Det känns oftast som att det varken går att lägga till eller ta bort något från Owen Palletts musik; alla delar av arrangemangen är nödvändiga komponenter och ljudbilden är sparsam och minimalistisk. In Conflict är således (med Owen Pallett-standard) ett mycket mer utsmyckat album än vad vi blivit vana vid, men känns fortfarande mycket försiktigt utbroderat. De flesta av ljuden och melodislingorna verkar vara noggrant planerade och uttänkta, vilket har både för- och nackdelar.

Owen Pallett är en klassiskt tränad musiker, och även om han gör pop så genomsyrar hans skolning nästan alla aspekter av musiken. Detta kan också vara en förklaring till varför han behandlar sin röst som vilket annat instrument som helst; den är alltid helt ren, alltid i samma jämna styrka, aldrig ansträngd och aldrig särskilt känslosam. Texterna, som är ungefär lika kryptiska som vanligt, skulle lika gärna kunnat ha lästs innantill i studion. Det bidrar, tillsammans med skivans minutiöst uträknade arrangemang, till en stelhet i Palletts musik som är svår att bortse från.

Men det har som sagt också fördelar. Albumets syntarpeggion känns som en så naturlig ingrediens i Owen Palletts noggrant koreograferade kammarpop att det egentligen är ett under att det dröjt fyra skivor innan dessa gjorde entré. Det är ett mycket välkommet inslag, för när fiolerna spelar i perfekt synk med de spirande syntslingorna resulterar det i några av albumets vackraste stunder, som spåret Song for Five and Six.

De bästa delarna av In Conflict är dock när Owen Pallett lyckas bryta sig loss från sin minimalism och ljudbilden blir stor, dramatisk och högljudd; som på låten The Riverbed. Den är så bra att jag nästan kan förlåta skivan alla dess brister. Men bara nästan. Faktum kvarstår ändå att In Conflict är ett ambitiöst album som växer med varje lyssning. Pallett är mest känd för att skriva arrangemang till, och spela tillsammans med, band som The Hidden Cameras och Arcade Fire, men In Conflict är ännu ett bevis på att han verkligen förtjänar ett erkännande enbart baserat på sin solokarriär.

Det skulle gå att skriva en relativt lång text om Death Grips korta men intensiva historia: deras plötsliga guerilla-släpp av album på Soundcloud och deras oförklarade inställda spelningar har fått det att sticka i ögonen på såväl skivbolag som fans. De kaotiska omständigheterna som omger den experimentella hip-hopgruppen speglar i hög grad deras galna sound och paranoida texter.

Death Grips jobbar som sagt inte med konceptet ”releasedatum” utan släpper oftast sin musik som en blixt från klar himmel någonstans på internet, så är fallet även denna gång. Gruppens senaste släpp är den första delen av ett tänkt dubbelalbum vid namn the powers that b (allt i gemener), och den andra delen vid namn Jenny Death kommer enligt bandet att släppas vid ett senare tillfälle i år. Hela albumet är alltså inte ute än, men eftersom bandet släpper ”skivorna” var och en för sig så antar jag de separata delarna också är tänkta avnjutas så. Således är här en recension av första delen: niggas on the moon.

Death Grips har sakta rört sig mot ett mer glitch-orienterat sound, och niggas on the moon är inget undantag från den utvecklingen. En stor del av alla samples på skivan är sönderklippta i hundradelar och mekaniskt loopade i ett rasande tempo. Den isländska sångerskan Björks medverkan på albumet sker i princip enbart på detta sätt: skärvor av hennes röst flyger fram överst i mixen med ett kulsprutetempo, som om någon lagt ner hennes röst i en mixer och serverat den i bråkdelar. A-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a osv. Detta bäddar för en något avtrubbande upplevelse, vilket såklart är poängen. Death Grips har mycket gemensamt med band som Coil, Einstürzende Neubauten och Swans i avseendet att de verkar gilla att plåga sina fans med ändlös repetition och hänsynslös volym (och deras fans älskar såklart att bli plågade, även undertecknad).

Även om deras sound inte är lika brutalt denna gång så är världen de bjuder in oss till minst lika paranoid, våldsam och hemsökt som vanligt.

