De senaste dagarna har jag, som ni förmodligen redan vet, varit på Hultsfredsfestivalen. Ni har kunnat se några bilder av de akter jag tog del av på vår instagram, och om ni inte har gjort det kan ni kolla lite såhär i efterhand! Jag var lite ängslig inför att gå på festival, när jag trodde att jag hade lämnat en del av det bakom mig, men var ändå trygg med att jag kunde åka hem när som helst. Så blev det dock inte utan det kändes som att man var lika långt ute i ingenstans som vanligt och bussresan fram och tillbaka gjorde bara att man inte kanske orkade vara där lika mycket som man hade önskat. Jag hängde med i leken torsdag och fredag medan jag på lördagen var så trött och hade blivit ännu mer sjuk än vad jag var innan, på grund utav vätan, att jag bara var tvungen att stanna hemma.

Såhär i efterhand finns det mycket som jag tycker kunde förbättras med Hultsfredsfestivalen. Dock hade de fantastiska bokningar, riktigt bra ljud och en trevlig stämning trots regn och många brister i planeringen av festivalen. Jag ska försöka att inte låta för negativ, men i mångt och mycket lämnade festivalen en hel del att önska.

Hultsfredsfestivalen kunde under första dagen, för mig, beskrivas med ett ord: misär. Detta på grund utav oändliga köer till allt samt regn och kyla. Det var kö till bussen på Cityterminalen, det var kö till uthämtningen av armband, det var kö till själva festivalområdet och kö till ”bankomaten” (som inte var en riktig bankomat). Och dessa köer fick man stå i i minst 30 minuter. Detta gjorde förstås de flesta som hade sett fram emot festivalen en aning stingsliga och det rådde en rätt trist stämning i och med att dom mörka molnen hängde kvar över Stoxa. Till kvällningen blev dock stämningen bättre, men jag vet inte om det var på grund utav att molnen skingrade sig eller om det var i takt med att folk hade kommit igång med sitt alkoholintag, så att de inte längre brydde sig om att kläderna aldrig torkade.

På grund utav regnet höll jag mig mest inne i olika tält och värmde mig med kaffe så gott jag kunde. Den första akten jag tog del av gjorde mig på riktigt bra humör. Detta var underbara Linnéa Martinsson med hennes fantastiska musikprojekt Lune. Hon satt på en liten scen med sin laptop tillsammans med en gitarrist vid hennes sida som också fungerade som sidekick. Han utförde olika performance-konster så som att hålla upp en hästhandduk eller lysa med ficklampa genom färgat glas på henne. Dessutom hade hon dansare nedanför scenen som, också sittandes, utförde långsamma rörelser till hennes mjuka musik. Det var ovanligt för mig och för många andra men publiken älskade Lune och Lune älskade publiken, vilket var vackert att uppleva.

Senare var det äntligen dags för Nordpolen att gå på scen. Han var orsaken till att jag lockades ut till Stoxa trots regnet och som vanligt var det värt allt. Nordpolen, eller Pelle Hellström, har tillsammans med sin bror, Klas Hellström och ytterligare två vänner spelat fyra gånger i år efter att nya skivan, Vi är många som är vakna inatt, släppts. Denna spelning var dock bäst hittills, med riktigt bra ljud och en peppad Pelle Hellström. Sången satt perfekt och låtlistan var väl anpassad för festivalpubliken som på denna spelningen var riktigt ung. Han inledde med den välkända ”‘På Nordpolen”, förmodligen för att attrahera publik, och när han avslutade med ”När mitt blod pumpar i dig” var publikens humör på topp. Dessutom fick jag som inbitet Nordpolen-fan också mitt under ”Försöker dölja” och ”Skimret”, som han gjorde bättre än någonsin. Det känns som att Nordpolen verkligen börjar att hitta rätt.

Trots en hemsk inledning på festivalen kände jag mig efter detta faktiskt riktigt nöjd, även om mina kläder inte riktigt hade torkat än och att jag till största delen av första dagen har spenderat min tid i kö. Jag stannade på festivalen för att se några ytterligare akter, bland annat en stund av Phoenix som mina vänner tycker gjorde en fantastisk spelning. Sedan åkte jag med bussen hem och torsdagen gled över i fredag.

