tram7.se

- Vi tackade just nej till en USA-vända. Jag kollade upp båten, men det skulle kosta 18000 en väg och ta sex dagar, säger Joachim Läckberg när samtalet om Sambassadeurs spelningar i Tyskland och Spanien glider in på hans flygrädsla.

- Queen Mary från Southhampton. Så man får ta sig till England också, lägger Anna Persson till.

- Spanien var i alla fall lätt, då betalade de InterRail-kort i förstaklass. Tre-rätters middag och sådant. Jag kom hem två dagar efter de andra.

Det är bara ett par dagar kvar tills att deras tredje album European släpps på skivbolaget Labrador. Innan släppet av deras första självbetitlade skiva hade de fått erbjudanden från andra skivbolag, men de är nöjda med hur det blev. I alla fall med tanke på hur det gått för de andra bolagen, säger Joachim. Att de får göra precis vad det vill är givetivs också något som väger tungt. Ett sammarbete som fungerar mycket bra enligt de två medlemmarna. Framför allt är det också Labradors kontaktnät utomlands som är något de värdesätter och Spanien nämns som ett favoritland.

Hur är det med Tyskland då? Jag har hört att de gillar svensk pop.

- Spelningarna i Tyskland har nästan varit det bästa, eller roligast att spela. Förutom Spanien då. Det är en sån otroligt artig publik som står kvar hela tiden. Sen att någon sagt att det är helt meningslöst att spela där och att det inte ger något tillbaka stämmer inte. Det är något konstigt rykte, säger Anna och Joachim kommenterar skämtsamt tyskarnas discplin.

De står inte bara stilla stelt, som publiken i typ Stockholm alltså?

- Sen kommer alltid någon fram efteråt och ska tipsa om ljudet, hur det borde ha ställts in. Det är en svensk publik. De har läst någon KY-utbildning i ljud, det är rätt tröttsamt. I Spanien är de fantastiska, de sjunger med i texterna och ställer frågor om göteborgsband vi aldrig har hört talas om. De har mycket bra koll på Sverige, berättar Joachim.

Skivan, som likt Migration är producerad av Mattias Glavå, spelades in under några veckor i juni och augusti. Eftersom bandet kände behovet av att vara effektiva på grund av tidsbrist blev det det naturligt att välja Glavå som producent. Och då de känner honom sedan tidigare behövdes det ingen uppstartssträcka att lära känna någon, eller känna av hur man ska jobba. Det var nog inte ens något snack om saken, uttrycker Anna det.

Jag får alltid någon mental bild av att man jobbar stenhårt med att bli klar till skivan inför releasen, men så är det ju inte alls, uppenbarligen…

- Den var helt färdig i oktober och nu har Labrador något avtal med EMI så den släpps i tjugo länder samtidigt. Det är lite speciellt med tanke på USA också. Där måste de ha skivan minst tre månader innan release för att kunna göra promotion och sådant. Själv hade jag gärna sett att den släpptes i oktober, säger Joachim och Anna fortsätter i ämnet:

- Migration var lite så, den släpptes väldigt direkt. Det var oktober och då hade vi spelat in den under sommaren. Det var rätt skönt att ge ut den och bara köra. Nu är det lite så där ”vi har ju gjort en skiva, den ska ju släppas”.

- Då var det hets från Labrador. De ville att vi skulle släppa den fort så den inte skulle krocka med The Radio Dept.s skiva. Och nu ska den släppas i april – 2010, berättar Joachim och alla skrattar.

Trots att man nu mer spelar in i en ordentlig studio finns det kvarlevor från hur man spelade in den första skivan – i en lägenhet. Låtskisser som resulterar i låtar som enligt Anna är ganska klara, med rätt takt, redan innan man går in i studion. Ibland blir det också små saker och vissa ljud som spars ner och sedan tas med. Med Migration jobbade man mycket på det sättet, mycket på grund av att man inte hade riktiga stråkar på den skivan. Mycket är alltså som tidigare. Fast denna gång är trummaskinen utbytt mot riktiga trummor och när det kommer till stråkljuden så är de flesta nu riktiga stråkar.

- Vi har haft en Roland som vi mjölkat ur alla åren. Underbara ljud på den och vi har använt den på alla skivor så det går nog inte att använda den så länge till. Folk känner igen de där ljuden nu, säger Joachim.

När jag frågar om det bara är riktiga trummor på European, eftersom jag på någon låt tycker det låter väldigt trummaskin får jag medhåll av Anna:

- Jag vet! Jag tycker också att det låter som en trummaskin, men det är nog faktiskt bara riktiga trummor.

- I Can Try är väl lite så där, lägger Joachim till i diskussionen, innan han berättar vidare om just trummorna:

- Det är tre olika trummisar med på skivan och jag måste nämna Daniel Permbo där. Jag har nog aldrig blivit så förvånad. Han går omkring och smyger. ”Jag spelade trummor för 15 år sedan”, går han och säger.

