Vintern gör sitt första ordentliga intåg och konferencieren önskar oss i publiken att vi ska få värma oss med fire. En något ostig inledning, kanske, men också rätt mysig. Att låta en 28-manning experimentell orkester värma en istället för hemmanets tjaskiga el-element, det är en sympatisk bild. Men innan alla fick tåga in på scenen fick vi bevittna tre små förakter. Först ut var Per Åke Holmander på tuba. Hans stycke börjar väldigt tyst med små, små blås och suckar in i tubans munstycke, som tur var höll sig publiken tyst så att det gick att uppfatta de minimala vibrationerna. Suckarna utvecklas till mer tryckande blås och bubblande helikopterläppar. Det är någonstans där man inser att tuban är ett härligt groteskt instrument.
Efter följer Sten Sandell på flygel och Emil Strandberg på trumpet. Deras bit är en ljust flyende upptäcktsfärd mellan två musiker, det är något udda och knäppt, men också väldigt fint i hur de söker finna varandra, men mest trillar åt varsitt håll hela tiden. Siste man till rakning är Joel Grip på kontrabas. Han sliter och drar i sitt väldiga instrument och skapar ljud som låter som konstant knorrande dörrar som öppnar sig längre och längre in i ens inre, det är ett suggererande och småotäckt stycke musik.

Efter de tre korta godbitarna följs en paus, innan vi visas in igen. Orkestern intar sina positioner och kvällens tupp, Mats Gustafsson, presenterar att de kommer spela ett nytt stycke, kallat Enter. Vilket är ett passande namn på en uppföljare till deras förra skapelse, Exit. Men är innehållet i linje? Absolut. De går helt i Exits fotspår, en helt rak och omfamnande uppföljare. Det är fortfarande groovebaserad experimentjazz med utsvävningar åt alla möjliga håll. Det är något högre i tempo i Enter och en sväng i elektronisk noise, vilket bara är välkomnande.

De tre vokalisterna har helt olika stil, nytillskottet Simon Ohlsson från Silverbullit, ger rummet ett rockigt uttryck, Sofia Jernbergs vokala forskande gör att orkestern upplevs som nästintill stum och Mariam Wallentin mässar voodoogospel. Det är svårt att i ord försöka förmedla hur dessa tre delar passar ihop med de resterande tjugofem (!), men stycket rör sig onekligen sömlöst.

Att gå igenom alla musikers enskilda insatser är ett omöjligt uppdrag efter bara en föreställning, men de som fångade mig mest, den här gången, var bland annat Raymond Strids lyhört luriga och påhittiga trumspel, så lustfyllt att betrakta, det ser så enkelt ut! Mats Äleklints trombonspel har jag i olika sammanhang hyllat så många gånger, men det är fortfarande lika ljuvligt.

Värmdes man upp av fire då? Ja, jisses, ja! Deras alpliknande musikaliska konstruktion är värme ända in i märgen. Hur de bygger, river, bygger, river, bygger och bryter av rätt ner i ravinen är sinnligt uppfriskande. Lite synd är det dock att lokalen är lite för liten för den bombastiska ljudbilden, det blir något instängt emellanåt när musiken inte får flyga så fritt som den stundtals behöver.

Efter att nu två år i rad sett Fire! Orchestras komponerade kaos, hoppas jag verkligen att de fortsätter att sammanstråla och fösa in ny kraft i deras vanliga projekt och band. Jag tror verkligen att det är något bra för Sveriges jazzscen, något som kan hålla den vital och framåtskridande hela tiden. Vilket är betryggande med tanke på hur mycket annat känns som navelskådande stiltje. Att en gång om året få se något storslaget och översköljande, revitaliserar nog inte bara musikerna, utan även publiken.

Att få varje textrad att låta som ett perfekt plakat är inte lätt. Främst eftersom plakat oftast används som ett nedvärderande suffix, om något som känns grunt, kanske lite lätt korkat rent av, plakat-stigmat är högst reellt. Däremot Vånna inget är ett av de där banden som motbevisar det, för i samklang med Karolina Engdahls intensiva röst blir texterna fasligt direkta och lättfattliga plakatsmockor. Smällarna utdelas åt alla håll; åt alltings jävlighet, åt idiotsamhället, åt den egna ångesten och så vidare, inget och ingen slipper undan.

