Bland fjolårets allra finaste svenska lo-fi skimrar Jackies debutskiva Greatest Love Songs fortfarande starkast i all sin smutsigt hypnotiska glans. Det hotfullt lunkande spåret Graveyard föräras nu bandets första video, i vilken medlemmarna traskar runt likt skosneglande Shrekhipsters i en rosafuzzig snödröm. De sköra, vackra rösterna på det; lovely DIY.

Var Shanana verkligen tänkt att bli den ”glada, ljusa skivan”? Svara ärligt nu.

– Ja, det var så här att vi verkligen ville göra någonting som var ljusare, nästan lite för ljust. Idén från början var att vi skulle spela in en instrumental skiva med en amerikansk äldre man som var med på senaste skivan, Det beslutande organet. Han spelar pedal steel och gör någon slags hyperpositiv och mysig musik. Han som många amerikaner älskar vapen och pansarvagnar och har en del rätt tveksamma åsikter och varje mail avslutar han med ”don’t worry be happy” och det var lite den paradoxen vi var intresserade av. Vi skulle åka och spela in hemma hos honom i Mississippi. Allt var typ klart, men vi fick lite för dåliga vibbar, och så blev det också lite för dyrt. Men vi fortsatte att tänka att det skulle bli något ljusare och så här blev det, men så strålande ljust och mysigt som hans musik blev det ju inte riktigt.

Skulle ni kalla det ”ett konceptalbum”?

– Nej det tycker jag inte. Det är mer så att man uppfinner som en formel för varje grej man gör, en formel som liksom pressar ut någon slags kraft. Men inte som något koncept tycker jag.

Många av skivans spår känns liksom stöpta i samma grundform. Drar igång med en trevande gitarr, ett klinkande piano, för att sedan eskalera på ett eller annat sätt. Det känns väldigt sammanhållet, flyter nästan ihop. Hur skiljer sig skivan ljudmässigt från Skriets tidigare? Berätta om inspelningsprocessen.

– Det är dels inspelat i en studio, dels i en biograf och lite så har vi spelat in dom andra skivorna med. Vi gjorde så att tagningarna var väldigt långa, spelade samma sak om och om igen tills någon sorts koncentration infann sig. Vi är nog mest intresserade av en stämning och en särskild koncentration, inte så mycket låtar faktiskt som börjar och slutar, det är lite trist att spela tycker jag, roligare kanske att lyssna på… men…

Singeln, Det kommer en våg, har en nästan mysig ljudbild vilket skär sig effektfullt mot den morbida texten. Var den självklar som första singel?

– Nej, jag vet inte. Det blev så bara, det var väl så att det var den mest ”tydliga” låten kanske. Jag är halvintresserad av musiksinglar och sånt. Tycker det alltså är rätt trist. Det är mycket med det här med låtar som ska ”bita” sig fast och nån sort effektivitet och att det ska vara som en snabb ”extas” och allt det där. Det kan vara kul alltså och det är ju såklart många låtar som jag tycker är mycket bra och som är så, men jag märker att jag inte är intresserad av att göra musik på ett sådant sätt. Jag är nog mer intresserad av något långsamt och osäkert, i alla fall nu. Jag kan bli rätt trött på all denna ”effektiva” musik som finns. Inte så att det måste var långsamt, tyst, tråkigt och introvert, mer som att det borde finnas en annan sorts kraft och energi. Tycker att utryck som t.ex. ”energi” eller ”eufori” har urholkats på något sätt och är mer som ett sorts beteende, ett sätt att låta på och röra sig.

”Vi visste att vi fanns, men inte riktigt varför. Och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse”, känns som en nyckelmening. En beskrivning av livet självt, men kanske också av skivans överliggande tematik. Är jag ute och cyklar eller kan du hålla med?

– Jo, det kan väl appliceras på det mesta och flesta.

Musiken på Shanana, och ja… Skriets musik överhuvudtaget är väldigt filmisk. Den skapar scener i huvudet. Stämningar. Den är liksom atmosfärisk, på nåt vis. Kan jag tycka. Är detta en ambition?

– Det finns ju några låtar som nästan är som karikatyrer av filmmusik, dom är fånigt filmiska, och dom skulle ju aldrig kunna vara med i en film tycker jag. Dom är vad dom är. Vi får ganska ofta förfrågningar av folk som vill ha med vår musik i filmer, men vi säger nästan alltid nej. Jag tycker om när musik kan låta filmisk, skapa bilder, stämningar och så, men bara därför behöver musiken inte vara med i någon film. Det är något helt annat. Jag tycker ofta att så kallad ”filmisk musik” kan förstöra filmer.

Varifrån kommer medeltidsestetiken och auran av bondesamhälle i texterna? Eller läser jag in helt fel saker i min skalle när jag lyssnar?

– Ja, jag är alltså lite intresserad av medeltiden. Det finns en felaktig myt om att medeltiden var mörk, att folk var efterblivna då och knullade getter och sånt, men medeltiden var en väldigt intellektuell och utvecklande period som la ramen för mycket av nutidens sätt att tänka och se på saker. Men på medeltidsfestivaler kommer ju mest våldet och det primitiva fram, det har blivit som några sorts utlevelseritualer kring dessa festivaler.

