För nästan tre år sedan släppte Liechtenstein skivan Survival Strategies in a Modern World. Nu, mer exakt 2 februari, är det dags för en ny som fått titeln Fast Forward.
Den första singeln från skivan är Ambitions. Har man tidigare lyssnat på bandet kommer man känna igen sig, framför allt när det gäller sång men även det fina gitarrljudet har följt med. Och skivan blir nog sannolikt lika bra som den första.
Tidigare kallade Lina Stina Wedin, hon bakom namnet Owlmother, för Ugglemor. Men inför sin nya skiva har artistnamnet fått en mer internationell klang i och med engelskan.
Första singeln, från skivan som släpps någon gång i vår, är den elektroniska You Can Not Be Touched. Följer resten av skivan samma spår med träffsäkra melodier kan det absolut bli något intressant. Skivan kommer dessutom innehålla ett antal gästartister…
Niki & The Dove – DJ, Ease My Mind (Fodral Remix)
Svenska duon Fodral, som tidigare gjort remix på bland annat Wildbirds & Peacedrums The Well, är tillbaka med en ny remix! Denna gång är det inga mindre än Niki & The Dove som fått ordentligt med uppmärksamhet på sistone. Låten är den ”gamla” DJ, Easy My Mind som fått en ny bländande kostym av Fodral.
Jag väntar med spänningen på helt eget material av Fodral.
Dessutom finns det en liten video till remixen!
The Mary Onettes – Love’s Taking Strange Ways
För lite mer än två år sedan släppte The Mary Onettes sin andra skiva, Islands, via Labrador. Det var en av 2009 års allra bästa skivor, men dessvärre fick den inte alls den uppmärksamhet den förtjänade.
Förhoppningsvis kommer det går bättre denna gång, när de snart släpper sin nya EP Love Forever. Att namnet Dan Lissvik nu går att associera med bandet, med tanke på att han producerat, kanske kan få mer människor att få upp ögonen och öronen för bandet. Ibland behövs det tyvärr sådant, även om bandet och deras musik alltid, liksom nu, galant klarat av att hävda sig alldeles utmärkt.
Första smakprovet från EP:n är Love’s Taking Strang Ways och även om man hör små inslag av Lissvik i produktionen, allra främst i låtens takt i verserna (lyssna bara på de första 30 sekunderna), finns det som The Mary Onettes gjorde så bra med Islands fortfarande kvar: pampigheten, de fantastiska melodierna och framför allt texterna.
P3 Guld 2012 är slut och alla vinnare har fått sina priser och de som väntat på att få höra Markus Krunegårds nya låt kan äntligen slappna av.
Nedan har ni alla vinnare, och om ni funderar över varför det blev som det blev: i år har lyssnarna fått rösta i alla kategorier, även om en jury varit med på ett hörn enligt nedan.
I de fem första kategorierna har P3-publiken röstat fram vinnarna på egen hand.
I de fyra sista kategorierna har publikens och genre-jurygruppernas röster vägts samman.
Vinnarna
Årets Artist: Kapten Röd – Fläcken som aldrig går bort
Årets Grupp: Deportees – Islands & shores
Årets Låt: Vart jag mig i världen vänder – Den Svenska Björnstammen
Årets Nykomling: Den Svenska Björnstammen
Guldmicken (Årets liveakt): Kapten Röd
Årets Pop: Syket – With love
Årets Hiphop/Soul: Ison & Fille – För evigt
Årets Dans: L-Wiz – Samlad produktion
Årets Rock/Metal: Graveyard – Hisingen blues
Mike Hadreas är Perfume Genius. Hans mission är att göra ärlig och hoppfull musik, något han presterade med bravur på den sömnigt hypnotiska, pianodrivna debuten Learning. Hood är det andra smakprovet från kommande, kryptiskt betitlade, skivan Put Your Back N 2 It (singeln All Waters släpptes i december). En vacker historia som hinner ta slut precis när den dragit igång på riktigt, en sorts bitterljuv aptitretare om vad som komma skall. (Att videon, i vilken Hadreas flankeras av bögporrstjärnan Arpad Miklos, för övrigt är fantastisk gör inte förväntningarna mindre.)
Bonus: Perfume Genius – All Waters
Ni känner säkert till henne bättre som Santogold, men Santo Victor Rigatuso som tidigare använt namnet verkade inte gilla det vilket resulterade i ett byte. Hur som helst så följer Santigold upp 2008-års självbetitlade debut med skivan Master of Make Believe i vår.
Första singeln är Big Mouth och innehåller ungefär allt det där man kan förvänta sig av Santigold. Lite galet, lite udda och samtidigt bra.
Musik på påse. Syntpunkiga stockholmarna i Le Muhr, till synes alltid med samma dystra glimt i kajalögat, tar över ledartröjan tidigt 2012 i ”släppa musik på knasigt oväntade sätt”-tävlingen: nya ep:n Flickorna på klubben går att hitta i form av downloadkod på en tygpåse vars tryck utgör omslag och låtinformation. Den har dessutom till stor del finansierats av crowdfunding-sajten fundedbyme.com och frågan jag ställer mig blir följaktligen: kan det bli mer indie?
Stilikon, Svenssonhån, äkta texter och refränglån. I inledande Svenskt Musikliv räknar sångaren Maria Loohufvud, med en argt ironisk stämma, upp ingredienserna till framgång i ett enligt bandet tydligen urvattnat och hycklande svenskt musikklimat. Vad som antagligen såg kul och provocerande ut på pappret blir tyvärr ett alltför ljummet första spår, det är inte tillräckligt medryckande för att jag ska känna mig helt bekväm med den trött spydiga texten (den kunde fått vara så mycket vanvördigare!). Efterföljande Psychoex lider lite av samma ljumma problem: det är, som det ska vara, skitigt och absolut väldigt ”indieilsket” som bandet gör anspråk på i sin programförklaring, men lika ofta som det föder låtar med uppfriskande ”fuck you”-attityd och bitska texter som drar byxorna av en svensk, ängslig och manlig musikscen, så föder det tydligen låtar som bara låter ganska dåligt och som inte ens är hälften så bra som det som parodieras. Det blir ett Doktor Kosmos extra light med sämre samhällskritik, sämre melodier och sämre rim. Att en låt är ironisk eller arg i sitt goda uppsåt gör den inte bra per automatik, vilket jag är den första att beklaga.
Samtidigt blir jag kluven, det finns ju en extremt stor och befriande poäng i att ta sig an musiken på det vis som Le Muhr gör, men som det låter på majoriteten utav Flickorna på klubbens 21 spelminuter så hade det behövts lite bättre ”äkta texter”, lite mer kloka ”refränglån” och råare energi. Det är bara i Lång Gata Hårt Fall, vars skrapigt syntminimalistiska inledning övergår och eskalerar i punkigt gitarrdriv, vars dämpade och argt mässande sång håller sig på rätt sida klyschorna, som det bränner till på riktigt. Den låten ensam, tillsammans med den självironiska Baba Sonic-uppgörelsen i titelspåret, gör i och för sig tygpåsen till en god investering. Den ser dessutom ut att ha plats för en The Cure-vinyl eller två, och kanske en Makthaverskan-platta?
Lower Dens (Jana Hunter, Geoff Graham, Will Adams, Nate Nelson och Carter Tanton), släpper sin nya skiva Nootropics den 30 april. Inför detta kommer då också en låt, för att försöka fixa lite hype. Brains heter den och är faktiskt riktigt bra med en härlig dunkel ljudbild bakom melodin som tuggar sig fram.
Ladda hem ovan!