Bandets förra skiva, Allvar, var otroligt omedelbar, en skiva som gick rätt in när den kom och som fortfarande kittlar vid omlyssningar. Något utav en fullträff, helt klart. När bandet väljer att följa upp den har de låtit Jari Haapalainen producera. Det har lett till att soundet blivit något stabbigare och stabilare, lite mer musicerande, syntar och grejer, fast fortfarande rakt och hårt, såklart. Något som först kändes tråkigt, att bandets ohämmade energi inte drog undan mattan på en igen. Men det hade varit lögnaktigt mot albumets melankoliska drag, ofta återkommer de i låtarna hur jävla gamla de har blivit, gamla händelser och det man ångrar. Snabb sorg i imperfekt.

Nuet är lyckligtvis inte bortglömt, men det växlar, hit och dit. Det gör att skivan växer och blir en till tjänlig uppföljare som inte trampar vatten. Även om förändringarna egentligen är små, gör de sitt. Bandet låter större än tidigare och mer ombytliga, en härlig utveckling som gärna får fortsätta att växa.

Och mitt i brittsommaren bjuder bandet på en magnifik spelning på Södra teatern, denna perfekta plats för just den här sortens konserter. Med sig har dem tre blåsare, en kille med någon slags tamburinuppgift och en nyckelharpspelare. De medverkar inte hela tiden, men plockas in när det behövs fyllas ut, maximeras och lyfta. Vid ett tillfälle levererar Anna Högberg ett sådant nackhårsexplosivt saxofonsolo att jag för en stund glömde bort att andas.

När bandet spelar sin, ja, vad ska man kalla det, fusion jazz kanske, eller kanske rentav progrock, fast vem bryr sig, blandar dem känslor av blissful och badass, om ni ursäktar amerikanskan. Det är bländande stämningsfullt och samtidigt väldigt ödsligt. Kanske har de uppfunnit genren ödeglädjesjazz. Det groove som sätts av Berglund bas och Werliins trummor, kontras med Hederos varsamma klaviaturer och Lindströms kosmiska elgitarrer. De är väldigt sammansvetsade och på scenen syns både deras glädje och kamp. Det är faktiskt inget annat än en ynnest att få uppleva Tonbruket live.

I fem år har Uppsala Konsert och Kongress satsat på att få intressanta akter inom den tvärelektroniska musiksfären till sin endagsfestival Volt. Och med tanke på att den har fortsatt i fem år och att de fått dit bland annat Wolfgang Voigt, kan man påstå att de har lyckats. Jag har själv aldrig varit där innan, alltid har det varit något som kommit emellan, även fast jag alltid tänkt gå dit. Det har alltid verkat så mysigt, att få åka i de röda rulltrapporna och känna den stora byggnaden vibrera av beats.

Men när jag först anländer är det för en lugnare akt, Elin Franzén, känd för sina otaliga ljud- och oljudsprojekt. Hon står längst upp i byggnaden intill en bar och låter sina upphittade ljud smyga sig in bland de tjattriga besökarna. Tyvärr står det en annan DJ ungefär femtio meter bort och dunkar, så det är svårt att få något vidare grepp om fågelkvittren och lokomotiven. Men turligt nog släpper hon snart en kassett på Zeon Light (något en loj lokalpatriotisk uppfattning får mig att vilja ta upp, eftersom det inte är ofta vi gnälliga rospiggar får komma fram i kultursfären), så att man kan få sig en härlig ljudresa i det trygga hemmets vrår.

Holly Herndon öppnar sitt framträdande som en glitchtechnons motsvarighet till Julianna Barwick, som slänger in sin röst bland en drös med filter skapar mer eller mindre störiga ljud. Det är först när hon adderar en orubblig takt och låter ljuden sväva runt det, som det blir riktigt fascinerande. I samklang med videoprojektionen som visar digitaltrassliga människokroppar, försöker den upphackade ljudbilden febrilt få folk att reagera. Det tar en halvtimme innan fler än fem stycken i publiken börjar röra på kroppen och då lossnar allt till en befriande och suggererande upplevelse.