Berätta om Maj-Britt Stridsberg som sjunger på Godnattvalsen, var hittade ni henne? Kommer hon att vara med live?

– Kanske om vi spelar i Malmö. Jag gillade den låten, Godnattvalsen, som är en svensk tolkning av Auld Lang Syne. Hon hade gjort en version av den och det var så vi fann henne. Vi åkte hem till henne i Tomelilla, hon var rar och rökte mycket. Hon har spelat in 25 skivor med sitt band Palomaz. Skivorna heter som siffrorna. Skiva 14, skiva 15 o.s.v. Det tycker jag är bra. Hon har spelat in en mycket bra svensk version av California Blue också.

När jag lyssnade på Shanana i förväg, innan pressmaterialet skickats ut, så trodde jag verkligen att det var din röst på Godnattvalsen, att den skruvats till åt ett sorts spöklikt, frikyrkligt håll. Även Nöjesguiden hann skriva att det var du. Var det medvetet att välja en sångerska med besläktad röst? Skapa förvirring?

– Nej, det var ingen tanke. Love som varit med och spelat in upptäckte det efteråt. Fast jag kan fortfarande inte höra likheten.

Vad inspireras Skriet av?

– Jag tänker mig en blandning av Popol Vuh och Galenskaparna och Aftershave.

Hur känner du inför faktumet att samtliga Skriet-album har en sorts obehaglig, blodig hinna över sig? Eller: om du inte håller med om att det är ett faktum: hur känner du inför faktumet att jag känner så?

– Jag vet inte riktigt, det är säkert rimligt att du känner så. Jag har ingen direkt uppfattning om hur skivorna låter för andra, för mig är dom nog mer hoppfulla och mjuka på något sätt.

Kan det vara så att Skriet målat in sig i ett hörn på ett vis, att du skulle kunna sjunga om… jag vet inte… limefrukt, men att det ändå skulle bli en smula obehagligt, eller i alla fall högtidligt och stämningsfullt, på grund av lyssnarens förförståelse och all kringliggande estetik? Det kanske till och med är ett angenämt hörn att verka i, i såna fall?

– Ja, så är det kanske, vi har väl liksom uppfunnit oss en särskild kontext som jag verkligen ibland kan känna mig inmålad i. Men, känns det för instängt och inte intressant längre då lägger vi nog bara ner och gör någonting annat. Jag ser ingen sådan grej att fortsätta bara därför att det ”går bra”, det måste vara väsentligt och intressant för en själv.

Jag var och såg Tova Mozards fantastiska utställning på Kulturhuset för några dagar sen. Jag hade Shanana i mina lurar vilket var ett idealiskt soundtrack. Två av hennes bilder, som dessutom var med på utställningen, klär omslagen till era tidigare skivor… känner ni ett släktskap med hennes konstnärskap?

– Ja det kan nog finnas. Kanske något i det lite falska, påhittade och mystiska, att det finns en slags förskjutning, att det både är mystiskt och konkret. (Tova råkar vara min fru, så vi har väl alltså lite samma intresse för saker…).

Vad är storyn bakom nya omslagsbilden?

– Den är från Nordiska museet, tagen 1917. Det är en bra bild tycker jag, den utrycker på ett roligt och tragiskt sätt hur ceremonierna tvingar in oss i ett märkligt skådespel. Så som det ser ut på bilden ser det ju fortfarande ut, fast med nya sorters maskeradkläder.

Varför heter skivan Shanana? Vad är Shanana?

– Shanana är bara lite som nonsens, det är en showrockgrupp som jag tycker om, det är namnet på en hundkennel som föder upp supergulliga små hundar.

Vad är Skriets nästa steg?

– Ja, det är väl ingen som vet. Inte vi heller. Kanske en show tillsammans med Galenskaparna och Aftershave eller kanske en skiva för blinda barn.

