Friday Bridge – Dark Heart (with Nicolas Makelberge)
Friday Bridge är tillbaka med en ny singel som är gjord tillsammans med ingen mindre än Nicolas Makelberge. Riktigt medryckande är den och bjuder på svängigt och dansvänlig takt samt melodi. Förhoppningsvis kan vi få ut något mer av detta samarbete i framtiden.
Duon To All My Friends (Frida Alkestrand och Tove Möller) släpper sitt andra album Ride With Me med en tydlig vinkel. Folkpop ska väl handla om ensamma cowboys, vägvisor, romantiska landskap och ljuv kärlek. Typ. Detta ackompanjerat av en mängd traditionella instrument. Helst sådana som man plockar fram vid lägerelden.
Så när man uppmanas till att ”ride with” dem, upp och ner för berg och bortom horisonten, följer man gärna med på deras gemytliga utflykt. Men det blir knappast den långa, fantasifulla eskapad de sjunger om. De målar upp en folklig cowboysaga, men en alltför svengelsk sådan. I versrader som ”I kick the fear in the ass now” och ”are you ready for some real stuff” skaver det ordentligt, inte minst rent tematiskt, och präriedrömmen spricker i fundamenten. Kvar står två svennar med käpphästar.
Men även med käpphästar kommer man en bit på vägen. To All My Friends och deras följeslagare är otroligt musikaliskt begåvade och lyckas implementera allt från dragspel och banjo till mandolin och elgitarr. Så långt är allt folkligt karakteristiskt. På ett Don Quijote-manér käpphästar man gärna iväg med dem, även om det känns tematiskt helt fel, för det är så melodiskt rätt.
Den svenska tystnaden – Barnomsorgen i södra Sofielund
I vår kommer det visas en serie på SVT om polisen i Malmö och denna nya låt från Den svenska tystnaden är tagen från denna dokumentärserie. Det är en lugn låt där fokus inte ligger på melodi och instrumentation utan snarare texten och dess reflektioner som inte riktigt ger samma vinkel som dagens media.
En viktig låt.
The Pale Corners släppte sin nya singel REM för några dagar sedan. Officiellt då, för redan i början av mars erbjöds den för fri nedladdning (ladda hem ovan om ni missat). Nu har de även blivit med en fin video.
Regisserad av Vertical Archive.
Little Marbles – Vår destruktion
Senast jag skrev om Little Marbles var för nästan fyra år sedan. Då kallade jag musiken ”sockersöt pop”. Nu, när det gått nästan fyra år som sagt, låter det lite annorlunda: det är mer naggat i kanterna och ljudbilden är lite råare, även om det fortfarande finns fina melodier i botten.
Den tredje skivan Vi kan göra det hur du vill, släpptes häromveckan och i och med detta ställde vi några korta frågor, nästan som en av twittervjuerna Johan gör ibland.
Ny skiva och er tredje – vad har ni gjort annorlunda denna gång?
Vi har inte gjort så mycket annorlunda. Flyttat till en annan studio är nog det enda!
En skiva vartannat år – hur länge håller ni detta tempo?
Vi håller tempot tills tempot känns tråkigt. Men samtidigt så är det väl inte ett så snabbt tempo vi hållit? Ett ganska normalt tempo skulle jag säga. Så det kommer nog hålla i sig ett tag till.
Vilken av skivorna har varit svårast att göra för er?
Andra skivan. Vi hade aldrig samarbetat med någon tidigare och det var svårt för oss i början att släppa taget och lita på någon annan än oss själva.
Vad händer nu när skivan är släppt?
Vi ska nog försöka undvika alla dåliga recensioner och leva på hoppet!
För ungefär ett år sedan, exakt ett år i morgon(!), skrev vi om Niklas Krig. Nu gör vi det igen, lite av ett jubileum! Niklas håller på med en EP och första smakprovet från denna EP är låten Take me away. En stillsam och vacker historia. Men den är inte talande för resten av EP:n enligt Niklas själv: på Soundcloud kommenterar han låten genom att säga ”de andra låtarna på EP’n kommer vara lite mer ”trashiga” så att säga”.