Efter lite kringflackande i lokalerna, bland barer och installationer, jämte propra stadsbor och rejvutklädda ryggsäcksbärare, är det dags för ”d e dark nu”-snubbarna i Raime, vars fjolårsalbum Quarter Turns Over A Living Line är en ständigt växande murbräcka i ens inre. Med sig har de kvällens vackraste bakgrundsfilmer som i slö rörelse visar något som antänds på ett eller annat sätt. Och deras musik är långt mer större än vad hörlurar kan frambringa. Varje trumslag känns i hela kroppen och slutar inte vibrera förrän konserten är slut. Ljuden gäckar en som tandgnissel, eller som hemsökta baracker. Och när gravallvaret är över och Raime försiktigt vinkat farväl, kan man andas ut alldeles lättad och själarenad.

Efter att ha köat för en överpriserad ölflaska börjar Andreas Tilliander, under sitt TM404-alias, stå och snurra på Rolandapparater. Väl där inne verkar han ha minst lika roligt som publiken. Av de liveakter jag såg var han den som bringade fram flest danssteg, armvift och busvisslande. Ett väldigt härligt och roligt set, som förvånade mig eftersom albumet från tidigare i år är långt mer dovt och långsamt.

Något UKK gjort väldigt bra är de mångutplacerade vattentankarna, som ideligen fylldes på så fort de tog slut. Däremot är jag tveksamt inställd till matoset som sköljde över en från baren mellan de två livescenerna. Så fort man frigjort sig från människoklumpens svettångor hamnade man rätt i bratwurststanken, vilket kanske inte var helt angenämt. Eller vad vet jag, folk gillar väl korv, jag är bara gnällig.

Sam Shackleton, en britt vars musikskapande har förgyllt många nätter och höstpromenader. Hans sätt att koka ner hela världens ljud i en helt egen kontext är, måhända inte helt unikt (men vad fan är det?), alltid spännande resor. Hans musik är alltid trovärdigt levande, en annan sorts verklighet. Därför är jag orolig för mig själv när jag valsar in med höga förväntningar, och än mer orolig när hans set börjar trevande och något stelt. Efter en stund lösgörs tyglarna och det om utmärker Shackletons musikskapande börjar ta fart. Tyvärr, för mig, inser jag rätt snart att han har laddat upp sin akt för dans och inte för ljudsökande dårar, som på sin höjd står som en gungande duva i bakgrunden. Det låter åtminstone väldigt fint och en klick i publiken hänger sig helt åt de mellanösternhämtade rytmerna. Själv är jag besegrad av tröttheten, klockan är två när jag tar den röda rulltrappan ned för sista gången. Under halvtimmespromenaden hemåt hälsar jag på två harar. De bryr sig inte alls om att jag fått ta del av stunder av mänsklig magi, vilket faktiskt är en rätt sund inställning.

Lyssna på singeln på Spotify

Erik de Vahl fortsätter det gångna årets produktivitet med ett mixtapesläpp som är i klass med hans finaste albumstunder. Under tjugoen skimrande minuter smälter han ihop Pär Rådström, knaster och Gumman Tö-soul till något ytterst ljuvligt.

Och på fredag spelar de Vahl live i Göteborg, vilket är något man inte bör missa ifall man har den möjligheten.

Låten som gett det här albumet sitt namn är en av de hundra bästa låtar jag någonsin hört. Må låta som en överdrift, kanske konstigt, eller rentav patetiskt. Svensk indiepop som är så ljummen och ständigt vandrandes längs slentrianvägen. Ja, jo, jag kan hålla med om tillståndet allt som oftast ser ut så. Nord & Syd är däremot större, smartare och vassare än det mesta. Sättet texten i låten Som en människa skildrar mänsklig förnedring och utsatthet, i samklang med Julia Hanbergs förströdda sång och en sublim popmelodi, är mästerlig. En känner verkligen hur tusen cyniska ögon stirrar ned en och inväntar det personliga fallet försatt i strålkastarljuset.

Turligt nog kan man roa sig åt att de resterande nio låtarna håller väldigt hög kvalitet de också. Alltså på det sättet som en popplatta av den gamla hederliga skolan ska kännas, som att varje låt är en hit. Det känns därför helt självklart att sex av de tio låtarna har släppts som digitala singlar. En låt som radion förbisåg är pärlan Min arm, en låt om en vän som blir kär i en och hur man hanterar det. Den är sprittande nervös och kämpande sorglig och det är obegripligt att den inte fick mer speltid. Eller, det är det ju inte, radio kan man aldrig lita på.