Ignoramus et ignorabimus. We do not know and will not know. Det inledande, instrumentala spåret på Skriets nya, tredje album heter som en latinsk sentens och leder mig till Wikipedia. Vi vet inte och kommer inte att veta. Det är talande, utan text, men med en (inbillar jag mig) ödesmättad mekanisk metronom som drar igång detta högtidliga kalas innan den sömndruckna elgitarren tar över och får marken att vibrera. Ja, jag tänker att ”metronom” är en vedertagen manick trots att jag precis var tvungen att googla ”taktpinne på piano” för att finna dess namn, och ja, jag tänker tydligen också helt ogenerat att en ”mark som vibrerar” är en bild som ska få förmedla en sorts känsla här, och ja, jag kallar Skriets nya skapelse för ett ”högtidligt kalas” redan efter 15 sekunders lyssning, så färgad är jag av tidigare produktion och kringliggande symbolik, och ja, jag använde ordet ”manick” på fullaste allvar i denna mening som känns som att den aldrig kommer att ta slut… men hursomhelst! Ignoramus et ignorabimus. Det är en tassande, stegrande och mycket vacker start på en efterlängtad skiva betitlad Shanana. Smaka på det, säg det långsamt och högt rakt ut i rummets kalla luft: SHAAA-NAAA-NAAA. Upprepa sedan som ett mantra tills det förlorar sin redan från början diffusa innebörd. Det är en titel vars Doobidoo-aktigt hjärndöda aura i vilken annan bandkontext som helst tett sig smått löjeväckande. Ja, svår att ta på allvar, men när Skriet präntar in det på med blodröda versaler på ett vitt omslag under en svartvit bild på utspökade bondbarn från förra seklet (!), ja, då blir det skrämmande. Omöjligt att inte ta på allvar. Jag ryser bara jag inbillar mig Isak Sundströms läppar mima det. Shanana. Det är, naturligtvis, helt i sin ordning, men samtidigt en smula motsägelsefullt, eller? Mot sin ordning? För detta var tänkt att bli den glada skivan. Och även om den på ett vis, eller på flera vid närmare eftertanke, har en ljusare ljudbild än tidigare Skriet-alster – stundtals låter det nästan lite, ursäkta ordvalet, mysigt – så är det på ett annat plan läskigare än någonsin. Jacob Frössén och Isak Sundström klär av glädjens omliggande skuggmyter, raserar det populära missförståndet att den per automatik skulle vara god, ja att den ens skulle vara glad. Duon visar med åtta spår att denna glädje kan vara både läskig, ond och tråkig. Jag återkommer (kanske) till det resonemanget, men:

Jag kallar Skriets nya skapelse för ett ”högtidligt kalas” redan efter 15 sekunders lyssning

Jag lyssnar på Ignoramus et ignorabimus. En magnifik operaröst skvalar igenom som från en annan värld. Tänker: det är inte en obehaglig albuminledning detta, nej snarare en vemodig. Angenäm, smått underbar. Jag tänker på Damon & Naomis mästerverk More Sad Hits. Post Galaxie 500-skivan. Jag vet inte varför jag tänker på den, egentligen. Men associationen uppstår. Eller jo, kommer på det: där finns också kontrasten elgitarr (om än en något snabbare driven, mer rastlös och mjukt shoegazeskadad sådan) vs. operaröst, på ljuvliga Astrafiammante. Det uppstår en sällsynt känsla som skapas i skärningspunkten mellan genrer, den ordlösa stämman och de dåsiga, elektriska strängarna. Det klinkande pianot. Återigen har Skriet skapat musik som är nästan fånigt filmisk och stämningsfull. Låten ringar ut och Det kommer en våg tar vid med sitt sugande intro. Singeln som lanserades med en tillhörande, kongenial musikvideo, smockfull med entusiastiska lajvare i skogsmiljö. Verklighetsflykten kontra verkligheten. Verkligheten som absurt skämt att handskas med. Flykten som blodigaste allvar. Jag tänker att verbet ”lansera” känns malplacerat och missvisande i den här recensionen, PR-förstört, samtidigt som jag lyssnar på det långsamma baslunket, på den sylvassa gitarren som ramar in den morbida texten. Sundström sjunger om hur blod skvalpar, om hur ett ”vi” går runt bland döda kroppar, petar ut likens ögon med pinnar. Han sjunger om effektiviteten i mördandet för att sedan konstatera, med skevaste sandstämman: ”Vi visste att vi fanns, men inte riktigt varför. Och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse.” Det känns som en nyckelmening, talande, med text men inte mer lättförstådd för det. I en annan (bättre) värld där sneda, tvetydiga vaggvisor av den här kalibern blev hitsinglar så skulle denna med äckligt ordvitsig rätta stämplas som en så kallad ”monsterhit”.

Hitmelodier i ultrarapid radas upp, vävs in i ludd och vadd

Komplexiteten i begreppet ondska, svårigheten i att leva, att lära sig den ritualen och alla dess koder. Känslan, den svindlande känslan att allt kanske bara är en lek, ett spel för gallerierna – allt detta genomsyrar skivans 47 minuter. Eller: stryk förra meningens ”kanske”, ersätt med ”antagligen”. Det är en knapp vargtimme i vilken textjaget rör sig som i slowmotion genom en sorts medeltidsvärld. En värld som stundom andas förskolans hierarkiska sandlåda, stundom skördefestens mystiska ceremonier och gycklarestetik, stundom traumatiserat ödeland och karga fält. Här finns skorpor och mjölk. Gyttja och blod. Konfetti kring munnar. Sånger och pardans. Människor som kanske inte ens har funnits. Tunga skallar. Textförfattaren Sundström har finslipat sitt bildspråk, släpper inte ifrån sig ett onödigt ord, men desto fler som suggesterar med vassa armbågar. Allt är lite upplöst i kanterna. Det pyr och krackelerar. Här finns ett ständigt ”vi” som förrädiskt pronomen. Vi visste att vi fanns, men vilka är vi? Det kan handla om en frasering, en förskjutning, en pausering, och vips: något händer. Som när det till synes harmlösa, lite löjliga adjektivet ”fluffigt” i De enklas dag får en helt ny och blodisande innebörd samtidigt som ett svagt skrik, obs ej operarelaterat, kan skönjas i bakgrunden. Om man vill. Det är ganska magiskt.