- Och blyg som fan, säger Anna.

- Sen gick han och satte sig. På Stranded, den första låten, är det han som spelar och det är helt makalösa trummor.

- Han har ett helt fantastiskt uttryck i ansiktet när han spelar också. Som han är i en annan värld, eller som att han är i himlen.

Hur är det med texterna, det verkar vara rätt uppdelat med vilka som skriver?

- Vi är tre som skriver (Joachim, Anna och Daniel Permbo). Några var. Joachim och Daniel Permbo skriver musiken, säger Anna.

Så du gör ingen musik alls?

- Jag har gjort lite, typ ackorden till en låt fast jag är liksom inte låtskrivaren utan det är mer Joachim, som också är kvick att kommentera att även Daniel skriver låtar, innan Anna fortsätter:

- Ja och Daniel Permbo, precis. I början så skrev jag alla texter som jag sjöng men sen så har jag haft mycket att göra och inte riktigt haft tid. Nu har vi delat upp det mer och mer och det känns himla kul tycker jag. Jag kan ibland tycka det är roligare att sjunga någon annans text faktiskt.

Det kanske inte blir lika känsloladdat heller?

- Absolut. Och så kan det vara lättare.

Jag tycker ändå att texterna känns väldigt lika. De är aldrig riktigt konkreta om vem man sjunger om och så där.

- Det kanske stämmer, säger Joachim.

- Det är nog sant och jag tror ingen av oss, kanske jag och Daniel i sådana fall, har skrivit massa texter innan. Men inte speciellt mycket. Jag tror att eftersom vi började skriva texter ungefär samtidigt allihopa, att vi säkert har hittat någon sorts gemensamt språk som vi tycker passar till vår musik, tycker jag. Eller jag kan tänka mig det. Sen kan jag nog se vem som skrivit vad, men det finns nog många likheter, säger Anna.

Inför släppet av deras första skiva fanns lite av den typiska hypen när ett popband ska släppa sin debut. Vad de dock aldrig fått är någon hype som är ”övermycket”, som Joachim uttrycker det och båda ser på det som någonting positivt.

- Det har varit rätt stadigt. Vi har aldrig blivit så där superhaussade tror jag, och det är nog väldigt bra. Vi tänker inte så mycket på det. Vi ger bara ut skivor när vi har låtar och det är väl det som styr mest, berättar Anna.

- Den här skivan har varit överlägst jobbigast att göra. Ett tag tänkte man nästan att man skulle ställa in den. Det blir svårare för varje skiva, säger Joachim.

På vilket sätt då?

- Man måste försöka förnya sig och hitta på nya grepp. Man vill inte att det ska låta som att man bara upprepar sig och sen är det svårt att få ihop det med tiden när alla jobbar.

Men in är nöjda med resultatet?

- Ja, fast det går nog inte att lyssna på ett objektivt sätt.

Tänker man att man borde spelat annorlunda eller så?

- Inte riktigt så och det var det som var skönt att det var riktiga musiker med och att man inte spelat så jättemycket själv, så man behöver inte sitta och lyssna så. Men det är så att man fattar att vissa låtar är bra, men man tänker alltid att man kan göra något bättre och det är väl bra att man tänker så.

24 februari släpps skivan European på Labrador.

I början av veckan kunde vi berätta att Club 8:s nya skiva The People’s Record släpps 8 maj och chansade samtidigt på att en singel skulle dyka upp ett tag innan skivsläppet. Givetvis hade vi rätt! Fast den kom lite tidigare än vad vi kunnat ana. Redan nu kan ni nämligen lyssna på den första låten Western Hospitality. Efter att ha lyssnat på låten några gånger blir skivans namnval lite tydligare. Framför allt på grund av rytmen och melodin. Sa vi rytmen? Det är en kuban bakom den, och det är garanterat vad som för tankarna till folket och The People’s Record.

Allra roligast är att höra utvecklingen av gruppen. Och att Haapalainen inte alltid behöver låta Haapalainen.

Club 8 – Western Hospitality

Via Eardrums

I höstas kunde vi berätta om att Club 8:s kommande skiva skulle produceras av Jari Haapalainen, och nu vet vi även att skivan kommer att heta The People’s Record och att den kommer att släppas 12 maj både på CD och det underbara formatet vinyl. Samt digitalt, så klart.

Och det är allt för nu, i pressreleasen svamlar man mest om deras tidigare alster. Vänta är ordet som gäller. En singel torde dyka upp på någon familjär blogg ett tag innan skivsläppet.

Dagens första video är till Little Big Adventures låt Happiest Times och är gjord av Varelsen. Låten är det bästa spåret från EP:n The Hateful Eye EP som är släppt på Labrador Records. Vill ni ha låten som en mp3 kan ni ladda ner den här.