Jag kom tillbaka till festivalområdet lagom till att Hästpojken gick på scen. Nu var det mycket bättre väder vilket såklart gjorde att det överlag var en bättre vibb och det var en festlig stämning. Jag har länge tyckt om Hästpojken och även om jag njöt av spelningen tyckte jag att scenen var lite för stor för dem. Det var många i publiken men jag kände inte att de utnyttjade den plats som de faktiskt hade på scen, även om Martin Elisson var charmig som vanligt och Adam Bolmeus stod och var cool i solglasögon.

I solskenet spelade sedan diviga Kings of Convenience som har propsat på att få spela på stora scenen, och ingen fick spela samtidigt som de på hela festivalen. De sa märkliga saker på norska och spelade som vanligt mycket tyst, och även om deras låtar alltid är mysiga och passade dåsigheten som inträffar runt 17-18 på festival, kunde jag inte låta bli att tycka att deras divighet var lite motbjudande.

Sedan gick jag och mina vänner vidare till Revenues DJ-set som var riktigt bra men var placerat på en usel tid, tidig kväll. De borde ha spelat runt midnatt då ett mörker bjuder in till mer dans och folk är mer sugna på att festa än sova. För min del kunde de ha spelat när Lång-Kalle eller Ugglenatten gjorde det istället – då hade de lockat den publik de vanligtvis har och förtjänar.

Efter detta var det dags för Postiljonen som var helt fantastiska. Alla deras låtar är riktigt bra och även fast publiken var i extas så tog de allt med ett lugn och en ödmjukhet som var imponerande, även fast de är såpass unga. Postiljonen är exakt det som jag har saknat hos svensk pop, en unik och melodiös popighet. En vän sa att de låter exakt som jj, men där kan jag inte hålla med alls. Utan jag tycker att de har något speciellt som jag inte kan sätta fingret på, men det är exakt det jag har saknat.

Så avslutades fredagen med en bitande kyla och jag åkte hem och blev sjuk vilket resulterade i en no show för mig på lördagen. Fick dock höra från säkra källor att det blev en fin dag men en lika kall kväll som dagarna innan.

För att sammanfatta Hultsfredsfestivalen hade de gjort ett riktigt bra jobb med bokningarna och ljudet men ett mindre bra jobb med allt runtom. Det var långa avstånd att gå, långa köer till allt, för få vegetarianska alternativ när det kom till maten (eftersom att man inte fick ta med sig egen mat), även om man fick ta med sig öl varsomhelst på festivalområdet men var tvungen att äta mat inom ett inhängnat område. Bankomaten som bestod av en kö lämnade också förstås mer att önska under den timme man fick stå i den, varför inte bara skriva ett enkelt ”Cash is king” på biljetten, så hade folk förstått att de behövde ta med sig pengar då det inte gick att betala med kort någonstans på området, inte ens på vip-området. Dessutom var det otroligt förvirrande med festivalarmbanden då väldigt få av de jag umgicks med fick rätt band. Många fick ett band från 2012 och jag fick ett ”photo”-band som jag egentligen inte alls skulle ha haft. Bättre logistik och planering behöver nya Hultsfredsfestivalen för att jag ska vilja komma tillbaka nästa år.

Eftersom att jag inte har upplevt Hultsfredsfestivalen på riktigt, när den faktiskt låg i Hultsfred, har jag inte någonting att jämföra med när det kommer till dessa problem. Men enligt Olivia och Johanna, som åkt ända från Göteborg, var nya Hultsfred i Stoxa en besvikelse på många sätt. De menade att de saknar att Hultsfred är en Smålandsfestival och att känslan av att befinna sig i en småstad nu är som bortblåst när man befinner sig mitt ute i ingenstans, men ändå utanför Stockholm. De berättar om hur de blev opepp när de först fick nyheten om att festivalen skulle flytta och ville bojkotta den, men beslutade sig för att åka ändå pga ”gött häng”. En bra line up lockade till slut ändå och även om småstadsidyllen försvinner är det trots allt det som spelar roll i slutändan. Men Hultsfredsfestivalen kanske förlorar fler besökare på denna flytt med tanke på att de som lockas av att den ligger i Småland försvinner och att jag som Stockholmare och stadsfestivalbesökare inte heller är särskilt sugen på att besöka festivalen? Vi får se hur det går för Hultsfredsfestivalen i framtiden och hoppas å bättre logistik till nästa år.

