För ungefär två år sedan släppte Skansros sin självbetitlade debutskiva som var riktigt bra. Och snart är det dags för uppföljaren. Rekviem till en dröm, heter skivan som kommer att släppas samma dag som Jonas Lundqvists nya: 21 mars. En bra dag.

En singel som heter Felix finns på Spotify.

Happy Hands Club – I’m Not an Antidote

Göteborgslabeln Luxury släpper den 16 november Happy Hands Club självbetitlade debut-EP på vinyl. Och det är nog det mest dansanta och klubbiga som Luxury hittills släppt, i alla fall att döma av låten I’m Not an Antidote som vi kunde höra redan tidigare i år. Har ni missat den kan ni ladda hem den ovan.

Inte nog med det, 3 november släpper Luxury en ny singel med Almedal. Du kan aldrig få mig hel, heter den och kommer att finnas på bland annat Spotify. Det är en digital release.

Indian Spring – Song for Donny

I början av veckan fick vi ett trevligt mail från gruppen Indian Spring. Ett band från Göteborg som funnits i ungefär ett år med de nuvarande bandmedlemmarna. Först nu, efter att ha gömt sig i replokalen, väljer man att släppa ut lite av vad man åstadkommit under den tiden. Värt väntan skulle man kunna säga, men eftersom vi inte hört något av bandet tidigare blir det inte helt rätt att säga så. Men det känns lite så ändå. Mycket fin popmusik är det. Och låten You Will Cry är det inte heller något fel på. Se det som en liten extra bonus och ladda hem nedan.

Indian Spring – You Will Cry

Indian Spring på Facebook.

ACT UTD – The World Is Mine

Två grabbar från Göteborg som gör elektronisk popmusik låter kanske bekant. Joakim och Peter som dessa två heter gör precis sådan. De kommer inte att förändra världen med deras musik och dess referensram, men det förändrar inte faktumet att deras pop är sådan som jag vill höra och som om inte det vore nog så är det väldigt bra sådan. Och jag är säker på att många fler kommer tycka likadant.

Så jag lyssnar, lyssnar igen och lyfter på hatten för att de förgyller min tillvaro.

Känner ni samma sak finns det mer: myspace.com/actutd

I morgon släpps den första singeln från Göteborgsbandet Alibi Toms kommande skiva This Sleeping (ute 14 mars). Singeln som heter Now Like Then kan ni givetvis lyssna på redan nu, här ovan till exempel. Det är en finstämd poplåt där sången balanserar galant på den stabila melodin som stundtals bryter sig loss från tryggheten i lugnet för att ta lite mer utrymme. Och det är också då det blir som allra bäst.

De nya bokningarna är:

Janelle Monáe
Wiz Khalifa
The Avett Brothers (Stay Out West)
Warpaint (Stay Out West)

You were something special… Jag spärrar upp mina ögon. So, so lame – makes me wanna smoke crack. Tre, två sekunder av tillfällig förvirring. Var är jag? Sedan: var är Eric Berglund? Var fan är Eric Berglund? Jag vet att jag borde försöka somna om. Byta sida, vända på kudden, vad som helst. Men jag kan inte släppa det som hände i Göteborg. Och ett sorts uppvaknande var det ju, det med.

Jag köpte The New School på en skivrea vintern 2006. Till en början förstod jag ingenting, men sen förstod jag precis allt. Och det absolut bästa, känslan som den här musiken, lyriken, attityden gav mig, var att det bara var jag som gjorde det. Förstod. Jag, Henning och Eric. The Tough Alliance. Ingen kunde ta ifrån mig det här. Jag var 14 år gammal, om Carl Reinholdtzon Belfrage bett mig hoppa ut genom ett fönster så hade jag inte tvekat en sekund, och när jag ståendes i köket skrålade med i In The Kitchen spelade det ingen roll att jag för det mesta hatade mig själv, min spegelbild och den jag var. När jag dansade till Koka-Kola Veins var jag oslagbar.

Sen blev det bara bättre. TTA bröt sig under turbulenta och vackra omständigheter loss från Service och skapade Sincerely Yours. En livsstil lika mycket som ett skivbolag. Nu var det slut på kompromissandet. Nya vågor, instrumental flykt från ambitioner och jag var med från början. Air France lanserades och The Tough Alliance visade att man inte enbart kunde skapa fantastisk egen musik, gestalta existentialism, aggression, bitterhet samt de fina paradoxerna cynism och livsbejakelse med bländande beats, balearica, samplingar och ett eget formspråk, nej de visade att de även hade fingertoppskänsla när det kom till att ge ”världen” andra nyskapande band och artister. Jag hann aldrig, till min stora sorg, beställa den specialdesignade skottsäkra västen eller den av Air France framtagna champagnen, men när min limiterade vita t-shirt med ”neo violence” tryckt över bröstet damp ner på hallmattan kunde jag inte sluta le. En ny chans.

