Det hela började som lite av en slump. Henric Claesson och Adam Jacobsson hade spelat i samma band tidigare. Björn Wiking kände Henrik Claesson från gymnasiet och Tom Malmros från deras tidigare band. Plötsligt befann sig alla fyra i Studio Möllans lokaler och gjorde musik. Tillsammans.

– Det är kul att skapa på det sättet. Ofta pratar man så mycket, ”ska vi inte starta band?” och ”vad ska vi spela för musik?”, det fanns det inte tid för här. Vi började spela utan att känna varandra allt för väl, säger Tom Malmros, basist i This Is Head och fortsätter:

– Musiken hamnade i fokus och det fanns inte en tanke att det skulle bli radiomässigt.

Sen gick det fort. Deras spelningar i Malmö sågs av rätt folk. Det gav ringar på vattnet. En PSL-spelning öppnade för Stockholm, som resulterade i en Sonic-intervju och ännu mer turnerande. Samtidigt spelade bandet in vad som skulle komma att bli debutskivan 0001.

– Vi tänkte inte, allt gick av bara farten. Det ramlade över oss men man märker när det blir lite media och sådär, att folk verkar tycka att det är bra.

Från början skulle skivan släppas på det egna bolaget Enkelt, men ett spontant möte på en förfest ledde till ett samarbete med Adrian Recordings. Vilket kanske var tur.

– Vi hade inga tankar på cd eller digital distribution, vi hade ingen plan alls.

Nu, tre år senare och med uppföljaren The Album ID i antågande, ser det annorlunda ut.

– Det är en mycket större organisation nu. För fyra år sedan hade vi ingen, för tre år sedan hade vi kanske bokare och skivbolag. Idag har vi nog 20-30 personer som jobbar för att sprida ordet om oss.

Organisationen runt bandet är inte det enda som ändrats. Även det stilistiska i att namnge låtarna med nummer utifrån när de är gjorda är borta.

– Vi diskuterade det innan vi började arbetet med den nya skivan men det kändes naturligt att skippa siffrorna.

Förutom siffrorna så byttes också Studio Möllan ut, till förmån för Svenska Grammofonstudion i Göteborg.

– Det var skönt att komma ifrån lite, och för mig och Björn var det bra att slippa själva mixbiten. Nu kunde vi koncentrera oss helt på det musikaliska istället för att pilla med ljud.

Till skillnad från debuten så kunde bandet den här gången välja att koncentrera sig fullständigt på att skriva och spela in musik, istället för att parallellt turnera. Det resulterade i 15-20, mer eller mindre färdiga, låtar på ett halvår. Dessa tog de med sig till Göteborg. Där valde bandet tillsammans med producenten Kalle Gustavsson-Jerneholm, tidigare basist i The Soundtrack of our Lives, 12 låtar att satsa på. 10 av dessa hamnade på skivan.

– Kalle har fungerat bra som bollplank och idémaskin. Vi har ibland lite onödigt utflippade låtstrukturer och där har Kalle varit bra att ha med.

På The Album ID finns flera låtar som börjar med långa, lekande intron där musiken så sakteliga växer fram till mer klassiska poplåtar. Något som Tom Malmros inte funderat på men som han kan förstå anledningen till.

– Jag tror att vi alla gillar att vaggas in i en känsla och att därifrån tas med i någonting. Att det bara byggs på och byggs på. Det är ett skönt sätt att lyssna på en låt.

I recensioner av This Is Head nämns ofta band som A mountain of one och Studio men också tysk kraut och Kraftwerk. Det spretar helt enkelt en hel del.

– Jag hoppas att det innebär att vi lyckats göra något som är lite unikt. Att det blir svårt för de som vill sätta epitet, att vi spretar lite.

Gemensamt för recensionerna är också lovorden om bandets liveframträdanden. Något också priset för Bästa liveakt på Manifestgalan 2012 vittnar om.

– Eftersom jag själv hellre lyssnar på livemusik så tycker jag att det är viktigt att vara bra live. Och vi går väldigt mycket in i det när vi spelar, så det är jävligt kul att höra att folk gillar det.

