Intervju
Don’t worry be happy – intervju med Skriets Isak Sundström
Publicerad
2013-04-21- Skriet
Var Shanana verkligen tänkt att bli den ”glada, ljusa skivan”? Svara ärligt nu.
– Ja, det var så här att vi verkligen ville göra någonting som var ljusare, nästan lite för ljust. Idén från början var att vi skulle spela in en instrumental skiva med en amerikansk äldre man som var med på senaste skivan, Det beslutande organet. Han spelar pedal steel och gör någon slags hyperpositiv och mysig musik. Han som många amerikaner älskar vapen och pansarvagnar och har en del rätt tveksamma åsikter och varje mail avslutar han med ”don’t worry be happy” och det var lite den paradoxen vi var intresserade av. Vi skulle åka och spela in hemma hos honom i Mississippi. Allt var typ klart, men vi fick lite för dåliga vibbar, och så blev det också lite för dyrt. Men vi fortsatte att tänka att det skulle bli något ljusare och så här blev det, men så strålande ljust och mysigt som hans musik blev det ju inte riktigt.
Skulle ni kalla det ”ett konceptalbum”?
– Nej det tycker jag inte. Det är mer så att man uppfinner som en formel för varje grej man gör, en formel som liksom pressar ut någon slags kraft. Men inte som något koncept tycker jag.
Många av skivans spår känns liksom stöpta i samma grundform. Drar igång med en trevande gitarr, ett klinkande piano, för att sedan eskalera på ett eller annat sätt. Det känns väldigt sammanhållet, flyter nästan ihop. Hur skiljer sig skivan ljudmässigt från Skriets tidigare? Berätta om inspelningsprocessen.
– Det är dels inspelat i en studio, dels i en biograf och lite så har vi spelat in dom andra skivorna med. Vi gjorde så att tagningarna var väldigt långa, spelade samma sak om och om igen tills någon sorts koncentration infann sig. Vi är nog mest intresserade av en stämning och en särskild koncentration, inte så mycket låtar faktiskt som börjar och slutar, det är lite trist att spela tycker jag, roligare kanske att lyssna på… men…
Singeln, Det kommer en våg, har en nästan mysig ljudbild vilket skär sig effektfullt mot den morbida texten. Var den självklar som första singel?
– Nej, jag vet inte. Det blev så bara, det var väl så att det var den mest ”tydliga” låten kanske. Jag är halvintresserad av musiksinglar och sånt. Tycker det alltså är rätt trist. Det är mycket med det här med låtar som ska ”bita” sig fast och nån sort effektivitet och att det ska vara som en snabb ”extas” och allt det där. Det kan vara kul alltså och det är ju såklart många låtar som jag tycker är mycket bra och som är så, men jag märker att jag inte är intresserad av att göra musik på ett sådant sätt. Jag är nog mer intresserad av något långsamt och osäkert, i alla fall nu. Jag kan bli rätt trött på all denna ”effektiva” musik som finns. Inte så att det måste var långsamt, tyst, tråkigt och introvert, mer som att det borde finnas en annan sorts kraft och energi. Tycker att utryck som t.ex. ”energi” eller ”eufori” har urholkats på något sätt och är mer som ett sorts beteende, ett sätt att låta på och röra sig.
”Vi visste att vi fanns, men inte riktigt varför. Och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse”, känns som en nyckelmening. En beskrivning av livet självt, men kanske också av skivans överliggande tematik. Är jag ute och cyklar eller kan du hålla med?
– Jo, det kan väl appliceras på det mesta och flesta.
Musiken på Shanana, och ja… Skriets musik överhuvudtaget är väldigt filmisk. Den skapar scener i huvudet. Stämningar. Den är liksom atmosfärisk, på nåt vis. Kan jag tycka. Är detta en ambition?
– Det finns ju några låtar som nästan är som karikatyrer av filmmusik, dom är fånigt filmiska, och dom skulle ju aldrig kunna vara med i en film tycker jag. Dom är vad dom är. Vi får ganska ofta förfrågningar av folk som vill ha med vår musik i filmer, men vi säger nästan alltid nej. Jag tycker om när musik kan låta filmisk, skapa bilder, stämningar och så, men bara därför behöver musiken inte vara med i någon film. Det är något helt annat. Jag tycker ofta att så kallad ”filmisk musik” kan förstöra filmer.