I går tipsade vi om brittiska Is Tropical och berättade att deras debutsingel When O’ When släpps i januari. I dag kom det ett mail där någon lyckats gräva fram vår mailadress för att berätta att denna singel redan har en video, och den kan ni se här ovan. Videon är regisserad av Gareth Phillips. Singelns exakta släpptdatum är18 januari och den släpps på Hit Club Records.

Sist men absolut inte minst ut är videon till Fever Rays Keep The Streets Empty For Me, en låt som är skriven tillsammans med Cecila Nordlund. Videon är regisserad av Jens Klevje och Fabian Svensson. Så här berättar de själva om videon:

”Fever Ray och Keep the Streets Empty träffade oss med sitt ödesmättade ljud och bilder av övergivna nattliga förorter växte fram. Vi ville fortsätta den resa som startades i de förgående videorna och vår ambition var att fånga känslan på ett direkt och äkta sätt samt att skapa en video där dröm och verklighet sammanflätas.”

I videon medverkar Megumi Matsubara och Camilla Jernmark. För ljuset står Thomas Romlöv och styling är gjord av Camilla Jernmark själv.

Islands känns ungefär lika mörk som kvällarna blivit efter omställningen till vintertid. Lite som att The Mary Onettes tillsammans med Labrador planerat det hela, eller så blev det bara som det blev med releasen. Varenda spår på skivan träffar som ett slag i magen, på ett bra sätt. Det känns ordentligt och det är en av de saker som gör skivan så bra som den faktiskt är, för när musik framkallar sådana känslor är det uppenbarligen något som gjorts på rätt sätt.

För även om produktion, melodi, de underbara arrangemangen och hela den episka ljudbilden är enastående vackra så ligger det ett tungt skikt av mörker, sorg och ånger över hela skivan som ger spåren en oerhörd tyngd. Det allra bästa exemplet på detta är Symmetry, det enda spår på skivan vilket inte helt sonika smälter in bland de övriga och det är inte på grund av texten utan den hamrande och intensiva rytmen som förföljer lyssnaren genom hela låten. Bortsett från denna låt är de resterande mer harmoniska i deras ljudbild med bland annat eleganta körer. På ett imponerande sätt skapar bandet ett intryck av att alla instrument smälter samman till något större, samtidigt som det går att urskilja dem från varandra och det allra bästa är hur bra trummorna är. Trummorna kan betyda så mycket om de används rätt, precis som på denna skiva. Inte något i bakgrunden och inte något som tar för mycket plats, utan istället lyfter de andra instrumenten med deras välbehag.

Bandets sångare, Philip Ekström som även är den som står för texterna, har förklarat att skivan fått sin titel på grund av att varje låt för honom känns som en alldeles egen liten ö. Men rätt förklaring är egentligen att de allihopa är halvöar, med sitt fäste i det tema som följs genom dem vilket även är en av anledningarna till skivans mörker, och det är alla de känslor som förmedlas med texterna tillsammans med den dimmiga ljudbilden. Ibland gör det nästan ont och det kan emellanåt till och med bli obekvämt att lyssna på dem när de är så utlämnande, öppna och ärliga. När det till en viss del handlar om nära vänners bortgång blir det lätt så. Lyssnaren kommer nära inpå i de dystra berättelserna om att resa på sig efter nederlag, svunna tider och tappra försök i att få någon förstå hur mycket de betyder för en, men de ger alltid intrycket av att hoppet om något ljusare vilar bakom nästa textrad.

Massor av människor från olika sorters publikationer gillar att göra årsbästalistor. Eller så blir de möjligtvis tillsagda att göra dessa. De har säkert börjat lite smått, valt några skivor som de klassar bland årets bästa. Kanske tio stycken, kanske fler. Vad de förmodligen inte räknat med är att Islands kommer tvinga dem att göra om listan, fundera över vilken skiva de ska ta bort för att få plats med den. Ett sådan skiva är Islands. En sådan skiva som är en av årets allra bästa.

Duon The Sweet Serenades beståendes av Mathias Näslund och Martin Nordvall, som annars spelar med The Legends och Club 8, har nyligen släppt sitt album Balcony Cigarettes. Låten On My Way, som ni kan ladda ner nedan, är svängig och melodiös rock med en hamrande basgång och en snygg refräng som sitter gjutet. Den tar liksom inte för mycket plats utan håller i stället samman hela låten medan någon, kanske Martin, upprepande sjunger I’m on my way, I’m on my way…

The Sweet Serenades – On My Way

Gratis musik är alltid trevligt och i dag bjuder Labrador på deras ”Spring sampler”. Ni finner en del nytt ni säkert redan hört, lite gammalt och lite annat. Allt som allt så är det en väldans massa bra pop. De två första spåren passar nog allra bäst.