Textförfattaren Sundström har finslipat sitt bildspråk, släpper inte ifrån sig ett onödigt ord, men desto fler som suggesterar med vassa armbågar

De långa låtarna flyter ihop. Det är svårt att avgöra vilka som är instrumentala eller bara fyllda av ordlösa passager när man blundar/går/sitter/står och lyssnar, tankarna far iväg men kastas tillbaks igen när rösten helt plötsligt tar ton, sparsamt och effektivt utportionerad som den är. Eller när en melodi från ingenstans börjar skrika Twin Peaks som i De kosmiska mörka åren. Shanana är kryddad med liknande detaljer och skiftningar som får en att slungas in i matchen, haja till, öppna ögonlock, men mest är det en enda hoplänkad sörja till låtmassa. Ett knippe sakta växande spår. Det känns som att de växt fram i replokalen, vilket de naturligtvis har, men det känns som att de skapas i replokalen just nu, i lyssnande realtid. Som om musikanterna (Skriet-kompatibelt epitet?) lyhört lyssnar in och följer varandra i någon sorts motsvarighet till automatisk skrift eller måleri. Som begåvade dagisbarn med absolut gehör och taktkänsla mitt uppe i en Hilma af Klint-inspirerad kreativ seans. Någonstans på Fårö. Uppfyllda av reinkarnerade grymma livsöden. Låtarna dras alltid igång försiktigt likt trevande skisser, och det finns något i detta famlande. I medeltidsveckan/bondesamhälle-estetiken som möter den tjusigt dekadenta men ack så obehagliga salongen. I mordlusten som ter sig så märkligt likgiltig och självklar. I den klara blicken på människan, på leken, den naiva.

Alltså, det låter rätt ofta som ett dystopiskt jam. Hitmelodier i ultrarapid radas upp, vävs in i ludd och vadd. Isak Sundström har på ett vis målat in sig i ett hörn där allt han sjunger får ett sorts otäckt skimmer över sig. Det spelar ingen roll om han bara yttrar ömma kärleksbetygelser eller enkla naturskildringar. Som lyssnare förväntar jag mig att det ska vara obehagligt, utan problem läser jag in ondskan själv trots att den kanske inte alltid existerar. Jag lyssnar på Shanana och jag frågar mig själv om det kan vara, eller skulle kunna bli snarare, ett jobbigt och kanske lite enformigt hörn att verka i. Men jag tror faktiskt inte det. Det mörka, eller det ansett mörka och ondskefulla – det finns få svenska konstnärer som använder sig av, och visar på komplexiteten i det, med en sådan säkerhet och skärpa. Som vågar göra det. Konstatera. Livet är svårt att leva. Mycket är ont, gör ont. Mörkret genomsyrar, till viss mån, allt. I synnerhet det glada och glättiga. Skriet hanterar detta med bravur, de fiskar vackra vrakgods upp ur blod och gyttja. Livet är en lek. Ofta grym, vilket en måste leva med. Det är en ritual som dagisbarn ser igenom och reaktionen är självklar: de skriker. Frössén och Sundström ser också, skriker de med. Den senare öppnar munnen och ut rinner suggestiv konfetti. Ut rinner Shanana.

Frågan är i alla fall inte huruvida det är bra eller inte. För det är mycket bra

Och där skulle den här alldeles för långa recensionen kunna ta slut. Visst? Men jag måste nämna Godnattvalsen. Spår nummer nio. Scenario: jag är ute och går. Jag lyssnar i lurar. Gitarrer som bara slår, pianot som bara klinkar och hamrar, fiolen som bara gnisslar, basen som bara trevar, och sen: riktningen som hittas, låten som eskalerar, lyfter, kören som fyller i, skönheten som uppstår. Jag lyssnar på Shanana. Jag är ute och går. En ung kille kollar backslick i reflektionen från en mörk Mazdas glasruta. Allt i denna stadsdel heter något med ”översten”. En äldre dam i grått böjer sig framåt, står stilla så nära ett skyltfönster som det bara går. Där inne: Roy Anderssons grånande guldbaggar och samlade verk. Dammigt. Finns det fortfarande massgravar? Jag har svävat bort igen och när rösten kommer så tror jag inte på det. När Sundström börjar sjunga på Godnattvalsen, skivans näst sista spår, så tror jag inte att det är han. Det tar några lyssningar att inse och jag vet inte om jag insett än. På Godnattvalsen så får Sundströms stämma något frikyrkligt över sig. Något fromt, men samtidigt spöklikt; det låter som en annan människa. Låten är en finstämd folkparksballad. Och trots att texten är fylld av ömhet är det läskigare än någonsin. Just därför? Jag överanalyserar nu. Igen. Det snurrar i huvudet. Jag fortsätter att gå, lyssna, gå. Det är smått fantastiskt, mysrysigt (hemska ord), en klassisk visa. Sundströms röst är ett spöke. Om han i ett osannolikt universum i en lika osannolik framtid skulle följa i sin barndomsvän Olle Ljungströms fotspår och medverka i Så mycket bättre (hemska tanke) tillsammans med till exempel Salem Al Fakir (inte lika osannolikt, men fortfarande hemska tanke av en annan anledning) så skulle han förvandla dennes banala och livsbejakande så kallade pop till seriemördarhymner. Frågan är hur länge hans bandkonstellationer kan leva med det oket på axlarna innan det blir förutsägbart. Frågan är om det inte är själva grundpremissen för Skriet som band. Vi vet inte och kommer inte att veta. Ignoramus et ignorabimus. Frågan är i alla fall inte huruvida det är bra eller inte. För det är mycket bra. Den glada och ljusa skivan, läskigare än någonsin.