Varifrån kommer medeltidsestetiken och auran av bondesamhälle i texterna? Eller läser jag in helt fel saker i min skalle när jag lyssnar?
– Ja, jag är alltså lite intresserad av medeltiden. Det finns en felaktig myt om att medeltiden var mörk, att folk var efterblivna då och knullade getter och sånt, men medeltiden var en väldigt intellektuell och utvecklande period som la ramen för mycket av nutidens sätt att tänka och se på saker. Men på medeltidsfestivaler kommer ju mest våldet och det primitiva fram, det har blivit som några sorts utlevelseritualer kring dessa festivaler.
Berätta om Maj-Britt Stridsberg som sjunger på Godnattvalsen, var hittade ni henne? Kommer hon att vara med live?
– Kanske om vi spelar i Malmö. Jag gillade den låten, Godnattvalsen, som är en svensk tolkning av Auld Lang Syne. Hon hade gjort en version av den och det var så vi fann henne. Vi åkte hem till henne i Tomelilla, hon var rar och rökte mycket. Hon har spelat in 25 skivor med sitt band Palomaz. Skivorna heter som siffrorna. Skiva 14, skiva 15 o.s.v. Det tycker jag är bra. Hon har spelat in en mycket bra svensk version av California Blue också.
När jag lyssnade på Shanana i förväg, innan pressmaterialet skickats ut, så trodde jag verkligen att det var din röst på Godnattvalsen, att den skruvats till åt ett sorts spöklikt, frikyrkligt håll. Även Nöjesguiden hann skriva att det var du. Var det medvetet att välja en sångerska med besläktad röst? Skapa förvirring?
– Nej, det var ingen tanke. Love som varit med och spelat in upptäckte det efteråt. Fast jag kan fortfarande inte höra likheten.
Vad inspireras Skriet av?
– Jag tänker mig en blandning av Popol Vuh och Galenskaparna och Aftershave.
Hur känner du inför faktumet att samtliga Skriet-album har en sorts obehaglig, blodig hinna över sig? Eller: om du inte håller med om att det är ett faktum: hur känner du inför faktumet att jag känner så?
– Jag vet inte riktigt, det är säkert rimligt att du känner så. Jag har ingen direkt uppfattning om hur skivorna låter för andra, för mig är dom nog mer hoppfulla och mjuka på något sätt.
Kan det vara så att Skriet målat in sig i ett hörn på ett vis, att du skulle kunna sjunga om… jag vet inte… limefrukt, men att det ändå skulle bli en smula obehagligt, eller i alla fall högtidligt och stämningsfullt, på grund av lyssnarens förförståelse och all kringliggande estetik? Det kanske till och med är ett angenämt hörn att verka i, i såna fall?
– Ja, så är det kanske, vi har väl liksom uppfunnit oss en särskild kontext som jag verkligen ibland kan känna mig inmålad i. Men, känns det för instängt och inte intressant längre då lägger vi nog bara ner och gör någonting annat. Jag ser ingen sådan grej att fortsätta bara därför att det ”går bra”, det måste vara väsentligt och intressant för en själv.
Jag var och såg Tova Mozards fantastiska utställning på Kulturhuset för några dagar sen. Jag hade Shanana i mina lurar vilket var ett idealiskt soundtrack. Två av hennes bilder, som dessutom var med på utställningen, klär omslagen till era tidigare skivor… känner ni ett släktskap med hennes konstnärskap?
– Ja det kan nog finnas. Kanske något i det lite falska, påhittade och mystiska, att det finns en slags förskjutning, att det både är mystiskt och konkret. (Tova råkar vara min fru, så vi har väl alltså lite samma intresse för saker…).
Vad är storyn bakom nya omslagsbilden?
– Den är från Nordiska museet, tagen 1917. Det är en bra bild tycker jag, den utrycker på ett roligt och tragiskt sätt hur ceremonierna tvingar in oss i ett märkligt skådespel. Så som det ser ut på bilden ser det ju fortfarande ut, fast med nya sorters maskeradkläder.
Varför heter skivan Shanana? Vad är Shanana?
– Shanana är bara lite som nonsens, det är en showrockgrupp som jag tycker om, det är namnet på en hundkennel som föder upp supergulliga små hundar.
Vad är Skriets nästa steg?
– Ja, det är väl ingen som vet. Inte vi heller. Kanske en show tillsammans med Galenskaparna och Aftershave eller kanske en skiva för blinda barn.