Imorgon drar Hultsfred 2013 igång! Eftersom att det nu var tre år sedan jag var på en riktig festival (alltså inte Popaganda) ska det bli spännande att se om jag fortfarande har kvar festival-takterna i mig eller om jag kommer att känna mig gammal bland alla ungdomar med ölhattar och annat häftigt.

I år utspelar sig dock festivalen inte i Hultsfred, (vilket är konstigt eftersom att den fortfarande heter Hultsfred) utan en bit utanför Stockholm, på området Stoxa, ungefär 40 minuter från innerstan. Detta passar mig utmärkt i min ålderdom då jag kan åka hem och sova, duscha och äta emellanåt. Vi får hoppas att detta också lockar fler besökare så att vi inte behöver bevittna ännu en nedlagd festival till nästa år.

Eftersom att detta är min första festival på ett tag så kommer jag att fokusera på ett par eller några artister och band. Imorgon spelar mina favoriter Lune och Nordpolen, vilket blir höjdpunkterna för mig, även om det ska bli kul att se många andra akter, så som tonårsfavoriten Mew eller hajpade Lorentz & Sakarias som jag också såg på SVMK tidigare i vår.

Torsdagen blir fantastisk då jag kan fylla på mina popdepåer med Hästpojken, Kings of Convenience och Postiljonen för att senare dansa till Revenues DJ-set! Hurra! På fredagen blir det dock inte så mycket spännande just för mig men jag får bli lite mainstream och se Shout Out Louds, Oskar Linnros för att sedan kvart i midnatt njuta av This is Head.

Nu hoppas jag bara att jag kan navigera i festivalkaoset och hitta rätt bland alla öltält och scener. Dessutom hoppas vi väl alla att jag stöter ihop med diverse häftiga personer på backstageområdet som jag kan berätta för er om, eller hur!

Ses där!

Detta är verkligen något jag har längtat efter, och jag antar att ni har gjort detsamma. Sveriges nya popunder Postiljonen har nu släppt sitt debutalbum och detta ganska snabbt efter att de blev signade av Hybris och att den första, efterlängtade, singeln kom ut. Eftersom att jag har fått hålla till godo med deras Soundcloud-sida känner jag igen många av spåren på albumet därifrån. Men de melodier som är helt nya blir ett nytt härligt inslag till det jag redan känner till sedan innan.

Debuten känns verkligen som något nytt, även om det är många välbekanta vibbar. Inspirerade av svensk elektronisk pop, som till exempel jj, finns också inslag av beats som påminner mig om 80-talets mjukare sida. Allt detta med en viss transparens som håller en på ett bekvämt avstånd från verkligheten. Sången är ofantligt mjuk och gör att jag drömmer mig bort till fina stunder i mitt liv där jag har fått kärleksfulla ord viskade till mig och typiskt idylliska scener som man alltid kommer tillbaka till. Detta fantastiska debutalbum uppmanar till dagdrömmeri och jag kan inte minnas senast något fick mig att inte känna marken under fötterna längre så som Postiljonen verkar vara experter på.

Ordet drömpop känns otroligt uttjatat när det kommer till att beskriva Postiljonen, men det är också det enda man kan använda för att ens förklara musiken. Hela upplevelsen av denna skiva känns som en dröm och gör mig till en mer timid människa. Känner man att man behöver gå ned i varv är Skyer det perfekta alternativet till sobril, utan att det blir för tråkigt. För samtidigt finns det några dansanta spår på skivan, bland andra We Raise Our Hearts, vilket gör att Postiljonen inte blir tråkiga. Det är helt enkelt välkomponerat och vackert rakt igenom.

För mig är Skyer redan sommarens soundtrack, oavsett om jag sitter inne och tittar ut på sommarregnet, cyklar till badstranden eller bara håller hand med min favoritmänniska. Alla pusselbitar finns där och faller på plats redan vid första lyssningen. Jag älskar Postiljonen.

Som vanligt efter att skivan har ramlat in genom brevinkastet spelar jag den direkt från början till slut och tänker efteråt. Ibland gör jag något annat under tiden, tänker på annat och får också för mig att jag lyssnar på något annat. Så känns det när jag lyssnar på Dödskult. Jag får känslan av att jag har råkat sätta på någon av Hästpojkens eller Broder Daniels tidigare skivor och ibland något hårdare som Mattias Alkberg (som också medverkar på sista spåret), eller glad synth-pop från tidigt 2000-tal à la Melody Clubs Music Machine. Allt i en härlig blandning.

