningen som kunde förutspås efter EP:ns klarklingande höjdpunkter som ”Peppermint”. Louis Jones har nu släppt det lo fi-ljud han fick sitt internetgenombrott med och presenterar ett klart och polerat ljud, vibrerande av 60-talsestetik och kärleksmelankoli.

21-årige Jones kan sin historia. Idoliserandet av Phil Spector skiner genom och musiken gör ett djupdyk i retropopen. Men även om den småpubertala disten är borta så är det en ungdomlig och fräsch tappning av beprövad musik. Jones lyckas profilera sig i en genre som blivit allt mer snäv att utforska.

Mest imponerande är Jones distans till kärleksförvirringen han framställer. Förälskelse, ohälsosamt vurmande och besvikelse hanterar han med såväl utdragna ballader som ironiska versrader.

Det är lite som en tonårings anpassning till omgivningen. Med det breda spektrat, med sentimentala kärleksballader och surfiga popdängor, i samspel med det finslipade och mer mogna ljudet, tar Spectrals klivet ut ur garaget och upp på den bredare scenen. Genom målbrottet och ut med en självklar tydlighet. Emellanåt smyger sig en viss monotoni in i de långa slingorna, men hela skivan signalerar en enorm potential i Spectrals. Louis Jones har mognat, men inte vuxit upp än.

[image name=betyg4]

Papercuts känns som något nytt inom den snäva popsfären, men faktum är att Fading Parade är Jason Quevers fjärde album bakom pseudonymen. En anledning till att man inte riktat uppmärksamheten mot Sub Pop-rekryten tidigare kan vara att musiken, hur musikaliskt korrekt den än har varit, har varit ganska uttryckslös och saknat karaktär. Inte funnit sig i stilramarna.

Nu har Quever lärt sig ett och annat från bolagskollegorna Beach House. Musiken är drömmande, nostalgisk och har ett helt nytt djup. Inte bara rent instrumentalt (noteras bör att multibegåvade Quever står för de flesta arrangemangen själv) utan även stämningsmässigt. I öppningsspåret Do You Really Wanna Know presteras det tydligaste frånstampet mot nya höjder. Låten eskalerar och hittar nya vändningar och just när man tror att den har funnit sitt repeterande spår så tar refrängen ny sats och lägger i en växel till.

Papercuts musikaliska mångfald visas tydligast i Chills, där en mindre och lågmäld orkester ökar takten och när Quever går från sina subtila viskningar och faktiskt sjunger så får det en helt annan tyngd.

Nya metoder och uttryck i all ära, men det är långt från alla tio spår som tar skivan mot nya höjder. Även om det är kvalitativa låtar så faller de ibland tillbaka i de gamla ovanorna och blir snabbt utnötta i ett töcken av sömniga ljud. Men med jämna mellanrum vaknar den lågmälde Quever till och mot den slumrande bakgrunden hittar han drömpopens väsen.

Som sig bör presenteras debuterande Forest med den mystik man vant sig vid från skivbolaget Service. Men mystiken sträcker sig inte bara till ett kortfattat bandnamn, surrealistisk/romantisk artwork och kryptiska presentationstexter. Vidare är det faktiska drömmar om planlösa promenader i nordliga skogar, känslan av att ha gått vilse och ljudet av isande tystnad. Möjligheten att troll och älvor existerar. Det är den mystiken Forest ljudsätter på debutskivan.

Musikaliskt ligger mystiken i det minimalistiska. Det är flytande drömpop och monoton synth hålls vid liv med ett trummaskinskomp och över detta blåser sången lätt. Ett tidlöst sound, på två sätt. Både genom sin enkla och okonstlade framställning och i den nostalgiska känsla det framkallar.

Minimalismens baksida är dock en vaghet och Forest framstår som enkelspåriga när det enda egentliga mönsterbrottet på skivan är en stunds munspelande. Men nog är känslan av att vara vilse, inte bry sig och praktisera fullständig sinnesnärvaro i skogen nattetid tillräckligt. Här är en ny dimension i svenskarnas omtalade kärlek till skogen.

[image name=betyg3]

Baleärisk folktronica med nu-rave-tendenser. Funkpop med tung basgång och dubinslag. Baskisk folkmusik i en modern LSD-tappning. Uppslagen är många när man försöker definiera Crystal Fighters. Antalet grepp bandet tagit till likaså.