Ladda ner!

Spårlista:

1. Club 8 – Spring Came, Rain Fell
2. [ingenting] – Här Kommer Solen
3. The Sound of Arrows – M.A.G.I.C.
4. The Mary Onettes – Dare
5. Little Big Adventure – The hateful eye
6. Suburban Kids With Biblical Names – 1999
7. Irene – Stardust
8. The Sound of Arrows – Danger! (Ice cream shout version)
9. Pelle Carlberg – 1983 (Pelle & Sebastian)
10. Club 8 – Whatever you want
11. Acid House Kings – This Love Is All We Need
12. Sambassadeur – Between The Lines
13. The Radio Dept – Where Damage Isn’t Already Done
14. Acid House Kings – Brown And Beige Are My Favourite Colours
15. Loveninjas – Keep your love
16. The Legends – Lucky star
17. Pelle Carlberg – Clever Girls Like Clever Boys Much More Than Clever Boys Like Clever Girls
18. Suburban Kids With Biblical Names – Rent A Wreck
19. Tribeca – The Sun Always Shines On TV
20. The Legends – Over And Over (Remix By Pallers)

Det är något speciellt med producenterna och de som väljer musiken i amerikanska serier. De verkar tycka väldigt mycket om svensk musik. Låtar av Shout Out Louds har till exempel varit med i The O.C och Grey’s Anatomy. Just Grey’s har haft massvis av svenskt material. Vad sägs om Lykke Li, Peter Bjorn & John, The Cardigans och The Mary Onettes.

Näst på tur bland svenska artister att få sin musik spelad i en amerikansk serie är Labradors The Sound of Arrows. I det senaste avsnittet av Gossip Girl spelas låten Danger! (Ice CreamShout Version) från deras debut-EP med samma namn.

Labradors nya akt Pallers släpper sin singel Humdrum den 3:e december som en tolvtummare på vinyl. Som vanligt bjussar Labrador dock på singeln redan nu, så att vi fram tills att vi köper den kan njuta av de mörka men samtidigt upplyftande electroslingorna.

Ladda ner här!

Tracklist:

Track list:
A1. Humdrum
A2. Humdrum (Pallers Delight Version)

B1. Slow Down Quickly
B2. Humdrum (Ultracity Epic Remix)

Ny singel från The Legends, som släpps den 5:e november. Men redan idag kan ni ladda ner låten. Är ni sugna på b-sida och remix får ni dock vänta!

Ladda ner här.

Tracklist:

1. Seconds away
2. Over and over
3. Over and over (Remix by Pallers)

Tidningen Filter är alltid fylld av information. Så för att följa upp på nyheten om att The Radio Dept.s Clinging to a Scheme blev försenad kan vi meddela att enligt just Filter så är releasedatumet i dagsläget 19:e november.

Den som lever får se då albumet redan blivit försenat flertalet gånger.

The Radio Dept.s nya album Clinging to a Scheme, som var tänkt att släppas den 10:e september, är som många förmodligen redan misstänkt senarelagd. Anledningen är att inspelningarna helt enkelt inte är riktigt klara.

Ett nytt releasedatum kommer så fort allt är klart.

Det senaste vi hört, enligt tidningen Filter, är att det är november som gäller!

Enligt Labrador så kommer The Radio Dept. att spela på årets Popaganda! Besöker man deras ”Tours”-sida som listar vad deras signade akter sysslar med, dyker Popaganda lite oväntat upp.

Signaturen stefan på Popagandas forum verkar inte heller förneka det då bandet nämnts och han sedan skriver;

Målsättningen är att de sista släpps imorgon eller tisdag, så jag skulle säga senast onsdag

Vi har inte bokat klart, så det är inte så att vi håller klara band hemliga med flit. Ett av banden är dock klart och det verkar ni redan ha listat ut vilket.

Bandets nya album Clinging to a Scheme släpps den 10:e september så material därifrån kan vi nog förvänta oss utan att bli besvikna.

Som ni redan vet vi det här laget så är Labrador givmilda nog att bjuda på mp3:or från kommande album då och då. Idag bjuder man på låten 1983 (Pelle & Sebastian) från Pelle Carlbergs kommande album The Lilac Time.

Laddar ner gör du här!

Nästa onsdag släpper Labrador den nya EP:n Jesus, Walk With Me med Club 8. Dock skickar de ut dem redan i dag, så beställer du den nu är väl chansen rätt stor att du får den innan den 11:e.

Labrador gillar som bekant att bjuda på singlar och gör det även nu. Låten med samma namn som EP:n – Jesus, Walk With Me kan du HÄR ladda ner i tre olika versioner; Den vanliga versionen av Club 8 samt två remixer, en av The Sounds Of Arrows och den tidigare gratis-remixen av Jimahl.

« ÄLDRE RELEASER