Ghost Loft är Danny Någonting från Los Angeles. Låten Blow öppnar med det ”fina” uttrycket baise-moi för att sedan fortsätta med ett monotont stönande, som möjligtvis passar den frasen, innan låten med dess lugna elektroniska beat kommer igång ordentligt med sång som sedan följs upp av samma monotona ljud. Det kanske låter så där, men bra är det!
jj är tillbaka med ny låt och det låter inte helt oväntat som jj. En ny skiva är också på gång. Läser man ordentligt är det en ny singel (b-sida Burn), som inte helt oväntat heter jj nº4. Och den släpps 8 maj. Mycket är precis som vanligt med andra ord.
Jag tar tillfället i akt och ställer den mycket viktiga frågan: när kommer Nordpolens nya singel När mitt blod pumpar i dig?
Krunegård. Det är vad som är viktigast från mars. Allt annat känns bara som parenteser. Men mer om honom längre ner. I mars har jag hunnit kicka igång festivalsäsongen med mysiga Umeå Open. En trevlig liten inomhusfestival med tre scener och ett lagom antal artister. Tyvärr ställde ju Pete Doherty in i sista sekund. Det hade varit roligt att få se honom en gång i sitt liv, även om jag inte är något större fan. Bäst på hela festivalen var såklart Krunegård, men även Concept bjöd på en riktig dansfest. Mars var det ja. Det känns som det finns enormt många album med potential som jag tyvärr inte hunnit lyssna in mig på. Hitta dina egna guldkorn i mars månads spellista.
Bra album:
Markus Krunegård – Mänsklig värme
Jag älskade Markusevangeliet. Jag knarkade Prinsen av Peking. Jag kanske inte var lika förtjust i Lev som en gris, men den var ändå fantastisk. Så kommer han nu och drämmer till med en skiva som är kanske till och med bättre än allt annat. Rakt igenom högklassiga låtar av Sveriges just nu bästa artist. Ja, så är det.
Jonas Lundqvist – Så e de me de
Pop på svenska av en indie-ikon från 90-talet. Det gamla uttrycket ”you had me at hello” har sällan passat bättre. Bra skiva av en riktig tram7-favorit.
Miike Snow – Happy to you
En del låtar på skivan är sådär som musik verkar ska vara år 2012. Alltså finstämda och så tråkiga att man nästan somnar. Men sen finns det guldkorn som till exempel Archipelago och Garden som räddar upp skivan helt och hållet. Plocka bort hälften av låtarna och du får en riktig kanonskiva att dansa in sommaren med.
Vi som nästan blev omnämnda: Skansros – Rekviem till en dröm
Norsk musik har det inte skrivits mycket om här på tram7, men kanske blir det ändring på det. Här har ni i alla fall låten Time Changes från den norska trion Musique Le Pop, som bränner av direkt i något som för tankarna till Moloko. Vilket får ses som något positivt!
De håller just nu på med en skiva och kommer att släppa singlar fram tills att den släpps.
Videon till Kindness hippa och retsamt korta funkfest Gee Up kan vara årets hittills smartaste och snyggaste drift med hajpfenomenet, musikindustrin och implicit musikjournalistikens obotliga ängslighet. Den knappt fem minuter långa filmen innehåller en och en halv minut lo fi-svängig hitsingel, resten är självironisk metasketch; vi ser storbolaget i inspelningens kuliss som pumpat in pengar i den lovprisade debutanten, han som spås bli ”the next big thing”. Pengar som spenderas så att produkten ska fyllas med så mycket vhs-indiesjavig estetik som möjligt. Eller som en producent säger i musikvideon: ”I kinda like it though, lo-fi with hi-fi values”. Träffsäkert driver man med en bransch som listigt och motsägelsefullt slipar sin produkt till skitig perfektion, en industri som paradoxalt investerar i syfte att dölja att det är just industrin som är avsändare. Det vill säga: stora pengar som läggs på att det ska se så billigt ut som möjligt. Det ska helst inte gå att skönja vad det faktiskt är, nämligen just en produkt. För en förädlad skivbolagsprodukt ger ingen hajp.