Men det som är intressant här händer egentligen under alla monotona Björk-samples: istället för att göra alla hooks och beats så fläskiga och högljudda att de nästan blir ett skämt, som på The Money Store, så har Death Grips på niggas on the moon istället gömt dem bakom den kaotiska ljudbilden, något som gör detta till gruppens mest svårlyssnade släpp hittills. Charmen ligger i märkliga rytmer, dundrande basgångar och adrenalinpumpande breaks, allt dolt i en audio-tornado av märkliga ljud och oväntade övergångar. Det fantastiskt titulerade spåret Have a Sad Cum vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska ta mig till med, det är så trasigt och fragmenterat att det tangerar någon slags ljudkonst snarare än musik. Men i de allra flesta fall är det belönande att ha tålamod med niggas on the moon, övriga spår får mig att än gång imponeras av Death Grips kreativitet.

MC Rides texter är mer kryptiska än någonsin, men lika catchy som alltid. Jag vet inte vad ens hälften av det han rappar innebär, men sättet han använder sin röst på är fantastiskt: från lågmälda viskningar till panikartade skrik, och allt däremellan. Att som i öppningsspåret Up My Sleeves beskriva dödslängtan som en vilja att ”quench my hearse” (som ”släcka min törst”, fast istället för thirst = hearse = likbil, ja ni fattar) är briljant, och den djupt obehagliga sexuella stream-of-consciousness-texten på Fuck Me Out är lika delar vidrig och medryckande på ett sätt som verkligen är unikt för Death Grips. Även om deras sound inte är lika brutalt denna gång så är världen de bjuder in oss till minst lika paranoid, våldsam och hemsökt som vanligt.

Gruppen får för min skull gärna fortsätta vara hur stökiga och omöjliga som helst i sitt förhållande till omvärlden så länge de fortsätter att leverera fantastisk musik på det här sättet. När den andra delen av detta dubbelalbum släpps vet nog inte ens bandet själva vid det här laget, men jag ser fram emot att plötsligt upptäcka det på bandets soundcloud-sida eller youtube eller vilket forum de nu kommer välja för distribution. Stay noided, som MC Ride brukar säga.

Nästa år kan Coldplay fira tioårsjubileum som ett av de mest dissade banden inom alternativ- och indiekretsar. 2005 släppte de skivan X&Y, som lyfte den nu världsberömda popgruppen till riktig U2-status med hjälp av hits som Speed of Sound och Fix You. Ett album fyllt av osannolikt fläskig produktion, catchy melodier och stundtals bedrövliga texter. I samma ögonblick förlorade de på riktigt sin independent-stämpel.

Sist Coldplay var aktuella på riktigt var anno 2008 då de släppte Viva La Vida, ett album som innebar en vidareutveckling av arenaspåret de slagit in på genom X&Y. Jag är nog inte ensam om att verkligen, verkligen gilla den skivan. Coldplay var inför inspelningen av Viva La Vida stötta av den backlash de drabbats av till följd av X&Y, och missnöjda med att ha blivit utestängda från mer kreddiga indiekretsar där de några år tidigare hyllats för sitt debutalbum Parachutes. En sorg som kan te sig märklig i ljuset av deras enorma kommersiella framgångar, men vem är jag att ifrågasätta frontmannen Chris Martins motiv? Så i alla fall, de kontaktade den legendariska producenten Brian Eno och bad om hans hjälp att inte bara producera skivan, utan också höja kvaliteten på deras musik överhuvudtaget. Den nyfunna producenten ska enligt uppgift varit hård mot bandet, men Coldplays respekt/idoldyrkan för den gamle ambient-pionjären gjorde att de helt enkelt tog till sig av kritiken och lät Eno styra och ställa så gott han ville.

Ghost Stories är verkligen precis vad de som avskyr bandet alltid sagt om Coldplay: steril, färglös, utan identitet, pretentiös och fylld av påfrestande självömkan.

Det finns något starkt i att våga konfrontera sina brister och verkligen anstränga sig för att bli bättre, något Coldplay bevisligen gjorde: för Viva La Vida var ett ambitiöst, varierat och helgjutet album med hög lägstanivå och förmodligen bandets absoluta formtopp någonsin. Att de dessutom undvek att göra något så trist som att ”söka sina rötter” och istället på ett smakfullt sätt vattnade fröna de planterade med X&Y tyder på (dare I say it?) någon slags integritet i all deras skamlösa kommersialism.