Efter skivsläppet börjar en intensiv vår för This Is Head. Först väntar spelningar i USA och Kanada innan det är dags för Sverige och resten av Europa. Och så småningom en ny festivalsommar. Men Tom Malmros är inte orolig att framgången ska stiga bandet åt huvudet.

– Ingen av oss fyra är lagd åt det hållet, att vi skulle bli några divor. Vi är ödmjuka och snälla gossar.

Så ni har inte börjat skriva upp konstiga saker på er raider?

– Vi insåg faktiskt rätt nyligen att någon skrivit upp att vi ville ha en darttavla, säger Tom Malmros, skrattar och fortsätter:
– Men jag har aldrig sett någon. Och överlag är folk dåliga på att följa raiders, det får du gärna sprida ut.

Det är märkligt hur vissa band kan finnas i ens musikaliska sfär, lite sådär på utsidan, men aldrig penetrera den. Så har MF/MB varit för mig. Jag har hört talas om de, läst fina vitsord om debuten Folded och fått de rekommenderade till min gamla liveklubb. Men på något sätt så har det inte blivit av att jag lyssnat, inte mer än lite grann i alla fall. I höstas började mitt twitterflöde gå varmt, MF/MB gjorde något så oväntat som att ge ut ett remixalbum före själva albumet. Ett premixalbum helt enkelt. Jag gillade tanken, men glömde bort att lyssna in mig på det.

Så inför Colossus är jag relativt blank. När skivan rullar igång vet jag inte riktigt vad jag har att vänta. Glädjande nog lever början upp till de fina omdömena jag hört. Driven, krautinspirerad rock. Med en dos frustration. Det hörs tydligt i de första spåren. I det tredje, Big Black covern Passing Complexion, mynnar det ut i ett krautmangal som skapar en ljuvlig tjock ljudvägg. Sen händer tyvärr något, självklarheten som inlett skivan är borta. Det börjar spreta. Något intetsägande låtar som The Worst Dreams och I Am An Entity blandas med klichérockandet i Casualties och skivans riktiga bottennapp, Cocktail Kid.

Som tur är kommer en ny vändning. Jag är på väg att försvinna iväg i andra tankar när The Chants basgång plötsligt drar mig tillbaka. Den luktar av gammal synth, tänk DAF eller Nitzer Ebb. Och den bjuder in mig till en liten drömsk historia som växer på mig. Den följs av mjuka, sköna Our Next Rendevouz innan skivan avslutas med You Were The Last One To Do Such A Thing. En låt att åka buss till. Sådär mitt i natten, halvfull, utblickandes över en sömnig svensk småstad. Så låter den. Och när den klingar ut har jag nästan, nästan, glömt det tråkigt spretiga mittenpartiet på Colossus.

Samtidigt som Thomas Häméns visuals projicerar blommor som slår ut på en stor duk kliver The Embassy upp på scenen. Först upp är Torbjörn Håkansson, iklädd de ljusblåaste jeansen någonsin. Han slår sig ned vid sina synthar, tittar ut över publiken med sin karaktäristiskt skeptiska blick och inväntar Fredrik Lindson. När även han är uppe på scen startar de introt. En helt annan version av Roundkick än den som agerar albumöppnarare på Sweet Sensation dras igång. En mer lekande version, där beatet och basen får ta en större plats. Där Fredriks släpiga sång närmast smälter samman med musiken. Sedan är popkavalkaden i full gång.

Publiken är blandad. En del äldre, som var med när det senast begav sig, och en del, yngre som inte riktigt vet vad de ska vänta sig. Ett par, kanske tre, yngre män, säg knappa tjugo, illustrerar detta väldigt väl. De står i ring och diskuterar alldeles innan spelningen. En av dem uttrycker att det nog blir en kort spelning, med enbart hits för ”de har ju inte så mycket material”. Jag blir elitistisk när jag hör det. Myser lite för mig själv av tanken att de nog inte kommer få som de vill. Och jag har alldeles rätt.

Det låter banalt, men The Embassy ger mig verkligen precis det. Allt jag någonsin vill ha i popmusik. Såväl på skiva som live.