Den självironiska videon är kongenial med Adam Bainbridges musikaliska projekt som han kallar Kindness. För Polydoruppbackade Bainbridge är i sin mörka version av Christopher Owens hårsvall eventuellt det hippaste som går i ett par skor just nu. Det är i alla fall vad han ger sken av på debuten World, You Need A Change of Mind. Eller han kanske svävar? För det gör Kindness, inte bara rent fysiskt mellan London och Berlin, utan musikaliskt mellan det sena 80-talets mest dekadenta dansmusik, via musikvideokanalernas 90-talshegemoni, till det sena 00-talets glimrande chillwavevåg (kunde inte låta bli att skriva ”chillwavevåg”). Det rycker, skaver och svänger lika snyggt i facket förvriden boybandpop som det gör i lådan för smådystopisk synthdisco. Bainbridge skapar lågmäld elektrosoul med hjälp av förtjusande bakgrundskörer och upphackade loopar som gör att man förlåter banala texter och en, till slut, rätt påfrestande loj attityd.
Bainbridge har kallats ”a lo-fi Prince”, men på debutens tio spår låter han mer som Arthur Russells vålnad ackompanjerad av Ariel Pink’s Haunted Graffiti. Fast lyxigare producerad och utan de allra stökigaste, vassaste kanterna. The Replacements-covern Swingin’ Party är långsamt eskalerande och helt ljuvlig, pianoackorden på House ekar lika vemodigt som medryckande och That’s Alrights storbandskänsla plus euforiska Happy Mondays-rytmer för tankarna till Black Grape och The Go! Team.
Hade det inte varit för självironin, den som inte bara är påtaglig i musikvideon till Gee Up utan också i nästsista Bombastics trötta namedroppande av artister som Kate Bush och Brian Wilson (Bainbridge är värre än Jocke Berg i 999), hade jag nog haft svårt att fullt uppskatta auran av dryghet som hela skivan ger ifrån sig. Men World, You Need A Change of Mind blir istället ett, förhoppningsvis medvetet, tveeggat svärd som driver med hipsterhajpens inhysta ängslighet samtidigt som det är själva definitionen av en hipsterhajp. Det är ett oemotståndligt hyckleri. Ett hyckleri som dessutom svänger snyggt som satan.
Enda invändningen jag egentligen har är att vissa låtar hade tjänat på ännu lite mer smuts i ljudbilden. Jag hade gärna sett att det multinationella skivbolaget hade pumpat in lite mer pengar för att få det att låta än skitigare. Kindness skulle bli ännu bättre om det adderades lite mer falsk autenticitet, om det lät lite billigare, var lite sämre producerat. Men att det är en oerhört snygg – om än cynisk – trojansk häst som han snickrat ihop Adam Bainbridge, det kan ingen ta ifrån honom.
Få genrer lever så mycket på Det var bättre för-känslan som soul. Musiken som skapades under 60- och 70-talen lever idag under ett romantiskt nostalgiskt skimmer. En tro på att musiken aldrig kommer att bli bättre än vad den var där och då. Människor kan inte längre spela instrument på det sättet, rösterna har tystnat för evigt. Ack, ack, ack. Att man då också bortser från faktumet att det fortfarande görs vital soul är därför rätt trist. Till exempel turnerar Charles Bradley världen över och är bland det bästa man kan se på en scen. Och så finns Lee Fields.
Han och hans kompband The Expressions låter exakt som att den nostalgiska epoken aldrig upphört. Fields röst är precis som alla soulröster värda namnet; kraftfull, sammetslen och rakbladsvass, ständigt skiftande mellan alla lägen. Nu kommer visserligen Lee Fields just från den tiden, hans första singel släpptes redan 1969 och har sedan dess släppt musik lite nu och då utan att slå igenom på större plan. Det var först under 90-talet när hans tidiga funksinglar blev spännande objekt för skivsamlare och hiphopproducenter i jakt på nya samplingar. Så saktmodiga sedan sent 90-tal har Lee Fields återvänt till att släppa album och sedan 2004 har han samarbetat tillsammans med bandet The Expressions och fått fram ett klanderfritt sound.
Deras senaste alster Faithful Man låter som ett bortglömt album människorna på Numero Group hittat och gett ut på nytt, alltså alldeles strålande. Alla de ögonblick då Fields sjunger så att ryggen ryser är ofta och The Expressions sinnrika musik skulle kunna ges ut som instrumentalskiva (vilket Truth & Soul Records gjorde med deras förra platta My World). Fastän det överöses med kärlek albumet rätt igenom kan, men det är försvinnande få gånger, lyriken trampa över gränsen till klyschigt. Ibland blir orden mer en lek med den gamla sortens soul, än att vara soul i nuet. Vilket är en rätt futtig kritik, eftersom det är till en stor del det som är charmen och som gör albumet så fint. Kärleken och tilltron till en genre.