Det är heller inte något fokus på självömkan, inget ”uh, tyck synd om mig”, det är snarare ett ständigt ”öh, jag hatar er”.

Något som står ut på skivan, jämfört med den mesta samtidspopen, är naturens ständiga närvaro i Martin Abrahamssons texter. Snöflingor, björnar, träd, pigga spindlar, nästan varje låt innehåller något som inte hör storstäder till. Det är också befriande att det inte heller finns några ointressanta dansansatser, inga påfrestande händer som ska vifta, inget svett ska svettas och ingen alkoholromantik som ska dunkas in. Det är heller inte något fokus på självömkan, inget ”uh, tyck synd om mig”, det är snarare ett ständigt ”öh, jag hatar er”. Och när det framförs av en vänt aggressiv sångröst och sprudlande musik blir det såhär bra. Bästa svenska popskivan på evigheter.

Det är ju ett väldigt morbitt bandnamn ni valt, varför då?

- Ja, alltså det kommer sig ursprungligen från Cex låt Rjyan Kidwell’s Funeral.

Jag tyckte det var en så grym titel, jag tänkte mycket på det då, 2000 
när den skivan kom, hur man kunde döpa en låt till sin egen 
begravning. Men 2000 hade jag inget eget band på det sättet, jag 
började i och för sig att göra grejer för mig själv, utanför The Bear Quartet,
 ungefär då, men det var verkligen bara jag och lite svenska låtar och 
jag hade inget band. Sedan drog jag igång Mattias Alkberg Tre och vi
 släppte en singel. Men vi gick från att vara en trio till en kvartett
 och då ville jag byta namn. Vi hette Mattias Alkbergs Begravning i
 ungefär en vecka. Sedan bytte vi suffix till BD, för släkten blev så
 upprörd.

Jag skulle kunna säga att det är en förlängning av en
 anarkistisk princip, att ha full kontroll på allt man gör, även sin 
död och till följd av det även sin begravning. Eller att folk 
generellt borde tänka mer på döden rent allmänt, och sin egen 
dödlighet i synnerhet, för att på så sätt bli bättre människor. För 
döden är det vi har gemensamt, alla. Och borde därför ta hand om
 varandra mer.
 Men den tråkiga sanningen är att jag fick en förfrågan om att göra en 
föreställning med ”ångestballader”, alltså gamla låtar och covers, och 
jag tackade ja. Sedan fick någon nys om detta och gav mig en spelning 
på det temat och Nerverna var upptagna med Jakob Hellman, så jag var
 tvungen att sätta ihop ett band, och jag ville understryka att det var
 något annat, och dessutom inte bara jag med en akustisk gitarr (jag 
skulle göra en sån spelning samma dag på samma festival, och ville
 skilja dem åt). Och de som tagit mest illa upp av Begravningsnamnet 
hade dött, jag hade gråtit på deras begravningar. Och tänkt mycket på
 dem. Till exempel att de inte skulle komma på min begravning. Och så.

Jag vet inte, jag tänker mycket på döden emellanåt. Så mycket att jag 
ville dramatisera den på något sätt. Alltså, döden är ju dramatisk nog
 i sig, men jag menar att jag ville göra något mer. Skriva om den.
 Eller, äh. Känner att jag går in i mig själv nu, så till den milda 
grad att jag nästan försvinner. Jag kommer ut innan det är försent.

Hur känns det att ha börjat producera, både åt dig själv och åt andra?

- Tack bra. Men det är ju inget nytt egentligen. När vi skrev att The
 Bear Quartet producerade sina skivor så betydde det verkligen det, att 
vi gjorde det tillsammans. Det var inte så att Jari gjorde allt själv,
 tvärtom nästan. Han slapp det ansvaret han hade till vardags. Jag 
menar att jag producerat runt 20 skivor innan den här, alltså. Däremot
 har jag inte producerat någon annan innan Könsförrädare, som jag 
håller på med nu. Jag vet inte, det känns bra och det blir bra. Men
 inte vet jag om det är min förtjänst överhuvudtaget. De är ett så
 grymt band på egen hand. Det är inte så att jag förädlar något som 
inte redan finns där.

När tar ni steget fullt ut och lanserar Mattias Alkbergs Black Metal?