Men säg den lycka som varar, för vad gällde bandets förra album Mylo Xyloto så var det till att plocka russinen ur kakan och efter bästa förmåga försöka tolerera den del av skivan som bestod av Chris Martins skittråkiga akustiska låtar. Det bådade illa för bandets framtid, och mer specifikt för skivan vi sitter med nu: Ghost Stories.

Det gör lite ont för mig som alltid försvarat Coldplay att ge kritikerna rätt denna gång. Ghost Stories är verkligen precis vad de som avskyr bandet alltid sagt om Coldplay: steril, färglös, utan identitet, pretentiös och fylld av påfrestande självömkan. Detta är Colplays mest lågmälda album sedan Parachutes, men den minimalistiska stilen klär tyvärr bandet väldigt illa 2014 jämfört med 1999. Det som kändes genuint sårbart då känns nu artificiellt och ihåligt. Ghost Stories är uppenbarligen tänkt att fungera som ett break up-album, men texterna är så banala att det är näst intill omöjligt att applicera dem på sitt eget heartbreak. Om du trodde att ”You cut me down a tree/and brought it back to me/and that’s what made me see” var bandets mest påfrestande textrad hittills så kan det vara för att du inte hört Chris Martin sjunga om hur han saknar att ligga och slötitta på TV med Gwyneth Paltrow i låten ”Ink”. ”Got a tatoo and the color’s alright!” lyder det som tydligen ska föreställa låtens klimax.

Jag vill skrika ”It’s not what it looks like!” till bandets desperata försvar, men det är lönlöst när Chris Martin håller i kniven och liket ligger där på hallmattan.

Men, självömkan och halvfärdiga texter har alltid funnits i Coldplays musik, så vad är egentligen problemet här? Skillnaden är att dessa element denna gång är placerade i förgrunden, och att de inte kompenseras med starka refränger, driv, eller intressant produktion. Singelsläppet Magic är skivans höjdpunkt, men kommer ändå inte i närheten av bandets bästa stunder. Låten Midnight låter exakt som en dålig Bon Iver-låt med något slags The Knife-break på slutet. På A Sky Full of Stars så har bandet samarbetat med Avicii och resultatet är därefter. Housesyntarna jag vanligtvis hör genom mellanstadieelevers iphonehögtalare pulserar nu i takt med Chris Martins piano, och det känns som att jag står på ett halvtomt dansgolv och smådansar på glassplittret från tappade ölglas, omgiven av 17-åringar med falskleg. Det är ett hemskt ögonblick. Det är precis allt jag alltid hävdat att Coldplay inte är; ett trendkänsligt, ängsligt band som desperat försöker hålla sig relevanta. Jag vill skrika ”It’s not what it looks like!” till bandets desperata försvar, men det är lönlöst när Chris Martin håller i kniven och liket ligger där på hallmattan. Jag ställer tillbaka Ghost Stories i skivhyllan för att aldrig mer ta fram den.

Det återstår att se om bandets glansdagar är räknade; kanske svingar pendeln åt andra hållet nästa gång och levererar en suverän popskiva. Till dess låtsas jag som att Ghost Stories inte finns. Jag lyssnar på Viva La Vidas svulstiga ljudvägg av varm reverb och storskaliga popkompositioner och hoppas på att bandet än en gång ska våga utmana sig själva och ovanor.

Arcade Fires sångare och frontman Win Butler har varit i Haiti, och enligt egen utsago var det en resa som förändrade hans liv. Han har inför släppet av den här skivan pratat en del om rytm på en rent metafysisk nivå, om hur rytmer kan sudda ut gränsen mellan kropp och själ, och hur han velat inkorporera dessa idéer i Arcade Fires nya album. Detta i kombination med att James Murphy, mannen bakom DFA Records och LCD Soundsystem, listades som producent till skivan gjorde nog att många förväntade sig en stor kursändring för bandet. Men precis som The Suburbs var tänkt att låta som ”Neil Young möter Depeche Mode”, men i slutändan ändå mest lät som Arcade Fire, så låter Reflektor trots sina kryddor också likt förbannat väldigt mycket som Arcade Fire brukar låta.

