Vissa artister låter bäst vissa årstider. Att släppdatumet för Jonathan Johanssons förra album Klagomuren flyttades från april till oktober blev helt logiskt när man hörde det. Likt få andra artister nästan kräver Johanssons musik en dyster inramning. Så även här, när musiken Johansson och hans ständige partner Johan Eckeborn skrev till Uppsala stadsteaters uppsättning av Dracula släpps som Ett språk för dom dömda.

Det känns viktigt att poängtera att det här, likt The Knifes opera Tomorrow, in a year, inte är ett renodlat popalbum och inte heller en direkt uppföljare till Klagomuren. Det finns absolut beröringspunkter till Johanssons tidigare album, öppningsspåret Alla färger är som en uppumpad och dystrare Stockholm och Ett annat ljus citerar En hand i himlen, men på det stora hela är det här ändå en ny riktning för Johansson. 80-talssyntarna är ersatta av stråkar och Eckeborns förut ganska allomfattande trumspel är här enklare, rakare och mer drivande. Samtidigt som det låter nytt på många sätt är den mörka och dystra stämningen mysigt välbekant, bara ännu mer framträdande den här gången.

Det är på många sätt en magnifik produktion som pendlar mellan det kvävande kompakta och det försvinnande luftiga, och det är i den kontrasten, mellan mörker och ljus, mellan tungt och lätt, som Johansson och Eckeborn visar att de är så mycket mer än bara fantastiska popmusiker.

Vi är så nära nu/Det är så långt kvar/Kom

Jonathan Johanssons musik har alltid pendlat mellan mörker och ljus; textrader som ”Snart ska du slita ut ditt trasiga hjärta” och ”Alltid ensam här” ackompanjeras av pulserande syntbas och vackra och luftiga gitarrackord.

Den brända jorden är inget undantag, men även här finns ljusa inslag. Ett klockspel här, en falsettstämma där. Låten består till en början av en obeveklig, nästan krautig rytm och en kort upprepad basslinga, som under sju och en halv minut majestätiskt byggs upp med hjälp av slagverk, stråkar, syntar och självklart Johan Eckeborns sublima trumspel och produktion. Hösten kunde inte börjat bättre.

När This Is Head vann priset för årets pop på P3 Guld-galan för sitt förra album 0001 blev jag lika överraskad som överlycklig. Att ett obskyrt band från Malmö som spelade någon slags svensk krautpop med siffror som låttitlar skulle vinna över Robyn och de andra nominerade var helt ofattbart för många, inklusive bandet själva. Nu kommer alltså uppföljaren, The Album ID, två år senare.

Det märks att det här är ett mer genomarbetat album, inte så spontat utan snarare frukten av en lång och ibland frustrerande process.

The Album ID spinner vidare på det som 0001 påbörjade, men visar på en tydlig utveckling för bandet. Det är talande att de inte döpte albumet till 0002, det här är något nytt och annorlunda, men ändå välbekant. När första låten Staring Lenses brakar loss finns det ingen tvekan om vilket band man lyssnar på, men den här gången har de slängt in stråkar i mixen vilket fungerar överraskande bra. Musiken rör sig fortfarande mellan Low-erans Bowie, postrock och tidiga U2, men den här gången är det mer producerat, fokuserat och planerat, som om ingenting lämnats åt slumpen. På debuten lät This Is Head som världens mest sofistikerade garageband, det fanns en charmighet i deras direkta uttryck som var enormt smittande. Något av det har försvunnit på The Album ID, men istället har bandets låtskrivartalanger utvecklats markant. Det tar några fler genomlyssningar innan man riktigt kommit in i musiken, men då, när man upptäcker alla nyanser och skiftningar, blir den desto mer belönande. Detta blir speciellt uppenbart under albumets mittendel. Från A B-Version till Time’s an Ocean via XVI är det fullkomligt magiskt. Det är bombastiskt och smakfullt i ett, en uppvisning av samtliga medlemmars musikaliska talanger utan att det någonsin blir överdådigt. Varje trumslag, baston och gitarriff sitter precis där det ska. Synten skimrar och över allt svävar sången, varken mer eller mindre framträdande än något annat instrument.