När man spelar in en skiva kan det uppenbarligen bli låtar över. Kanske blir det en B-sida eller så ger man bara bort den. Som Kent gör med låten Ett år utan sommar och passar på att önska alla en trevlig helg. Vi gör det samma. Önskar alla en trevlig helg alltså.
Det börjar jävligt trött. L-Boy skickar finesslösa smädelser över gruppmedlemmarna av typen; that nigga ugly. Sedan följs det av ett spår som gör att en väns gamla raljanta uttalande om hiphop; bitch hit å bitch dit, är det allt de har att säga? faktiskt får en att börja undra om det ligger någon sanning i det. Att det är Domo Genesis, som aldrig lagt en bra vers, som medverkar på spåret är föga förvånande, inte heller att ojämna Hodgy Beats gör det. Det konstiga är bara att gruppens första riktiga släpp tillsammans på sin egna nya skivetikett börjar så dåligt.
Turligt nog blir det bättre. The Internet skapar funkig loungekänsla på sitt spår Ya Know och Mike G har med sig sin gamla låt Forest Green. Ofta blir medlemmar från gruppen, eller de som associeras med dem, beskyllda för att vara dåliga rappare. Forest Green som låt och som budskap motbevisar det, hans flow är behagligt och jag tror knappast att hans kusin Warren G är besviken på pojken. Fast inte tar det lång tid innan man som lyssnare överöses med bitch hit å bitch dit igen. Jag börjar undra när det ska komma spännande utläggningar om hur kvinnor ska vara, av typen; ställ dig i köket jag har jobbat hela dagen. Och ja, som ett brev på posten kommer då spåret Real Bitch som handlar om hur en äkta bitch ska vara. Laga mat, suga kuk, rulla weed etc. Herregud. Vill börja babbla om misogyn soppa, men misstänker att det inte leder någonvart. Provokationer för provokationens skull kan ibland vara bra trist, speciellt när det inte sparkar åt något speciellt håll.
Samtidigt som de är få som är så tröttsamma att lyssna på, så är det få som är så roliga att lyssna på. Att de är så pass unga och låter så hungriga och villiga att bara nå ut. Ut med skiten bara, skitsamma om det inte är så bra. Den låtblandningen de har av invektivspyor, skräck och tonåriga ångerfulla besvär. Tjocka rymdsyntbeats mot arga röster, eller för den delen vackra röster, få är så skönsjungande som Frank Ocean och även Syd Tha Kyd har en fin stämma. Tyvärr måste de tvunget bjuda in de musikaliska stolpskotten Taco och Jasper the Dolphin. Det kanske är kul och snällt mot grabbarna, men inte mot öronen.
I det sista tio minuter långa spåret Oldie skalar de av musiken, behåller bara ett simpelt beat och några enkla pianoslingor, sedan turas de om att rappa en vers var. Återigen får rapkonnässörer på nosen, man häpnas över hur grymma de är bara de vill. Men mest spännande med spåret är Earl Sweatshirts återkomst. Efter två år i exil återvänder han med mörkare röst och lämnar mersmak, en vers på knappa två minuter kan knappast stilla suget som finns bland alla fans.
Det har gått fyra år sedan deras Volume 1 släpptes och det är ändå förvånande hur likt det fortfarande låter. Den musikaliska stilen känns igen och temana är de samma. Fast självfallet låter de bättre idag och är mer självsäkra på vad de gör. Förhoppningsvis växer de till lite till nästa samling, bitch hit å bitch dit har de sagt ett par gånger nu. Det är ändå uppenbart vilka begåvningar de är. Tyler, the Creator förklarar det bäst själv i sista raderna på Oldie: not are we only talented, but we’re rad as fuck. På gott och ont.
P.S. Odd Future kommer till Way out west i sommar, ska ni dit tycker jag definitivt att ni ska se dem. De stod för en av förra årets roligaste spelningar på Hultsfred och den här gången kommer Frank Ocean också vara på plats.
P.P.S. En del medlemmar har nu även sitt eget TV-program på Adult Swim. Serien hade premiär igår och av de klipp som jag sett hittills verkar det vara en blandning av deras artistvardag, Jackass och Tim and Eric Awesome Show, Great Job! med andra ord, antagligen rätt dåligt.