Redan när andra låten, Related Artist, kommer igång börjar jag förstå. The Embassy tänker inte bjuda på det förväntade, de tänker inte spela Some Indulgence eller You tend to forget. De tänker inte ge publiken en uppradning av sina mest välkända alster. De tänker spela hela nya skivan, rakt igenom. Och som de gör det. Låt efter låt rullas igång, de får växa och står på sina egna ben. Pop när den är som allra finast. Om någon tvivlat på storheten i Sweet Sensation, gör inte det! Den är fantastiskt fin på skiva, och kanske än bättre live. Om inte annat så mer livfull, dansant och extrovert.

Fredagens spelning på Inkonst var min tredje med The Embassy. Det var också den mest fläckfria spelning. Inga tekniska strul, alls. På sätt och vis förväntar man sig lite strul och egenheter. Så när strulen försvinner är det härligt att egenheterna får ta större plats. Allra tydligast är Torbjörns termos. Ur den häller han vid ett flertal tillfällen upp något i den tillhörande termosmuggen. När han sedan får feeling bjuder han på dans, samtidigt som han dricker. Det är svårt att inte älska The Embassy i ett sådant ögonblick.

Som helhet är spelningen verkligen en hel, fullständig upplevelse. De vackra ljudbilderna, de sjungande xylofonerna, de egendomliga men ack så älskvärda samplingarna, Fredriks släpigt halvfalska sång, ja allt tillsammans skapar The Embassy och deras storhet. Och allt lyfts upp och visualiseras med hjälp av Thomas Hämén. När spelningens, och Sweet Sensations, sista låt All I ever wanted rullar igång kan jag inte låta bli att le för mig själv. Vill man få sig en lektion i fantastisk pop ska man lyssna på den låten. Antagligen en av årets allra vackraste. Det låter banalt, men The Embassy ger mig verkligen precis det. Allt jag någonsin vill ha i popmusik. Såväl på skiva som live.

Du har en folkartist. Du vill skapa en stämningsfull skiva. En skiva som ger lyssnaren något, en atmosfär som ger rum för storheten i musiken. Således packar du ihop alla musiker och beger dig till skogarna i västra Värmland. Lite så tänker jag att AnnaMys skivbolag funderat inför inspelningen av hennes debut Woodpecker. Tankegången i sig är kanske inte helt fel. Men om inte låtmaterialet finns, vad spelar då miljön för roll?

Woodpecker inleds trevande, försiktigt. Jag förväntar mig att den, från skivkonvultet, utlovade psykadeliska folkmusiken ska växa på mig. Istället möts jag av stämsång. En vän kvinnlig röst, i tre olika stämmor. Helt utan någon edge som kan lyfta låten. Något som tyvärr är ett genomgående tema. Skivans första tre spår är tämligen intetsägande, jag får en Eddie Vedder-feeling under inledningen av Care men den tynar ut i ingenting.

Svagheterna ligger istället i de bristfälliga texterna. De känns mestadels konstlade. De är snälla, ståiledochhållavarandraihanden-texter. Djup och svärta saknas

Den första verkliga nerven slås istället an under titelspåret Woodpeckers närmast kusliga öppning. Den växer sig på, intensifieras och mynnar ut i en ganska fin bit. Rent musikaliskt, det vill säga. Skivans mest hitkompatibla låt finner jag sedan i Lovely Words, den enda som egentligen direkt satte sig på mitt närminne. Och den låt som tar sig längst ifrån den späda sångupplevelse som skivan osar av.

Musikaliskt känns skivan som Värmland, med stora skogar och mystik. Viskande trummor, lätt blås och plockande gitarrspel bygger luftiga ljudlandskap. Där har kanske miljön bidragit till skivans utformande. Och det är också där skivans styrka ligger. Svagheterna ligger istället i de bristfälliga texterna. De känns mestadels konstlade. De är snälla, ståiledochhållavarandraihanden-texter. Djup och svärta saknas. Ett intryck som förstärks av den oinspirerande och alldagliga sånginsatsen. Det kan inte ens inspirerande studiomiljö rädda.

Överlag ger Woodpecker mig inget annat intryck än välproducerad, på gränsen till överproducerad, vän folkpop. En debut behöver ge en förnimmelse om något som komma skall, något stort och nytt. Den behöver sätta sig hos lyssnaren och skapa ett behov av att få höra mer. Det klarar inte AnnaMys Woodpecker av.