Missförstå mig rätt, det finns långt värre saker här i livet än att låta som Arcade Fire, men ändå: de karibiska influenserna placeras mest i bakgrunden i form av lite olika slagverk som egentligen inte alls känns nödvändiga för att låtarna ska funka, och Murphys produktion märks långt ifrån lika tydligt som jag hade hoppats på. Några av låtarna går i discotempo och bygger på dansanta grooves, men produktionen och låtskrivandet ligger ändå nära bandets förra skiva. Med detta inte sagt att Arcade Fire står och stampar; Bruce Springsteen-känslan från The Suburbs är som bortblåst och ersatt med en myriad olika influenser, allt från dub till glamrock, något som gör att skivan spretar på ett lite charmigt sätt. Och visst får jag trots allt lite västindiska vibbar av Reflektor.

Bruce Springsteen-känslan från The Suburbs är som bortblåst och ersatt med en myriad olika influenser, allt från dub till glamrock, något som gör att skivan spretar på ett lite charmigt sätt.

Men det bör dock också nämnas att temat för skivan ter sig lite problematiskt. Butlers snack om hur musiken i Haiti är ”exstatisk” och hur rytmen är ett språk i sig (”deep African voodoo rhythms are the language in Haiti, [they're] basically how people communicate.”) ger mig en lite fadd postkolonial smak i munnen. Jag tror visserligen att bandets engagemang för Haitis sociala och ekonomiska problem är genuint (en av bandmedlemmarna har t.ex. Haitiska rötter), men samtidigt så gör de nog inte någon en tjänst genom att exotifiera landets kultur och befolkning ur ett västerländskt perspektiv. Nåväl.

Arcade Fire besitter ett djävulskt mörker. Skivan Funeral var trots sina upplyftande melodier en tung historia om död och sorg, och apokalyptiska Neon Bible följde upp med mörka profetior om jordens undergång framförda i form av episka, exstatiska poplåtar. På sin tredje skiva, den briljanta The Suburbs, tog texterna upp sociala problem och bandet sjöng om klasskillnader och segregation; något som gjorde Arcade Fires musik dystrare än någonsin när de också tonade ner sin maximalism och adderade americana-influenser i måttlig mängd.

Precis detta är bandets storhet: att kombinera sitt flörtiga, lekfulla poputtryck med gravallvarlig svärta utan att en kontrast uppstår.

Reflektor bryter inte trenden, bandet befinner sig återigen i ett mycket nedstämt känslotillstånd. Jag tänker nu ta det hemska ordet ”utanförskap” i min mun för att beskriva albumet, men inte det utanförskap Fredrik Reinfeldt konstruerat för att vinna ett val eller två. Arcade Fire sjunger om socialt utanförskap, sexuellt utanförskap, känslomässigt utanförskap, och till och med utanförskap i ett förhållande mellan två personer; i Afterlife har kärleken tagit slut och livet fortsätter i det tomma skalet av vad som en gång var.

”But you say, ’when love is gone, where does it go?’
We know it’s gone, but where did it go?
And where do we go? Is this the afterlife?”

Dessa bleka teman framförs delvis med lekfulla, banala textrader som inte drar sig för att rimma ”work it out” med ”scream and shout”, och det slår mig att precis detta är bandets storhet: att kombinera sitt flörtiga, lekfulla poputtryck med gravallvarlig svärta utan att en kontrast uppstår. Det är den egenskapen som gör Arcade Fire till arvtagare till artister såsom David Bowie och Talking Heads, både tematiskt och soundmässigt.

I slutändan är Reflektor ett utmärkt album, trots att bandet inte införlivar de löften de gav innan releasen; för Arcade Fire är fantastiska även när de missar målet. Win Butler och Régine Chassagnes känslosamma sångröster i kombination med bandets kreativitet och känsla räcker långt i sig, och tillsammans med ett starkt lyriskt tema så lyfter musiken på allvar. Med eller utan karibiska influenser.

Mattias Hellberg har spelat in ett album med ett lite större sound denna gång. Uppackad av en större ensemble än vanligt så har han dragit upp tempot en smula, men likaså smilgroparna; texterna handlar nämligen om att lämna sorg och elände bakom sig och att bara ta det lugnt och kanske käka en croissant. Det är här någonstans jag börjar tänka på vad jag ska äta till lunch istället för att fokusera på musiken. Jag har ärligt talat aldrig riktigt förstått musik utan egentlig konflikt i sig. Det är för mig som att se en film utan drama eller läsa en bok där karaktärerna blir översköljda med framgångar utan ända. Därför lämnar Gurimolla! mig nästan helt oberörd, därför att den är så fruktansvärt laid-back och lets-lay-down-some-groves-maaan och think about the good times etc. Missförstå mig rätt, glad och peppig musik är inte per definition dålig, men det var länge sen jag hörde en skiva där det positiva budskapet var så övertydligt och placerat i förgrunden på det här sättet. Det låter lite som Neil Young’s Tonights the Night, fast på prozak.