- Det kommer aldrig att ske. Hårdrocken till hårdrockarna.

Vem är geniet som kom på att slänga in en hammondorgel i Kungen bestämmer?

- Ja, det är min låt och min idé. Men det är ju inget genialt över
 det, redan The Doors, redan De gamla grekerna osv. Däremot spelar 
Jonatan Lundberg helt genialt.

När jag såg dig läsa dikter på Söderbokhandeln i Stockholm förra året, sa du att du inte gjort något sådant tidigare, läsa dikter inför publik alltså. Men med Begravningen ingår det som en del av uppträdandet. Hur fungerar det tycker du?

- Sa jag så? Jag menade nog att det var första gången jag läste ur
 Era svin inför publik. Jag läser regelbundet inför publik. Men jag har 
inte gjort i samband med spelningar innan. Det funkar bra för det 
mesta. Men det är lite jobbigt när folk hellre vill höra Fyllskalle 
och gapar om det hela tiden. Det är därför vi helst spelar inför
sittande publik: det är en föreställning det här. En oändligt
pretentiös föreställning. Men jag har inga problem med det. Jag är
 inte 17 eller ens 35 längre och har inget behov av att ständigt bjuda
på kaos och interaktion, jag skiter ännu mer i folks förväntningar
eller förhoppningar nuförtiden. Och det är på både gott och ont
naturligtvis. Ett sätt att kringgå det är att göra just en
föreställning. Det innebär högre krav på både mig själv, och de jag 
spelar med, och publiken. Och det är ju bra. Saker behöver inte vara
 så lätta och roliga hela tiden.

- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i
 mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig 
överhuvudtaget. Alltså helt.

Jag tänkte inte på det förrän Kevin Ayers tragiska bortgång nyligen, men visst har ni lyssnat en del på honom?

- Ja, särskilt senaste året. Hans tre, fyra första är så bra att jag
 får gåshud när jag skriver det till och med.

Mediebilden (nåja) av dig har varit något splittrad på senaste tiden. Nöjesguiden kallar dig för indienestor och listar dig som en av de hundra mäktigaste inom musikbranschen, Sonics recensent kallar dig (mer eller mindre) ”grinig norrlänning” och Filip och Fredriks fördomsprofil säger att du är en person som bränner hemma och inte skulle tveka på att företräda dig själv i rätten. Hur ser du på den här splittrade bilden av dig själv?

- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i
 mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig
överhuvudtaget. Alltså helt. Det är inget grinigt med det, men jag är 
upptagen med andra saker. Verkliga saker som är viktiga.

Hur var det att framföra Skända flaggan inför Carl Johan de Geer?

- Jo, det var bra. Men som jag sa innan, jag håller på med andra grejer, 
har inte tid med att ”uppfattas” och så. Men vi spelade bra, det var
första gången vi spelade Begravningslåtar akustiskt med band och det 
kändes grymt, det blir nog mer sånt. 
Med det sagt så gillar jag Carl Johan jättemycket, känner honom lite
 sedan tidigare och kan emellanåt känna att vi håller på med liknande
grejer. Alltså, att stå utanför och kolla in, lite. Eller, stå inne 
och vända blicken liksom bortom det rådande. Och att vi använder lite
 samma slags skygglappar för att se det.

Hur dramatiskt kommer det att bli på Dramaten? Kommer ni ställa till med något extra bara för att det är ”nationalscenen”?

- Nä, du menar någon särskild provokation eller så? Nix. Alla
 föreställningar är lika viktiga för oss, oavsett om de äger rum på en
gårdsplan i Svartöstan eller på national scenenen. Jag har ingen 
respekt för auktoriteter på det sättet. Men det betyder såklart inte 
att jag INTE hyser respekt för alla sammanhang som ber mig deltaga,
 och som jag accepterar att deltaga i. Men förutsättningarna är förstås 
inte desamma på Dramaten, som på exempelvis Riche, och i så mån blir
 det nog en annorlunda föreställning. Vi ska försöka vara så bra vi 
bara kan, mer kan vi inte göra. Det är lite som är utmaningen med det 
här överhuvudtaget, att hålla sig till manus, och inte reagera på
 andras reaktioner. Som en vanligen gör i livesammanhang.

Och till sist, är björnarna begravda?

- Njaej. Men vi ligger väldigt stilla i alla fall.