UPPDATERING: Det är inte Isak Sundström, utan den 71-åriga dansbandssångerskan Maj-Britt Stridsberg som sjunger på Godnattvalsen. Därav min förvirring angående denna makalösa låt som kommer vara högt i toppen bland årets vackraste när räkningen görs upp. Operasångerskan som medverkar på Shanana heter, för övrigt, Ida Eckerwall.

I VarjeMorgon ber stockholmsbaserade AnnaMelina en person att stanna över natten ackompanjerad av ljuvligt sömndruckna sammetsbeats. Det är en enkel önskan från en tid på året då de mörka nätterna är längre än alla stressfyllda dagar. Hon, Anna Melina Åkerman Kvie, sjunger: ”För allting vi är är värt varje morgon”, och det kan vara en av de finaste, mjukaste RnB-låtarna på svenska som jag någonsin hört. Rösten, tempot, den nakna och underbart simpla textens kärleksbetygelser, det semieskalerande slutet; det är gåshud. Ren och skär. jj-besläktad, men ack så egen. Att låten dessutom finns i en kusligare Baba Stiltz-version är en lyxig bonus. Jag vill ha mer.

Det kommer en våg är första singeln från Skriets kommande tredje album Shanana som släpps den 17 april. Låten är, föga förvånande, fullkomligt fantastisk med sitt suggesterande (överraskande ljusa) lunk till ljudbild. Komplett med en morbid text lika paradoxalt (eller?) lekfull som obehagligt naiv om ondska, glädje, godhet, grymhet och existens. Såhär kloka ord yttrade Isak Sundström till PSL om videon:

Först kan det tyckas så svårt att förstå lajvare. Vi skrattar åt dom, tycker dom är naiva och verklighetsfrånvända. Men sen förstår vi att det som dom håller på med är vad vi alla håller på med. Vad alla längtar efter; ett sammanhang, gemenskap, en betydelse, en flykt från verkligheten. Dom är bara något extrema och tydliga i sin konstruktion.

Det finns ett problem och det är vår egen betydelse. Att vi måste uppfinna den. Och lajvarna är bra på att uppfinna men det blir inte alltid så bra slutresultat. Men det blir det inte heller i den så kallade riktiga världen.

Att påstå att en ”ser fram emot” albumsläppet är en grav underdrift. Bara faktumet att Jacob Frössén och Isak Sundström valt titeln Shanana ger mig gåshud.

I P3:s Musikguidens intervjusegment Kronologen så pratade Ola Borgström i höstas om åren med Service. Det var en mycket fin intervju med en beundransvärd, välförtjänt mytomspunnen människa vars label (eller ska vi säga sekt, eller kanske kringresande cirkussällskap?) gett världen löjliga mängder förträfflig musik under 00-talet. Så många perfekta popskivor, så mycket benhård integritet, pärlor och purhet, att vi nog fortfarande inte förstått kulturgärningens innebörd. Som Borgström uttryckte det: kanske blir det först dagen då ”räkningen görs upp” som vi kan ge dessa artister det hutlösa erkännande som de förtjänar. Som vi kan förstå förbisedda akter som Franke och gengångarbandet Lake Heartbeats sanna betydelse till fullo. Kanske kommer det en sådan dag, kanske inte. Sent skall syndaren vakna, etc. Kanske var allt till det bästa.

Det här ska ju dock inte handla om Service, förlåt om jag svävade iväg något. Det här ska, närmare bestämt, handla om något som just nu är nästan tvärtom. Jag tänkte skriva om The Embassy och deras nya album, Sweet Sensation. Och det är oundvikligt att inte ta avstamp i Service, livsstilen som duon är sprungen ur. Den glimrande kontexten ur vilken de uppstod. Det är också oundvikligt, för mig, för min skenande fantasi, att inte dra egna slutsatser om labelns död (eller koma, skendöd?). Att Service upphörde med sin verksamhet i höstas kändes, såklart, helt logiskt. Det finns något vackert, såklart (igen), i att sluta innan allt det strålande och kompromisslösa man skapat svärtas och smutsas ner av allt lamare output och tröttare samtid. Bättre försvinna än stelna, bättre vårda minnen och milstolpar, missionera förflutet, bygga nytt någon annanstans. Lämna över stafettpinnen till, säg, Look, Press, Real Job (”Revenue-sfären”). Det säger sig självt. (Efter ett tag skulle kanske någon utomstående tagit mod till sig och skickat in en demo till Borgström, hemska tanke!). Så, döden logisk och oundviklig, absolut, men jag tror att det fanns ytterligare anledningar till Service sista suck; nämligen det brutalt enkla faktum att The Embassy i fjol annonserade sin flykt. Det må vara spekulation, sprungen ur någon sorts hos mig inneboende medelålders rockmytolog, men jag tror att det var spiken i kistan. Aldrig i livet att Ola Borgström inte hade velat ge ut ett sådant vibrerande mästerverk, en skiva med sådana softade stressundertoner, som Sweet Sensation. Det sved nog när Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson sa farväl, då var ”sluta med flaggan i topp”-beslutet nära till hands (det har det nog varit precis hela tiden). Nog sved det alltid.