Kanske gillar jag bara att vältra mig i mörka skivor. Eller så har Hellberg gått och blivit tråkig. För inte heller melodierna, arrangemangen eller soundet rör sig tillräckligt långt utanför ett ganska standardiserat rockband-som-blivit lätt-influerat-av-bossanova-sound för att jag ska ryckas med. Skivan räddas dock från bottenbetyg tack vare att låtar som Minor/Major Me och Something Fun har starka driv drar min uppmärksamhet tillbaka till musiken, samt att andra låtar som ”Coffe and Croissant” har en minnesvärd hook. I övrigt så finns inte mycket att hurra för.

The Weeknd är egentligen Abel Tesfaye och han är en av de alternativa R&B-akter som fick en del uppmärksamhet under förra året, tillsammans med bland andra Frank Ocean. Abel har inte riktigt nått samma popularitetsnivå som Ocean, och detta kan ha sin förklaring i att Weeknds musik inte är i närheten av lika upplyftande eller tillgänglig; Weeknd vältrar sig i melankoli och ångest, texterna reflekterar kring sex och alienation, livskriser och droger, och musiken går i bistra tongångar.

Belong to the World är därför lite av en överraskning. Delvis för att den känns som Weeknds mest kommersiella låt hittills, men också för att den inte är lika dränkt i det depressiva skimmer som annars brukar färga Abels musik. Texten är fortfarande mörk, kanske till och med lite over-the-top (I just love that you’re dead inside), men balanseras upp av de ljusa stråkarna i de orkestrala arrangemangen som lagts ovanpå en sampling från Portishead-låten Machine Gun.

Låten känns som en skön kontrast gentemot singeln som släpptes tidigare i år, det mer Weeknd-traditionella titelspåret från kommande plattan Kiss Land, och båda de här låtarna bådar väldigt gott inför The Weeknds första riktiga albumsläpp. Kolla även in den rätt snygga videon till låten.

En National-låt kan vara svår att sammanfatta. För min egen del förmår jag aldrig riktigt förklara varför jag blir så berörd av Matt Berningers impressionistiska lyrik. Texterna spretar och stör. Tankar som pistolkulor genom rutten frukt, att leva i salt, allt du älskar ligger på bordet och finns ute till havs, och så vidare. Märkliga observationer och meningar som helt tycks sakna sammanhang men som ändå är på rätt plats:

”Remember when you lost your shit and drove the car into the garden
You got out and said I’m sorry to the vines and no one saw it
I need my girl”

Jag är sjukt imponerad av The National. Hur de kan fortsätta att producera den här typen av magiskt material skiva efter skiva, utan att egentligen förändra sitt sound särskilt mycket, är beundransvärt. De borde ha börjat upprepa sig vid det här laget, men varje ny låt känns istället som ett välkommet inslag i bandets kanon; varje ny låt gör något nytt inom ramarna för gruppens varma och gitarrorienterade ljudbild. The National revolutionerar inte sin stil mellan skivsläppen, de reformerar den så sakta att en utveckling kan vara svår att sätta fingret på ens om man lyssnar på gruppens diskografi i kronologisk ordning. Deras fokus verkar snarare ligga på att skriva solida låtar.

Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad

Så ljudmässigt låter det fortfarande lite som Wilco, fast utan ett endaste spår av americana-influenserna, och med betydligt fler fuzz-pedaler inblandade. Trummorna låter oerhört organiska men smattrar mekaniskt, nästan loopat, över lager på lager på lager av gitarrer. Berningers brummande röst är ständigt i förgrunden, så nära mikrofonen man kan krypa. Mixen är ren och tydlig, varje instrument väldigt distinkt.