Men gillar jag det för att det låter som mycket av sådant som jag faktiskt redan älskar, eller kommer Magnus Ekelund & Stålet med något nytt denna gång?

Det är hårt realistiskt, blandat med något som så tråkigt bara kan beskrivas som tidig göteborgspop, vilket säkerligen kan förklaras av Ekelunds vistelse i Göteborg och hans verkan som artisten Elmo. Den ofrånkomliga melankoli som på något sätt påverkar alla som någon gång har bott i Göteborg är mycket närvarande, vilket jag själv också har erfarit och känner igen. Och självklart är min första reaktion att jag gillar det. Men gillar jag det för att det låter som mycket av sådant som jag faktiskt redan älskar, eller kommer Magnus Ekelund & Stålet med något nytt denna gång?

Magnus Ekelund har absolut utvecklats som artist och det kanske beror på den intensiva produktionstakt som en skiva om året betyder. Det som skiljer Dödskult från de två tidigare skrivorna är en hårdare känsla som talar mer till 90-talets råare pop/punk-scen vilket blir en skarp konstrast mot de mjukare tonerna hos de tidigare fullängdarna Svart Flagg och Det Definitiva Drevet. Hos dessa skivor finner man istället för den göteborgska nedstämdheten en försiktighet och ett lugn som jag känner igen från otaliga somrar i min barndom spenderade hos min mormor i Norrbotten. Alltid i hand med med den där tomheten som är väldigt närvarande när man mitt i skogen slår ihjäl ännu en broms.

Dödskult har nästan ett post-coming of age-tema vilket känns som ännu ett steg på vägen i hans artisteri som rör sig bort från det osäkra och försiktiga och mot en självsäkerhet.

Med denna skiva tappar han delvis bort denna norrländska försiktighet som kändes så speciellt för just Ekelund när han istället rör sig mot de toner vi känner igen från västkusten. Det känns som att han har lämnat en del av sitt förflutna bakom sig och att han istället för att förlita sig på sin norrländska identitet har funnit något annat, kanske en ny version av sig själv? Dödskult har nästan ett post-coming of age-tema vilket känns som ännu ett steg på vägen i hans artisteri som rör sig bort från det osäkra och försiktiga och mot en självsäkerhet. Denna självsäkerhet är i sig ett varsel om att identitetskrisen vi känner igen från de tidigare skivorna är på väg bort och tas över av medvetenhet och klarhet kring vem Ekelund vill vara som artist – och människa. Det är dock lätt att bli förtrollad av kulisser och jag måste ifrågasätta vad själva berättelsen säger.

Tyvärr måste jag erkänna att det mesta känns relativt enformigt medan vissa spår är starkare än andra. Inledande spåret Hårt mot hårt har riktigt mycket känsla och etablerar en bra bild av skivan med tydlig lyrik om dagar som går och vad man egentligen ska göra av sitt liv. Men sedan blir allt lite dimmigt och jag har svårt att skilja på spåren tills sista låten Ut med dig i solen med Alkberg tar vid och på något sätt faktiskt gör mig mer mottaglig för intrycken från världen omkring. Dock kommer nog resten av spåren att skilja ut sig mer från varandra i takt med att jag lyssnar mer på den. Dödskult är en härligt kompakt och självklar popskiva, och eftersom att jag är en sucker för medryckande svensk pop med melankoliska texter får nog Ekelund hålla mig sällskap på väg mot våren.

För ungefär två månader skrev jag om nyligen Hybris-signade Postiljonen och längtade efter deras första officiella singel. Idag är det exakt vad vi får av denna svenska pop-trio, tillsammans med en video som är lika drömsk som deras sound. Och det låter riktigt bra!

Detta bådar förstås gott inför det som komma skall, vilket förhoppningsvis är en fullängdare som borde vara här inom en greppbar framtid.

Se videon ovan, som (likt tidigare) behandlar ung kärlek mot en bakgrund av vackra landskap. Landskap är också något jag känner att musiken är uppbyggd av och jag kan inte låta bli att bli invaggad i Postiljonens universum där varje låt blir som en romantisk novell.