Och svider det gör Sweet Sensation. ”Första riktiga skivan på åtta år”, som Metro med vänner brukar skriva. Jag vet inte. Life in the Trenches var ju en ”brand new retroactive product”, inte en trött samlingsskiva vilken som helst, minns ni inte? Jag tänker på Life in the Trenches nu när jag, återigen, ska försöka beskriva The Embassys storhet i ord (ja, jag har försökt innan, och ja, jag misslyckas alltid). Jag tänker också på Kristofer Anderssons nyutgivna intervjubok om motkultur, DIY. Där beskriver han Rebecca & Fiona som Sveriges största punkband. Vilket nog är sant, i viss mening. Men hur mycket jag än uppskattar Rebecca & Fiona (vilket för er, just nu, kan få förbli en gåta) kan jag inte komma undan känslan att i en perfekt värld så hade den titeln slängts på The Embassy. Som motigt hade viftat bort den likt en efterhängsen fluga. Sprungit därifrån, lämnat enbart skuggor. Men, jag tänker på Life in the Trenches. På omslaget till denna uppsamling av urladdningar från höften (i höften satt alltid deras hjärtan, notera), ett artwork signerat konstnären Linnea Rygaard. Jag tänker på denna målning som efter att skivan givits ut visades på Liljevalchs vårsalong. Något som, vad jag vet, var emot reglerna för vårsalongen. Är emot reglerna. När jag såg den överväldigande tavlan hänga där på vernissagen minns jag att jag log. Stod där paralyserad och flinade. Emot reglerna. Så kongenialt.

För The Embassy är, hur stort inflytande de än haft som ”trendsättare” och populärkulturella föregångare, fortfarande emot reglerna. De har alltid varit emot reglerna. De har skrivit egna, javisst. Men de går emot dem också.

De är i en sits där de får göra precis vad de vill, kan göra precis vad de vill. Där det kan göra Sweet Sensation. De har gjort bristen på konsekvens till ett konsekvent uttryck, de har gjort saknaden av autenticitet till ett äkthetsbevis, de har gjort vägran till plakatpolitiska ställningstaganden till politik i sin renaste form. De har gjort stelheten dansant.

Sweet Sensation är precis så bra som den måste vara. Jag tänker inte gå in på enskilda låtar. Du kan ju faktiskt lyssna själv. Nej, det är faktiskt inte mitt jobb att recensera skivor. Jag behöver inte göra det, jag tjänar inga pengar på det. Vad jag gör för att gå runt ekonomiskt? Jag säger som Ola Borgström: ”Jag pantar burkar.” Jag har låga driftskostnader. Nej, jag skriver om musik för att jag måste. Och då kan jag skriva att Sweet Sensation är så bra som den måste vara. Att det är en oerhört bokstavlig skiva. Att det är att åldras med batik. Att vara evigt ung. Att stå i en klubbkö. Att aldrig repa. Sitta ner. Aldrig vika en tum från det som betyder. Ro. Det är soft, luftigt, drivet. Sotigt. Stick i lungorna. Medvetet, minutiöst. Oförutsägbart. Jag kan skriva att det är en definition av underklassdiscon lika luddigt sylvass som någonsin (lyssna på första fem sekunderna av Livin’ Is Easy och du förstår). Jag har, för övrigt, börjat hysa samma förvirrade kärlek till begreppet underklassdisco, eller ”Underclass Disco”, som jag känner inför begreppet ”språkmaterialism”.

Skivan är ett nio spår stort, effektivt verk som grundlades redan för två år sedan när låten I-D skapades. Denna vackra låt med sin ljuvliga, xylofonuppburna refräng. Word säger: ”Betrakta ordformen (xylofonuppburen). I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk.” Jag säger: fuck you, Word. Jag skriver om Sweet Sensation. Om vadderade fatwor självklart utplacerade likt pärlor på ett band, kattguld i solen, vodkashots på en bricka. Undanmanövrar till släpiga sånger. Sött, trögflytande, men ändå inte. Tracey Thorns samplade anti-professionalismvisdom, som inleder U, och som kommer ringa i öron ”när räkningen görs upp”. Ja, långt senare, i utdragna ekon till eftersvall.