Det sägs att det andra albumet alltid är det svåraste att göra, och enligt rapporter är det sant även för This Is Head. I början blev det tydligen mer pingisspelande än låtskrivande, tills en av bandmedlemmarnas separation fungerade som den katalysator The Album ID uppstod ifrån. Det märks att det här är ett mer genomarbetat album, inte så spontat utan snarare frukten av en lång och ibland frustrerande process. Men oavsett historien bakom har Tom, Björn, Henric och Adam (min nya favorittrummis) skapat ett album som inte bara är en mer än värdig uppföljare till 0001 utan visar även på en utveckling som ska bli otroligt spännande att följa.

Bara vi inte behöver vänta lika länge på album nummer tre, det står jag inte ut med.

Första singeln från This Is Heads nya The Album ID bjuder på både igenkänning och överraskningar. Den mullrande basen och skimrande synten finns kvar, men den akustiska gitarren har aldrig tagit så här stor plats och det är ett luftigare, större och mer öppet arrangemang än tidigare.

Det är fint att veta att de vågar testa något nytt (som ändå låter som This Is Head) och att åren som gått sedan debuten faktiskt resulterat i något annorlunda, något som hitintills verkar vara värt all väntan.

Säga vad man vill, men man kan inte hävda att Gävlebandet The Deer Tracks saknar mod eller självförtroende. I en tid när albumformatet hänger på fallrepen väljer de att göra en musikalisk trilogi bestående av en EP och två fullängdsalbum, plus en 40 minuter lång prolog (i ett enda spår, för övrigt). Kaxigt, säger vissa, underbart säger andra. Jag hör till den andra gruppen. Bara deras ambition är värd så mycket, och på sätt och vis blev jag övertygad bara genom att höra talas om detta mastodontprojekt. Jag uppskattade idén så mycket att det inte spelade så stor roll hur musiken lät, jag hade redan svalt konceptet helt och hållet.

I mötet mellan det förvånansvärt tunga och det melodiska uppstår det något magiskt

Som tur var dröjde det inte länge innan jag även föll för innehållet. Det var uppenbart redan på första spåret på del ett att The Deer Tracks visste precis vad de höll på med. Att musiken har hållit samma höga nivå ända fram till slutet här och nu, i och med den tredje och avslutande delen i trilogin, är bara ännu ett bevis på deras musikaliska styrka. Samtidigt som det finns en poäng i att lyssna på hela verket från början till slut, är det viktigt att understryka att det här inte är en följetång på samma sätt som en bok- eller filmserie. Här kan man hoppa direkt in på tredje delen och bli hänförd ändå. Konceptet bygger snarare på att skapa en genomgående stämning och ett konsekvent sound än att berätta en sammanhängande historia i tre delar.

Rent musikaliskt rör det sig inom vad man kan kalla den nordiska electron, tillsammans med artister som Niki & The Dove eller Susanne Sundfør. Det är mörka och rytmiska produktioner med mycket bas, men med fantastiskt trallvänliga melodier, som hämtade ur vår stora folkmusikskatt. I mötet mellan det förvånansvärt tunga och det melodiska uppstår det något magiskt – vilket bäst demonstreras i låten Lazarus.

Att ett album är någonting mer än ett gäng låtar ihopslängda i en slumpmässig ordning kan tyckas självklar, men är tyvärr inte det idag. Detta är något The Deer Tracks tar fasta på, och lyckas inte bara göra en två timmars fungerande helhet, utan även skapa en hel hög med fina elektroniska poplåtar. Tänk vad lite ambition och talang kan åstadkomma!

Nick Cave är tillbaka! Eller ja, tillbaka och tillbaka, han har inte precis legat på latsidan sedan förra albumet med The Bad Seeds, Dig, Lazarus, Dig!!! från 2008. Sedan dess har han släppt ett album med sitt andra band Grinderman (och hunnit upplösa och återförena bandet), skrivit filmmusiken till The Road och Lawless (som han även skrev manuset till) och släppt sin andra roman, The Death Of Bunny Munro. Detta utflöde av material i all ära, men det är ändå här, tillsammans med The Bad Seeds, som han hör hemma, det här är den ”riktiga” Nick Cave. Trots detta är det svårt att inte känna sig en aning besviken när man lyssnar på Push The Sky Away.