I verkligheten avgår påven och i fiktionen bestämmer sig Alkbergs kung för att dö, det är strålande tider med andra ord. Kungen är så less på att bestämma hela tiden, det blir inte riktigt bra det han gör heller, folket har tröttnat och hans son är ett jävla mähä. Klart man blir frustrerad och ledsen då. Och via den här inramningen byggs den diffusa begravningen upp, en svart värld av vandrande människolik som hankar sig fram i tillvaron. Där den döda kungens ande fortfarande är närvarande och agendasättande. Låter det luddigt? Ja, det är rätt luddigt faktiskt.

Det är fantastiskt hur man lockas in av skivan. Från den galopperande inledningen med en frenetisk hammondorgel, följd av hiten, eller den borde åtminstone vara det, Skända flaggan. Här känns upplägget tydligt med monarker som har det lite tjorvigt. Sen bryts det av med låten Raggare där perspektivet inte är lika klart längre. Nä, men vänta, vem är nu berättaren egentligen? Eftersom tilltalet i texterna är tydliga nedristningar av en ”person” som berättar något, oftast om döden och annat knepigt, ställs man på ända. Det var visst inte en enhetlig avhyvling av tronarvingar, det finns mer att nysta i.

Man bör vara uppmärksam på att det här inte är en i raden av rock’n’roll-skivor signerad Alkberg. Det här är långt mer pretentiöst, mer i stil med det han gjort i mörkertriptyken med The Bear Quartet (Eternity Now, 89, Monty Python). Ljudbilden är storslagen, förvisso varierande, men hela tiden med stora anslag. Att det är med två Can-covers känns naturligt, då skivan är vävd i kraut. Men det finns en låt som bryter av och sticker ut, det är den spröda Jeffrey Lee Pierce-versionen av Black Flags Police Story, som är ödsligt arrangerad och sjungen på engelska. Det är just en sådan avstickare till låt som sätter griller i huvudet på en. Var skarvar man in den här biten? Givetvis är det inte svårt att förstå att skivans universum kan rymma en fuck the police-lavett, utan det är framförandet som är det intressanta, att den skiljer sig både språkligt och musikaliskt från de andra. Det gör något med den övergripande historien, vill jag inbilla mig, men det är oklart om det är till det positiva eller negativa.

I avslutande Aldrig mera skog plockas orgeln fram och bedjande framförs en psalm om en avståndstagande halveremit. Mottagaren motas längre och längre bort, ”jag vill aldrig höra av dig igen” upprepas gång på gång tills tonerna avbryts. Det ödesmättade fick sin avrundning, begravningsbesökarna kan andas ut och dricka gravskändaröl. Vart Kungen tog vägen vet man inte riktigt, men hans ande kommer leva kvar bra mycket längre än vad man vill. Eller är han ens död? Fan vet.

Att genom upprepning skapa spänning och dramatik. Det är sannerligen ingen lätt uppgift kraututövare tar sig an. Fast när de lyckas finna den rätta loopen kan det bli makalöst intressant. Men, som sagt, det är inte lätt. Föllakzoid är en chilensk kvartett med kulturarbetande snubbar som försöker hitta den här spänningen. Deras senaste försök är tyvärr lite splittrat. De inledande låtarnas grund är intensitet, trummorna har inte tid att vila. På det smyckas en beskäftig elgitarr, en svävande rymdsynt och en sångare som låter som en kuddövertäckt Ian Curtis. Det funkar sisådär. Stundvis uppstår fascinationen för upprepningen, fast oftast blir det mest trött.

Men sen händer något på de två spåren. De taggar ned och förlitar sig på ett hypnotiskt mässande och långsamt groove. Sångaren, Juan Pablo, börjar låta mindre ansträngd. De gånger han smyger in i låtarna, låter han väsande hotfull och det fungerar mycket bättre än de inledningsvis.

I den femton minuter långa avslutningen kommer de i full kontakt med hypnosen och man följer gärna med på rymdfärden bland svarta hål och nebulosor. Det blir på något sätt ironiskt att det mest utsvävande spåret är deras bästa. Där de lösgjort upprepningen och anammat det björklundska ordet favoritordet ”flummet”. Kanske kan Föllakzoid i framtiden bli några att räkna med, men än så länge behöver de öva sig på att hitta rätt i dramatiken.