Med oblyga blinkningar till både Beach Boys och TTA slog The Drums ned som en bomb på bloggar och indiedansgolv häromåret med sin naivt raka hipsterpop. Det självbetitlade debutalbumet var späckat av Beatles-frisyrer och energiskt blåögda refränger om bortgångna bästa vänner, surfcravings och kärlek dömd att sluta i tårar: det var mycket fint, ärligt och [...]
Att kalla skivan för Anarkist är givetvis uppseendeväckande, ska Alkberg skjuta på allt som rör sig nu? Bomba barnfamiljer för skojs skull? När gemene människa ger sin syn på ideologin brukar det hamna på den nivån, på ett ungefär. Därför känns det som ett modigt namnval. Han och hans projekt brukar, tyvärr, ändå aldrig nå [...]
Det är nog många, både bland fans och kritiker, som utbrister ”äntligen” nu när Ane Brun släpper sin nya, uppskjutna skiva, It All Starts With One. Många som med spänning spetsar öronen för att höra i vilken riktning hon tagit sitt från början rätt traditionella singer-songwriterkoncept, men jag måste erkänna direkt att jag inte är [...]
Jag blir lite förvånad till en början: det här är inte det country-rockiga soundet jag väntat mig. På inledande Ahead of Myself sjunger Johnny Irion skört och trasigt till ett atmosfäriskt komp och det låter nästan som Sparklehorse, fast med mera pedal steel guitar och mindre stökigt oförutsägbar ljudbild. Jag blir lite förvånad till en [...]
Jag sågade Docenternas senaste, Medan vi spelar pop, för ett antal månader sedan, en gärning jag fortfarande är mycket nöjd med. Det var en skiva på svenska som skulle kommentera samhället, men istället bara resulterade i platt fall: en drös plattityder till låtar som inte ens var särskilt melodistarka om man, mot förmodan, lyckades ignorera [...]
En av få ”moderna” musikgenrer som jag känner att jag kan lita på, en som nästan alltid levererar när dagssländorna med namn som ”chillwave” urvattnats och lite för ofta inte riktigt håller vad de lovar, är genren som i folkmun kallas lo-fi. En genre som egentligen inte alls är särskilt modern, men som fått någon [...]
Georgias produktivaste och i nuläget mest kompetenta lo-fi/garage punkband, i den mån man kan kalla band inom den genren ”kompetenta”, The Black Lips är tillbaks med sin sjätte skiva, Arabia Mountain. En ojämn skapelse, lika beroendeframkallande som irriterande. Ja, man kan med andra ord säga att allt är i sin ordning. The Black Lips är [...]
Lågmälda Vetivers femte skiva beskrivs på Sub Pops hemsida som ”a superb soundtrack for an afternoon idyll”. Medveten om att även ”indieskivbolag” är lite mer än en smula subjektiva i marknadsföringen av sina artister så kan jag efter att spenderat någon vecka med dess spår inte annat än nicka och hålla med. Skivans tio låtar, [...]
Musiker som älskar musik är något jag älskar. När kärleken till andras musik skiner igenom i sin egen, brukar resultatet alltid bli bra. Det blir kanske inte alltid det mest originella, men sökandet efter originalitet sätter ofta käppar i hjulet för musiker. Det kommer alltid handla om att härma. My Morning Jacket härmar och de [...]
Det var länge sen jag såg ett så vackert paketerat album som Wendy McNeills senaste. Papp av god kvalitet och lummiga vattenakvareller flyter tematiskt genom hela konstverket. För detta är verkligen en studie i hur man gör ett välkomponerat och stiligt omslag. Tyvärr innehåller själva skivan inte lika hög kvalitet rätt igenom. Wendy McNeill sjunger [...]
Jag respekterar Fat Cat Records, i de flesta lägen brukar de släppa skivor från goda artister och band. Men i fallet Mazes verkar omdömet försvunnit. Detta menlösa band är ett hopkok av förslappade surfare och sega hipstrar. Det är karbonkopior på alltifrån Beach Boys till Pavement. Det finns inget eget uttryck alls, utan Mazes känns [...]
Ford & Lopatin är inte ett särskilt konstigt namn egentligen. De heter ju så. Brooklynbaserade Tigercitys Joel Ford och Daniel Lopatin från Onethrix Point Never. Från början kallade de sig Games, men när fullängdsdebuten nu kommer kör de det säkra framför det osäkra och kallar sig det som de faktiskt heter. Logiskt, kan man tycka. [...]
You say ”Why don’t you go down to the record store?” I say: ”Every new band feels like I heard them before.” You say ”I should have lived a hundred years ago.” And I go: ”Tell me something I don’t know.” Det finns en del band, ganska många faktiskt, som lite för ofta talar om [...]
Jack Beauregard är en duo från Tyskland som med sin nya skiva levererar vemodig snygg elektronisk pop av bästa märke. The Magazines You Read är en uppfriskande lågmäld stilstudie i kompetent melodisnickrande, att de engelska texterna i princip bara består av kärleksrelaterade klyschor staplade på varandra kan jag ha överseende med, det låter ju för det [...]
Jag tycker redan att första låten är i löjligaste laget. Rätt svängig, medryckande – men i löjligaste laget. Tänker först att det är kul. Man behöver inte vara allvarlig hela tiden. Att sjunga ”Have you seen the world in that one million camera?” om och om igen med bebisröst, det kan väl vara en bra [...]