Texterna graviterar kring hjärta och smärta i större utsträckning än tidigare. Eller ja, teman som relationer och hjärtekross har ju alltid flutit omkring i Nationals musik i viss utsträckning, men nu känns det som att de ämnena hamnat i skottgluggen på riktigt. Nästan alla låtar handlar om saknad, att lämna och bli lämnad, att såra och rädsla för att bli sårad; teman som på allvar började betonas redan på förra skivan High Violet. En skulle kunna bli besviken för att bandet börjat jobba med den här typen av popklyschor, men National gör det med bravur; mycket tack vare Berningers ovannämnda excentriska approach till att textförfattande. Han förvandlar popklyschorna till något säreget, ser på de uttjatade ämnena genom en lins som inget annat band äger, och gör på så vis något ordinärt och unikt på samma gång. Att jämföra någons kärlek med ett träsk hör inte till vanligheterna.

Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik.

Det enda negativa jag kan säga om skivan vid det här laget är att andra halvan inte flyter på lika bra som första delen; skivan skulle behövt en låt med högre tempo någonstans i slutet för att kännas helt jämn. Men detta är ju bara petitesser i sammanhanget, de individuella låtarna är minst lika bra oavsett vart på albumet de är placerade.

Jag vet inte om Trouble Will Find Me är The Nationals bästa album, förmodligen inte; men det säger mer om bandets andra skivsläpp än om det här albumets kvalitéer. Att jag ens behöver fundera över detta en stund innebär att ett högt betyg är i sin ordning. Den här skivan kommer vara min bästa vän tag framöver. Den här skivan är ett gäng märkliga anekdoter som antyder precis lagom mycket för att säga precis allt utan att på något sätt förlora sin mystik. Den här skivan är förtvivlan och försoning på samma gång. Men det är som sagt svårt att sammanfatta, omöjligt att förklara. Ni måste lyssna.

Förra året tillägnade Deerhunters sångare Bradford Cox en av sina solokonsterter till ”the death of folk and the birth of punk. Detta genom att bisarrt nog spela en cover på My Sherona som varade i en hel jäkla timme. Tidigare samma år sa han i en intervju med tidningen Pitchfork att ”I am not an indie rock musician. I don’t even know what the fuck that means.” Det har länge varit uppenbart att Deerhunter känt sig alienerade från den indiescen de utan tvekan är en del av, men detta har inte kommit till uttryck så starkt som under det gånga året. Särskilt inte med tanke på riktningen Deerhunter tagit sin musik: från noiserock och experimentell shoegaze till renodlad gitarrpop. Den tvära attityden är däremot något som alltid följt med Deerhunter, och Bradford Cox i synnerhet, under hela bandets karriär: oviljan att göra vad som förväntas av dem, den stilistiska rastlösheten, rädslan för etiketter och framförallt det excentriska anslaget.

Den kaxiga attityden bandet besitter i intervjuer och på scen tycks ha färgat av sig på inspelningen av albumet

Deerhunter jobbar med en mix mellan shoegaze, lo-fi och obekymrad popmusik. På senaste släppet Monomania tar de sitt sound i en riktning med betoning på lo-fi, det låter som att hela skivan skulle kunna vara inspelad i ett garage (titelspåret avslutas passande nog med att vad som tycks vara en tvåtaktsmotor går igång). Den kaxiga attityden bandet besitter i intervjuer och på scen tycks ha färgat av sig på inspelningen av albumet och det är svårt att gå miste om den punkiga attityden; Cox ljög inte när han som ovannämnt deklarerade folkmusikens död till förmån för punken. Intressant nog så har de shoegaziga elementen blivit kvar i viss mån, trots att ljudbilden är skarp och diskant. Cox signum ”märkliga inandningsljud” finns på nästan samtliga spår och kombon utav gälla, skräpiga gitarrer och röstsamplingar loopade in i oändligheten fungerar förvånansvärt bra. Det låter faktiskt helt unikt.

Tyvärr så spretar skivan en hel del. De nya garage-inspirerade spåren som Dream Captain blandar sig dåligt med mer klassiska Deerhunterlåtar som The Missing eller Sleepwalking. Jag skulle vilja ha båda dessa sidor av Deerhunter var för sig, inte blandade på samma skiva. Ett par spår känns också tyvärr överflödiga och oinspirerade, och låtordningen inte särskilt genomtänkt. Monomania blir till en blandad kompott som jag nog hellre plockar mina favoritlåtar ur än upplever som en helhet.