I virrvarret av akustiska gitarrer och glitchande synthljud finns dock något enhetligt som håller ihop allt – en frenetisk rytm som vägrar stanna upp. ”Star of Love” kopplar snabbt ett grepp om lyssnaren med sin till synes outtömliga ljudbild och släpper sedan inte taget. Crystal Fighters ska ha en eloge för hur självklart de svänger mellan genrerna och implementerar instrument, som t.ex. baskiska folkinstrument, i inte helt självklara sammanhang (läs: mot en elektro/dub/rave-bakgrund).

Väl inne i den galna rytmen stannar skivan upp för att andas endast vid ett fåtal tillfällen, men i längden blir potpurrin ganska slätstruken. Vid en av andningspauserna, ”Plage”, går man ner till la plage, stranden, och lämnar det elektroniska hemma. En klassiskt catchy etnopop-historia, men något malplacerad på skivan. Eller? ”Star of Love” har som konstaterats många strängar på sin lyra och inget givet tema. Något som dessvärre gör att Crystal Fighters inte riktigt utkristalliseras.

[image name=betyg4]

Det är något med de amerikanska kusternas skiljaktigheter. Väst mot öst. Efter de senaste årens vurm för västkustens surfarliv kommer nu motreaktionen. Paret som utgör bandet Tennis, Alaina Moore och Patrick Riley, träffades när de läste filosofi på college och hittade sedermera en egen livsfilosofi. Efter examen lärde de sig att segla och lämnade hemstaden Denver, Colorado, för östkusten där de spenderade sju månader till havs, ombord på en skuta av modellen ”Cape Dory”. Summan av deras erfarenheter ligger på debutskivan, döpt efter båtmodellen, som introducerar det som kan komma att kallas östkustsk seglarpop.

Det är i grunden minimalistisk och lättsam pop som slår fram som lätta vågor och Alaina Moores röst glider fram över dem som en skonare. Låtarna berättar om parets havsäventyr och man kan med hjälp av låttitlarna föreställa sig hur de seglat från ”Baltimore”, via ”South Carolina” och ”Marathon” i Florida Keys, till bahamanska ”Bimini Bay”. Men det är inte en rent geografisk berättelse. Efter seglatsens slut gick paret i hamn och gifte sig på båten. ”Cape Dory” är upprinnelsen, deras gemensamma kärleksberättelse.

Tennis är inte på något vis experimentella. Det är beprövad musik med klassiska grepp, men det är på den trygga grunden de skildrar sin resa på ett otroligt charmigt sätt. Skivans tveklösa topp, ”Marathon”, spelas enligt konstens alla regler och fängslar en direkt. Tennis går inte fram i full läns, men bjuder på en väldigt angenäm seglats i kartlagda vatten.

[image name=betyg5]

Redan efter fjolårets debut lät rampljuset skina på den unga kvartetten Smith Westerns. Deras tonårsprovokativa och självbetitlade platta, som presenterade angenäma popmelodier i ett nojsigt och hoprafsat lo fi-skal, fick det ansedda skivbolaget Fat Possum att signa upp dem och budgeten höjdes markant. Ett nytt ljus lät skina på bandet – det utanför föräldrarnas garage.

På uppföljaralbumet har melodierna slitit sig loss från det begränsade lo fi-formatet och alla andra betungande indie-fetischer. ”Dye It Blonde” är renklingande, emotionellt kraftfull pop. Smith Westerns har vuxit upp på mindre än ett år och presenterar sin musik med en helt annan självsäkerhet.

Influenserna härrör från allt mellan britpop till glamrock, Oasis till Bowie, och instrumenten varierar bland elgitarrer och pianon. Chicago-punksen kombinerar och utför allt detta utan en antydan till skam. Sättet som vissa av låtarna oblygt och tvärt bryter av, för att sedan kulminera i elgitarrkavalkader och sentimentala explosioner, tyder på att Smith Westerns vet vad de håller på med redan i detta för bandet tidiga skede. Kasten mellan sinnesstämningarna i låtarna är många, mellan det vemodiga och det medryckande melodiösa, men välbehärskade och hänförande.

”I wanna grow before I grow up” sjunger sångaren Cullen Omori i en av skivans höjdpunkter, balladlika och melankoliska ”All Die Young”. Ingen av medlemmarna i Smith Westerns har fyllt 21 än och när de gör såna här framsteg på årsbasis förefaller deras kapacitet som skrämmande stor. Redan nu har de skapat ett på många sätt komplett album.