Se och lyssna!

Det jag finner mest tilltalande hos det danska Reggaebandet Fastpoholmen är att lyriken är på svenska. Den grundläggande drivkraften i bandet, Adam Fastholm, är uppväxt i Sverige men nu bor i Danmark och därför sjungs det på svenska för att få en ”bättre klang” än dansk sång. Med sig har han ett åttamanslag av musiker som också sjunger eller spelar diverse instrument. Även fast jag aldrig har varit för baktaktsmusik så tycker jag att deras andra fullängdare är riktigt intressant då musiken är så mycket mer än klassisk reggae.

Rytmen och de minnesvärda melodierna gör att jag rycks med och jag tror att Fastpoholmen delvis har botat mitt envisa reggae-ogillande!

”Andas in” låter faktiskt väldigt mycket pop, från och till, och det är också i dessa delar de vinner över mig. Trots att jag har svårt för musik a lá Kapten Röd så vinner de mycket på att ändå ha ett lugnt tempo, försiktigt plinkande och vackra texter. Med inslag av folkmusik och blues har musiken ett sound som är mycket speciellt. Rytmen och de minnesvärda melodierna gör att jag rycks med och jag tror att Fastpoholmen delvis har botat mitt envisa reggae-ogillande!

Singeln ”Över” (som har en fin och välarbetad video) fick i höstas fint mottagande både i Danmark och Sverige och låten är också den som jag föredrar av de resterande 13 spåren! Dess intro med ett försiktigt gitarrplock och övergången i len sång om hjärtesorg gör faktiskt att jag ryser till. Allt som allt så påminner det mig på något konstigt vis om när jag i femtonårsåldern lyssnade på Lars Winnerbäck. Detta är nog mest tack vare den insiktsfulla lyriken.

Trots att Andas in har alla dessa fördelar har jag förmodligen blivit bortskämd av att lyssna på korta och intensiva popskivor med 8-12 spår, eftersom att jag inser att jag slutar att lyssna efter ett tag. Klassiska reggaeskivor har ofta många spår och de många låtarna på Andas in, där flera överstiger åtta minuter, gör mig förvirrad. Det är stor variation mellan låtarna, vilket kan vara bra för att nå en bred publik med enstaka låtar, där det känns som att varje låt är en liten berättelse i sig. Men, jag tappar bort någon slags helhetsbild av skivan på vägen, vilket kanske är ett syndrom för mig och min generation där vi alla förmodligen har någon form av koncentrationssvårigheter.

En avslappnad stämning etablerar sig dock när jag lyssnar på skivan, till skillnad från annan baktaktsmusik jag har tagit del av. I och med detta och att det faktiskt är vacker musik så har jag nog börjat att tycka om reggae mer, tack vare Fastpoholmen. Gillar du reggae, blues och pop är alltså detta något för dig!

Första gången jag egentligen hörde talas om Lune var när en vän till mig skrev att hon ”inte kan sluta lyssna på Lune!” och sådant kan man ju inte ignorera. Det väcktes en oerhörd nyfikenhet hos mig och jag bestämde mig för att lyssna på skivan Music & Sports direkt när jag kom hem, men av någon anledning föll det sedan ur mitt minne. När jag senare läste en intervju med Lune i People #6 blev jag påmind om mina ambitioner och eftersom att jag (och resten av världen) alltid är på jakt efter att hitta en ny skiva som man aldrig vill sluta att lyssna på, satte jag mig denna dag ned och lyssnade genom hela skivan från början till slut.

Det första som slog mig var att jag hade hört Girls with bangs flera gånger på radio redan, men inte reflekterat något vidare över det eftersom att musiken, om man inte tänker på vad man lyssnar på, kan råka hamna under ens radar. Men jisstanes vad fantastisk denna skiva är. Jag, med min okomplicerade smak för enkel pop med elektroniska influenser, älskar Lune. Första gången jag hörde Close dance skickade jag den omedelbart till min pojkvän, och då förstår man ju hur musiken gick rätt in i hjärtat och att lyriken om något så ovanligt som (enligt min tolkning) lycklig kärlek passade perfekt in i min verklighet. Musiken talar till exakt det som upptar ens tankar, och världens fördomar, kring vem man egentligen ska vara.