Ibland sjunger Fredrik Lindson sämre än någonsin. Vilket inte alls är dåligt. ”Gender and race, always.” Längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad. Ibland låter det fortfarande som om festen är viktigast. Spring. Andas. Burkarna kan man panta dagen efter. Det svider, det svänger. Det är oupphörligen intressant.

Youth And Student Travel, som bandet YAST hette till en början, består av fem Sandvikensöner vars pophjärtan filtrerats genom några år i Malmö stad. Jag har varken varit i Sandviken eller Malmö, så jag vet inte riktigt vad dessa geografiska premisser gjort med soundet rent konkret (antagligen inte lika mycket som de musikaliska, av allt att döma, gitarrbaserade referenserna), men att de gjort väldigt gott är en sak jag dristar mig att påstå. Det ter sig självklart redan efter en genomlyssning av den självbetitlade debuten, en skiva som består av en hel drös självklara typexempel på pop så luftigt enkel, banal och bra att den går igenom och förbi alla spärrar. Får dig att sluta tänka. Eller mig då. Det stör inte att mycket känns bekant, att texterna är triviala, att allt är stöpt i samma form. Nej, tvärtom. Det gör det om möjligt än mer imponerande. Det är ju en så briljant form. Det är hjärndöd musik som låter smart. Det är smart musik som låter hjärndöd. Låter det som diffusa omdömen? Ja, då ber jag om ursäkt, men det är så det låter. Det är så det känns. Det är musik som får dig att flina lyckligt, som en idiot. Eller mig då. Det är sylvasst och luddigt på samma gång. Ett solblekt soundtrack som sticker till och vrider om i nostalgicentrat samtidigt som det rör sig genom samtiden och pekar framåt. Kanske är jag pinsamt lättflirtad när jag ställs inför den här typen av giftermål mellan den mest skimrande Brooklynpopen à la 2009 och 90-talets swindie, men ja, vid närmare eftertanke är det inte en last jag direkt skäms för.

Redan i fjol spred YAST ut tre fina singlar över världen, skickade ut dem som mjuka, vackra lo-fi-brevduvor rätt in i en tacksam bloggosfär som tog emot med girigt öppna armar. Och alla de som tjusades när de hörde Believes, Strangelife och Stupid kommer inte bli besvikna. Låtar som Rock ’n’ Roll Dreams, Heart Of Steel och avslutande, ljuvliga Joy är minst lika gnistrande i sin paradoxalt vemodiga sorglöshet. De skäms inte för sig.

Visst finns det stunder på skivan som skulle kunna få transportsträckastämpel i pannan, men dessa ”transportsträckor” är alla kryddade med någon detalj – en falsettröst där, en melodislinga där – som gör dem smått omöjliga att kritisera. YAST är mest ett väldigt fint album. Inget motar känslomässig kyla bättre än simpla, undersköna låtar dominerade av solskensgitarrer. Inget motar cynism och livströtthet bättre än naiva texter om lycklig/olycklig kärlek och juvenil förvirring. Ibland blir det lite för brett, lite för lagom, lite för lånat, lite för mycket mittfåra och radioskval, men det är mest bara rätt underbart.

För att återgå till musikaliska referenser och geografiska premisser. I de allra bästa stunderna låter YAST som om ett drömskare Popsicle kapsejsat under inspelning i ett kuddrum på en fritidsgård vid Nytorget i Stockholm. Eller som ett tyglat Girls med softade kanter. Eller som om en sansad Ariel Pink improviserat texter på tema ungdom uppbackad av medlemmar från Galaxie 500, Woods och Real Estate. I de allra bästa stunderna låter det precis som Sandviken och Malmö i mitt huvud.

Har ni hört talas om det här nya bandet The Strokes? Nej, skämt åsido. Julian Casablancas med vänner la i fredags upp en ny singel för fri nedladdning på sin hemsida . ”It’s been a while…sorry the long wait! More to come…” kunde man läsa i den obligatoriskt medföljande Facebookstatusen.

När den femte studioskivan kommer är fortfarande oklart, men tills dess kan vi konstatera att ljudbilden, till många dogmatiska hardcorefans i Youtubes kommentatorsfälts förtret, tagit ytterligare kliv från stuprörsgitarrerna och rockband 2.0-sättningen i riktning mot de energiskt fräsande synthar som kännetecknade Casablancas underskattade solodebut, Phrazes for the Young. One Way Trigger är medryckande dansant och frontmannen blandar släpig pratsång med falsett lika ljuvligt som någonsin. Kan vi komma överens om att bedöma nästa album för sin kvalité, i sig självt, och inte jämföra det med vad som var hippast för tio år sedan, OK?

Musikguiden i P3 spelade Related Artist – The Embassys nya, fullkomligt briljanta låt – i måndags. Programledarna slog sig för bröstet och kallade det ”världspremiär”, för att sedan skratta rått och ironiskt (eller bara oförstående?) åt Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindsons programförklaring, att Related Artist handlar om ”längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad”.