Ibland känns det nästan som att The Bad Seeds har glömts bort och vi lyssnar på Caves egna hemmademos som bara väntar på att få fyllas ut och färdigställas av bandet

Det som fattas är helt enkelt dynamik. Det som gör Nick Cave till något av ett musikaliskt geni i mina ögon är att han kan å ena sida skriva Into My Arms, en av världens finaste kärlekssånger, å andra sidan hemska och våldsamma berättelser om ond bråd död som John Finn’s Wife eller Stagger Lee. Man vill höra honom både som desperat demonisk mördare och skönsjungande romantiker. Den dualismen är oerhört viktig och här saknas båda dessa ytterligheter. Nästan alla låtar ligger och flyter på i stort sett samma energinivå, vilket gör att albumet aldrig riktigt lyfter till de höjder man förväntar sig. Det är synd, för man märker att potentialen finns, man hör det i en refräng här eller en instrumental passage där. Det är en fin produktion överlag, men ibland mer underproducerad än vad man är van vid. När man har ett av världens bästa kompband är det tråkigt när man inte utnyttjar det och låter musikerna få glänsa lite. Ibland känns det nästan som att The Bad Seeds har glömts bort och vi lyssnar på Caves egna hemmademos som bara väntar på att få fyllas ut och färdigställas av bandet. Låtar som Mermaids och Finished Jubilee Street blir betydligt svagare än vad de egentligen förtjänar på grund av dettta.

Dock finns det undantag. Jubilee Street är en klockren låt där man helt förstår tanken med produktionen och där den fungerar precis som den ska. Det är en vemodig och vacker låt, avskalad men ändå fyllig med exakt lagom mängd undertryckt energi. De sista två minuterna av låten är ren magi och man önskar att den aldrig ska ta slut. Wide Lovely Eyes är väldigt tjusig och hade passat in bra på t.ex. The Good Son och avslutande titelspåret Push The Sky Away är otroligt enkel men med en stämning som är så stark att man kan ta på den.

Allt som allt är det svårt att tycka illa om albumet, för trots att det är ojämnt är guldklimparna värda att leta efter, och när det väl glimrar till är det bländande, som vanligt. Men vad är grejen med omslaget?

I väntan på 27:e februari och nya albumet ”The Album ID” har This Is Head släppt en livevideo med låten ”XVI”. Den är inspelad under bandets konsert i Dalby stenbrott förra året, och ökar förväntningarna inför det nya albumet ytterligare några snäpp.

Under åren som gått sedan förra albumet, P3 Guld-belönade ”0001″, har vi fått flera smakprov på det nya materialet, bland annat singeln ”De Trop”, bandets framträdanden i senaste Musikhjälpen och videon till ”A B-Version”.

Nu gäller det bara att de lyckas hålla samma kvalitet på resten av albumet som de låtar vi redan hört, men personligen känner jag mig inte ett dugg osäker.

När man ska skriva om Norma är det väldigt lätt att fastna i de krautiga vibbarna, lägga fokus på det montona och beskriva mullrande, maskinella basgångar in i minsta detalj. Men det behövs inte. Inte när Joans syntstråkar sveper in lyssnaren som en varm filt, när JPS övergår från instrumental krautpop till ett radiodrama förlagt till en racingbana, eller när 808 gör det omöjligt att sitta still med sin homage till Rolands klassiska trummaskin.

Det är inte lätt att sätta en etikett på Norma, men de verkar inte bry sig om det heller. Här blandas postrock, electronica, indie och ambient hej vilt, med förvånandsvärt välfungerande resultat. Oavsett vilken beteckning man väljer är den viktigaste ingrediensen i Norma utan tvekan det pulserande groovet. Som en tryckkokare ligger det där och puttrar, alltid på gränsen att explodera, ständigt i gungning.

 Det blir extra tydligt hur viktigt just groovet är när det tappas bort i skivans svagaste punkt Beautiful Alcohol. Hela den framåtrörelse som varit så viktig och gjort det här till en (i positiv bemärkelse) lättlyssnad skiva stannar upp och istället för att hela verkets beståndsdelar samverkar mot ett klimax måste istället avslutande Trascription To D’Artagnan försöka bygga upp det igen, men på sju minuter istället för 30.

Som en tryckkokare ligger det där och puttrar, alltid på gränsen att explodera, ständigt i gungning

Att ha för tydliga influenser kan vara både bra och dåligt. Det värsta som finns är att kopiera det som andra gjort bättre tidigare, men lyckas man snyggt väva in referenser till andra i ens egna uttryck kan man istället nå en helt ny nivå. Norma balanserar någonstans där emellan, men har tillräckligt med starka låtar och idéer för att hålla sig på rätt sida, även om de inte riktigt når ändå fram.