Jag, med min okomplicerade smak för enkel pop med elektroniska influenser, älskar Lune.

Dock kan jag ha blivit lite förblindad i min förtjusning av denna skiva då det finns ett eller två spår som känns lite udda, som att de inte riktigt har hittat hem på just denna skiva. Tionde spåret Call me a taxi är för mig ett av dessa och passar inte alls in i helheten. Därför blir slutet av skivan en liten dipp men hjälps upp lite av slutspåret Epic som blir ett försiktigt och mjukt outro. Därför slutar tyvärr inte skivan lika bra som den började men är fortfarande ordentligt stark.

Även fast jag är sen med denna recension, så hoppas jag att ni förlåter mig denna gång för att jag inte insåg storheten hos Lune på direkten. Är bara glad för min egen skull att jag upptäckte den fantastiska Linnéa Martinssons melodier och sångröst. Och nu kan inte jag heller sluta att lyssna på Lune.

För varje ny skiva har de blivit mer och mer polerade, men även om allt är mer sammanställt så är det i essensen fortfarande det som är viktigast för mig med Hästpojken: gitarrer, känsla och Martin Elisons poppiga röst. Det de förlorar på att bli mer polerade är dock en slags råhet som gör att jag väljer att lyssna på dem, vilket är synd.

Dock finns det några viktiga höjdpunkter och det är framförallt de två singlarna Samma himlar och Sommarvin, som fortfarande har ett ordentligt driv och känns väldigt mycket Hästpojken. Dessa två singlar gjorde förmodligen mina förväntningar på resten av skivan orealistiskt höga. Många av låtarna känns för mycket Imperiet (Cruisers), Gyllene tider (Olskroken stomp) eller Håkan Hellström (Imperial) för att jag ska uppskatta det fullt ut. Även om dessa är artister/band jag kan uppskatta också så klart. Jag ogillar förmodligen likheterna för att jag har min specifika bild av hur Hästpojken ska låta och det är inte som något annat än vad de är.

Hästpojken har mognat, och jag med dem, men en önskan om att återgå till det lekfulla sound de hade tidigare kan jag inte undslippa

Alla låtar är dock välskrivna och genomtänkta där de reflekterar över vardagen och problemen som kan komma i och med livet. Det känns som som att de har satt ett starkare koppel på denna skiva än till exempel Caligula, dock är detta koppel av flexi-modell. Inte lika explosiva känslor och stökigt sound utan allt känns som att det har kommit samman, vilket är postivit och negativt.

Hästpojken har mognat, och jag med dem, men en önskan om att återgå till det lekfulla sound de hade tidigare kan jag inte undslippa. Det känns som att både Hästpojken och jag drömmer oss tillbaka till ungdomen. En magisk tanke känns som något helt annat, även om det inte behöver att vara bara negativt. Det känns som om Hästpojken har utvecklats till något annat i takt med att vuxenlivet har kommit ikapp.

Nu har jag låtit väldigt negativ genomgående, och det är inte alls så att det är en dålig skiva. Tvärtom är det en bra skiva som är trevlig att lyssna på, speciellt vissa delar är exceptionella. Dock är det lätt att jämföra dem med det de har gjort tidigare, vilket kanske kan vara dumt då detta är på en helt annan nivå. Hästpojken är kanske inte exakt desamma som de brukade vara men det nya behöver inte bara vara dåligt, förändring är nyttigt.

FörraNästa

I lördags var jag som ni vet på SVMK Fest! Det var både upp och ner men det man kan säga är att det definitivt blev bättre med nattens intåg. På Münchenbryggeriet i en lokal som fick en av få konferens-vibbar huserade festen och trots att man hade betalat en dyr biljett fick man både betala 30 kronor för garderob och 55 kronor för en öl, vilket kändes trist. Början av kvällen var dessutom ganska seg eftersom det inte började att bli någon speciell publik förrän senare.

Men! Från klockan ett, när Nordpolen spelade och tills att lamporna tändes vid tre efter intensiv dans till ceo:s dj-set, var stämningen fantastisk. Det enda jag ångrar är förmodligen att jag inte tog med mig öronproppar då ljudet (framförallt i början av kvällen) var riktigt kasst. Rundgång allt som oftast gjorde hela upplevelsen ganska jobbig.