Det kanske var en så kallad världspremiär, men inte en särskilt värdig sådan. (Låten var för övrigt med på samlingen Kning Disc 2005-2012 Box Set som kom redan i fjol, den finns på Spotify, bland annat). Till P3 och programledarna får jag lust att skrika, likt Ian Brown en minut och 54 sekunder in i Stone Roses första tv-framträdande: ”Amateurs!!! Amateurs!!!”. Frustrerat, med tilltufsat hår och små arga ögon. Till The Embassy vill jag viska ömt att jag suktar något enormt efter nya skivan. Att jag suktar efter framtid. Att tempot i Related Artist är to die for, uttrycket likaså. Stringensen, detaljrikedomen, budskapet. Längtan att tillhöra, men motviljan att bli definierad. Tack.

När det annonserades att Girls skulle upphöra så var det ett av fjolårets riktiga sorgebud. Ett av samtidens viktigaste, trasigaste och vackraste band gick i graven, till synes alldeles för tidigt. Vi var därför många som drog en lättnadens suck när vi kort därpå nåddes av nyheten om Christopher Owens solodebut. Albumtiteln Lysandre tillkännagavs, och spreds på sociala medier tillsammans med ett tillhörande omslag föreställandes Owens i närbild, med en ledsen blick som liksom bränner igenom en lång, spretigt blond lugg. Det var svårt att föreställa sig att det inte skulle bli bra. Eller smått fantastiskt.

Det forna bandets frontman, tillika hjärta, själ och motor har skapat något alldeles bedårande med Lysandre

Och nu, 2012 är över och den elva spår starka skivan äntligen här, knappt en halvtimmes musik förklädd till enkel kärlekskrank roadtrip. Bort från sig själv, ett förflutet, från något odefinierbart. Destruktiviteten. Den olyckliga kärleken som av allt att döma verkar vara Owens – och många andra bra popmusikers också för den delen – kroniska tillstånd. Det är hyfsat förutsägbart, befriande banalt med en enkel melodi som utstickande gimmick; Lysandre’s Theme återkommer, som ett läkande lapptäcke till outro i nästan samtliga låtar. Ibland spelas slingan av en fantasydoftande flöjt (precis på rätt sida medeltidsveckan), ibland av en gitarr, ibland av en ohämmad dansbandsaxofon (!). Owens fläker ut sig, mer akustisk, naiv och bred i sitt tilltal än han någonsin tilläts vara i den kontext som var Girls.

Det forna bandets frontman, tillika hjärta, själ och motor har skapat något alldeles bedårande med Lysandre. Inget mästerverk, nej, men något mycket vackert. Ingen utav skivans låtar är i sig själva starkare än Girls självförbrännande toppar, säg pophymner som Hellhole Ratrace eller Summertime. Men, den tar på ett naturligt sätt vid där de tre avslutande balladerna på Father, Son, Holy Ghost tystnar, gräver djupare, men också vidare. Visst är det trasigt, fyllt av gitarrplockande ömhetstörst och sköra melodier med tillhörande kongenialt melankoliska texter, men här finns också svala körer och ett oironiskt, luftigt sväng som i strålande Riviera Rock. En instrumental låt som föregås, väldigt bokstavligt och cheezy, av en samplad flygvärdinna och fullkomligen skriker av Serge Gainsbourg-komplex, vilket naturligtvis är alldeles ljuvligt. En annan pärla är moget stökiga New York City, vars blåsinslag för mina tankar till en klädsamt urspårad 40-årsfest. Vilket är ljuvlig det med (dock inte alls lika ”naturligtvis”, för på papper tedde sig den associationen faktiskt en smula obehaglig).

Tänk om jag bara är en dålig låtskrivare? Och allt som jag säger har blivit sagt förut? Owens ställer sig frågan i en av Lysandres finaste, naknaste stunder, Love Is In The Air Of The Listener. med en röst så skör och vacker att man faktiskt tror på hans tvivel. Köper det. Känner med honom. Men, harklar vän av ordning, det behövs ju inte! Tar mig friheten och använder ett kollektivt pronomen här: det vet vi ju att det inte gör, alla vi som lyssnar. Även om det mesta som Owens sånger tangerar, det vill säga kärlek, eskapism, droger, livslust etc., faktiskt har sagts förut på ungefär samma sätt så är det ändå alltid, nästan utan undantag, briljant poplyrik han levererar. Och så även denna gång. Vi vet att tvivlet inte behövs, men kanske är det så att svärtan som tvivlet bidrar med är nödvändigt för konstnärskapet? Kanske adderar just den svärtan geniala dimensioner? Kanske är tvivlet bara ett smart påhitt? Kanske ska jag bara sluta överanalysera? Jag spelade sönder Girls första singel Lust For Life, fylld av känslan att det här är alldeles för kort, det här gör alldeles för ont, det här är alldeles för underbart och bitterljuvt. Ända sen dess har frontmannen i ett av de senaste årens finaste band som nu inte finns aldrig gjort mig besviken. Lysandre är inget undantag, det är en lysande solodebut som får oss att glömma hålet som Girls lämnade i våra popbröst. Och förhoppningsvis bara ett första stopp på denna trånsjuka, tonsatta roadtrip med en åksjuk och doakörande hipsterreinkarnation av en viss ung Werther i baksätet.