För nykomlingar till Deerhunter så tycker jag att man ska söka sig till en annan skiva: albumet Cryptograms om man gillar drömska, svävande ljudlandskap, eller albumet Halcyon Digest om man gillar popmusik med en excentrisk tvist. Men Monomania är ändå definitivt värd att kolla upp, särskilt om man sedan tidigare fattat tycke för bandets musik. Deerhunter förblir ett av de mest unika banden som fått ett stort genomslag under 2000-talet, och deras rastlösa sound fortsätter att utvecklas i riktningar som är omöjliga att förutse.

Att lyssna på You’re Nothing är lite som att i ett vredesutbrott vandalisera ett vackert inrett hem med sina bara händer. Tungsinne och katarsis. Albumet slår omedelbart an den nihilistiska tonen med inledande spåret Ecstacy där sångaren Johan Surrballe Wieth låter både uppgiven och passionerad, uttråkad och vansinnig på samma gång. Jag fullkomligen älskar hans röst som kan gå från att förmedla total panik till total likgiltighet på en tusendels sekund. Gitarrerna och trummorna viner omkring honom likt livsfarligt bråte i en orkan.

I allt självhat och all ilska som förmedlas finns en renande känsla, en uppgörelse.

Jag gillade visserligen det danska bandets debutskiva New Brigade men det är först i och med detta släpp som jag fullkomligt omfamnar Iceage. Låtskrivandet, variationen och intensiteten har skruvats upp en nivå. Soundet balanserar precis som på förra skivan någonstans mellan indierock och fruktansvärt aggressiv post-punk. Bandet tar däremot i från tårna på ett helt annat sätt denna gång, till den grad att vissa spår med lite god vilja skulle kunna placeras inom genregränserna för hardcore. Ljudet är otroligt sammanpressat och bildar en hård ljudvägg som förmodligen kommer göra det svårt för många att ta till sig bandets sound.

Men det är just för den där brinnande intensiteten som jag älskar Iceage. När bandet är som bäst låter de, trots de ångestladdade låtarna, som levnadskraft i sin renaste form. För i allt självhat och all ilska som förmedlas finns en renande känsla, en uppgörelse. Och efteråt känns allt bättre. You’re Nothing är det hittills bästa jag hört i år.

Ung desperation, ångest och olycklig kärlek i ett högt BMP, en hastig puls som de punkiga trummorna smattrar ikapp med bäst de kan. Gitarrer som målar upp karga, svartvita melodier och en desperat röst som tar i så den nästan, men precis inte, spricker. Så kan man sammanfatta Makthaverskans andra album, enbart kallat ”II”.

När debuten släpptes 2009 så gick musiken i postpunkiga tongångar influerade av Joy Division och tidiga The Cure, och de ingredienserna finns fortfarande kvar i viss utsträckning. Men något har ändå hänt: musiken lutar åt ett popigare håll som påminner om Broder Daniel, eller varför inte The Pains of Being Pure at Heart. Tempot är högt och albumet känns enhetligt och stilsäkert. Men skivans styrkor speglar också dess svagheter; till spelglädjen och gasen-i-botten-känslan följer med en viss brist på variation och en känsla av att låtarna ostrukturerat flyter in och ut ur varandra. Att läsa texterna gör tyvärr inte heller skivan några större förtjänster, de är som mest pubertala och vaga, även om en och annan snygg textrad ibland sticker ut.

Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre

Men musik som denna handlar inte primärt om text eller poesi utan om känsla och driv, och det bjuder Makthaverskan på så det räcker och tyvärr också så det blir över. Öppningslåten ”Antabus” är fantastisk och bandet anfaller med ett totalt uppskruvat känsloläge som kulminerar i en av gruppens hittills bästa refränger.

Skivan går sedan långsamt mot en svacka i mitten; låtarna ”Outshine” och ”Drömland” strävar efter samma intensiva, angelägna känsla som resterande spår, men når inte fram lika bra. Tack och lov återhämtar sig bandet och avslutar med tre riktigt solida spår; i synnerhet Distance sticker ut som albumets kanske bästa låt.

Sammanfattningsvis är Makthaverskans andra album inte lika varierat eller innovativt som deras debut, men håller sig ändå flytande över godkäntgränsen och bjuder på riktigt fina melodier och poplåtar. Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre; jag kommer definitivt att vara nyfiken när de släpper sin tredje skiva.