För mig började kvällen med ett exalterat Postiljonen som körde mycket playback men ändå var väldigt bra. Det var det mycket indiedans med armarna upp i luften, vilket såklart är passande till deras drömska pop. När de spelade How Will I Know/All We Had Is Lost blev publiken lyrisk och det lät riktigt bra.

Drev sedan runt lite överallt, tog bilder i Pripps fotobås och gick dit mina öron ville. I detta limbo jag befann mig i hann jag se några fler akter. Bland annat såg jag lite av Iberia, Lorentz & Sakarias och Syron vilka alla var bra på sitt sätt. Iberia gick loss lite för mycket med rökmaskinen, vilket många av akterna gjorde. Blev lite svårt att se eller andas när man stod och lyssnade, men de kanske bara ville att man skulle höra musiken, vad vet jag. Lorentz & Sakarias var riktigt bra och det var som mest publik under deras spelning, vad jag kunde se, vilket också var välförtjänt då det kändes som att de höll högst kvalitet av alla under kvällen.

Karl X Johan var ”sjukt bra” enligt min kompis och det verkade vara många med henne som tyckte detsamma! Jag tyckte dock att det var lite halvsegt och att östra scenen var lite för stor för dem, men det kanske bara är jag. När Metz spelade var det mycket kastande med långt hår och publiken som såg dem verkade tycka att det var riktigt bra! Det var rockigt med många inslag av punk och jag fick det bekräftat för mig ännu en gång att jag är en inbiten popare…

Efter en liten väntan var det äntligen dags för Nordpolen! Det var också nu mycket ölspill men denna gång kändes det som att det hörde till. Pelle Hellström satt nämligen inte denna gång vid ett piano hela tiden utan stod upp bakom en ständig rökridå medan publiken (alltså jag också) älskade det. Det var roligt att denna spelning var så annorlunda jämfört med den i Uppsala men ändå lika bra. Denna form passade bättre ihop med feststämningen som rådde! De hade en dansare på scen och tillsammans med all rök och publikens förmodade rus blev det en riktigt bra spelning. När Pelle Hellström med crew gick av scenen var det många som ville höra mer, men det fanns inte tid för det så de fick korta ned allt ordentligt, tyvärr. Jag längtar verkligen tills nästa gång Nordpolen spelar!

Sedan drog sig publiken vidare in till västra scenen för att lyssna på ceo:s DJ-set. Där inne var det en riktig Sincerely yours-fest och halva publiken var också uppe på scen. jj-Joakim stod på en högtalare och klappade en vakt på huvudet när han bad honom att gå ned därifrån samtidigt som alla dansade sig galna till sådant man lyssnade på i tioårsåldern. Sjukt pepp stämning det vill säga och ett bra avslut på kvällen!

I kväll bär det av! Svenska musikklubbens efterlängtade fest på Münchenbryggeriet i Stockholm går av stapeln vid 19.30. Om du av någon anledning inte kan vara på plats så kommer jag att vara där under kvällen, så se till att du följer tram7 på instagram!

Jag kommer inte att missa dessa i kväll:

Nordpolen – 01.00 Öst
Som ni kanske har förstått så är jag en Nordpolen-junkie och därför är detta det viktigaste för mig i kväll. Jag hoppas att spelningen på SVMK blir lika innerlig men kanske med mindre ölspill än på Nationen i Uppsala.

Postiljonen – 20.00 Väst
Detta nya svenska band blev precis signade av Hybris och har tagit i alla fall mig med storm. Ska bli sjukt kul att se dem live och få en ännu klarare bild av dem.

Karl X Johan – 21.35 Öst
En popduo som med en Grammis på fickan kommer att uppträda ikväll för första gången på två år! Intressant att se vad hypen handlar om!

Metz – 22.35 Öst
Enda utländska bandet i min line up! SVMK beskriver dem som ett hypeat rockband som låter väldigt mycket punk. Egentligen inte min grej men måste kolla in!

ceo (DJ-set) – 01.30 Väst
Jag antar att jag inte är ensam som längtar efter en riktig spelning med ceo efter att han har ställt in så många. Men medan vi väntar får vi nöja oss med ett förmodligen asgrymt DJ-set! Så om du fortfarande är på kalashumör efter Nordpolen – spring till västra scenen!

Spelschemat i sin helhet kan ni spana in ovan. Ses där!