Så långt en kärlekshistoria. Jag hade i och för sig inte sett TTA mima och posera, redlöst berusade med baseballträn, live, ännu. Men jag intalade mig själv att det på något sätt var ”så jävla rätt” och ”sant” och ”äkta”. Av någon anledning. Det var något med attityden som jag tyckte var uppfriskande i ett annars så menlöst, trist svenskt poplandskap. Javisst släppte man några, såhär i den nyktra eftertankens obarmhärtiga ljus, lama skivor (Jonas Game, Avner, The Honeydrips), men dessa överröstades av en ung svensk Van Morrison. Jag talar om Joel Alme, ständigt nära bristningsgränsen, ständigt med hjärtat i halsgropen. Följt av jj vars marijuanastinna fullängdsdebut kan vara bland det vackraste jag hört. Och till sist: ceo. Eric Berglunds soloprojekt. Hans mästerverk. Hans vita magi.

Så. Där är bakgrunden, den man måste ha för att förstå hur två ödesdigra dagar i Göteborg, två kvällar under Way Out West 2010, kunde bli ett sådant trauma för mig. Att först köa i en och halv timme i ett skyfall utanför ett museum för att bli bortkörd av polisen med fem meter kvar till en spelning med jj där ena halvan av bandet slocknade bakom sin laptop med en spliff i ena mungipan var mer än tillräckligt för att få mig börja gråta. Att sedan dagen därpå få beskedet att ceo ställer in på grund av ”personliga skäl” blev droppen. Där och då bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Hur briljant musik de än må släppa i framtiden: jag orkar inte mer. Det är inte värt det. Sincerely Yours måste bli, ett för mig, avslutat kapitel. I don’t need your cheap love.

Sådär. Nu finns inget mer att säga. Klockan är sex på morgonen, jag kan höra de första bilarna köra förbi där ute på Ringvägen och jag har fått det ur mig. Ett fågelläte, tänker att det kanske är en kråka. Varför sitter jag fortfarande kvar här på sängkanten? Jag måste ut och köpa tändvätska. Nu. Eller bensin. Jag har en t-shirt att bränna upp. Se det som en fatwa. Stryk ”neo”, ge mig våld. Things will never be the same again.

Dra åt helvete.

Sincerely yours,

Elis

Art Acoustic – Pure Energy

Under namnet Art Acoustic har Johannes Andersson och Nils Hansson snart gjort musik i ett år. Deras senaste alster, singeln Pure Energy, låter till en början som en vanlig pianodriven poplåt innan den på ett skickligt sätt går över i något större, pamigare och bättre, med en hel del elektroniska hjälpmedel. Kanske inte så konstigt när de själva väljer att klassa sin musik som elektroakustisk.

Hagaliden – Upp på höjden

I dag kom ett meddelande på Facebook, från en person som nästan bad om ursäkt för att han tipsade om Hagaliden, ett band från den där s.k. popstaden Göteborg. Men inte behöver man ursäkta sig när man tipsar om sådan här fin pop. Pianot i introt! Att de kommer från Göteborg är väl ungefär vad vi vet om bandet, samt att det finns rötter i en del andra band och att de dessutom har fyra personer som skriver låtar!

Och han somnade bakom sina nya solglasögon
Och han drömde att han inte behövde nån
Och när han vaknade satt en lapp i hans panna
”Du vet väl allt om ingenting, din jävla sopa”

Vad Jesus är för Bibeln och Mohammed är för Koranen, det är Håkan Hellström för Göteborg. I tio års tid har han delgett sina skrifter, fyllda med budord för fansen att citera i sina statusrader på Facebook. Idag, den 13 oktober 2010 vilket är på pricken tio år efter debutplattan Känn ingen sorg för mig Göteborg, släpper han 2 steg från paradise och frågan är om detta inte är hans bästa testamente så långt.

Håkan ramlar fortfarande sina gator fram, men tonårsångesten är utbytt mot en kravlande dröm om att det bästa ännu inte hänt. En dröm svår att tro på, när kören predikar nyss nämnda ord i avslutande Du är snart där skriker han fram ”LJUG FÖR MIG, LJUG FÖR MIG”. 2 steg från paradise handlar mycket om just denna dröm, men också mycket om kärlek, både lycklig och förlorad sådan. Det är ett album fyllt med berättelser om människor som genom livet omgivit honom, som i balladen Jag vet vilken dy hon varit i där han möter en gammal kärlek ”hon känner inte igen mig / nej, åren har nog slitit hårdare på mig / … / jag är pojken i glasögon / hon var kär i en gång” eller som i Stone Roses-lika Dom där jag kommer från, en låt som albumet verkar cirkulera kring.

På albumet finns det spår av Håkans alla tidigare alster, jangle pop-gitarrerna från Känn ingen sorg för mig Göteborg, de dansanta rytmerna från Det är så jag säger det, de lugna och eftertänksamma livsbetraktelserna från Ett kolikbarns bekännelser och de mer smutsiga tonerna i GBG-regn från För sent för Edelweiss. Titelspåret påminner om den proggiga Zigenarliv dreamin, Det dom aldrig nämner för tankarna till Brännö serenad och den episka Man måste dö några gånger innan man kan leva liknar både Tro och tvivel och Jag har varit i alla städer. Men där finns också något nytt och spännande, ett sound som inte för tankarna till något annat utan som snarare andra låtar i framtiden kommer att föra tankarna till. 2 steg från paradise är helt enkelt redan en liten milstolpe i den svenska musikhistorien. Det är ett perfekt popalbum utan svaga spår som, som vanligt när det gäller Håkan Hellström, bjuder in lyssnaren till både dans och tårar. Kanske ännu bättre än tidigare.