Enligt löpsedlarna så har den sibiriska dödskylan anlänt. Och ja, småspringandes från bussen till porten kan jag konstatera att de har rätt, för en gångs skull. Skridandes genom frosten lyssnar jag på vad som kan vara vinterns, ja kanske till och med årets, finaste album. Det har nämligen också anlänt. Inte från Sibiren, men från Seattle. Och jag kan inte tänka mig ett ljuvligare, mer passande soundtrack till dessa kalla, tröstlösa månader.

Jag talar om Put Your Back N 2 It, Mike Hadreas andra skiva som Perfume Genius. Jag talar om 32 stundtals sömniga, men ack så vackra minuter. Om musik med en inneboende kraft, ett vemod, som kan ta andan ur vemsomhelst.

Inledande Awol Marine tar vid där den hypnotiska debuten Learning slutade: det är suggestivt, drömskt om än utan det allra smutsigaste bakgrundsbruset. Mindre lo-fi, mer ”jag vill ta hela världen i min famn och vagga den ömt”-fi. Tänk en Sufjan Stevens, med rösten darrandes av en sorts uppgiven stolthet, som sakta drunknar. Tänk en Sufjan Stevens fylld av nostalgi som smeker sina köldskadade fingrar, kittlar det vita elfenbenet på ett åldrat piano.

På spår tre, No Tear, tangerar Hadreas Antony Hegartys tonläge, utan att förvilla sig allt för långt in i det storvulet pretentiösa. För Perfume Genius håller tillbaks och drar sedan upp intensiteten vid exakt rätt tillfällen: en förvrängd kör och lågmält bombastiska trummor adderas i välavvägda, sparsamma doser. Gåshuden infinner sig direkt, som på beställning.

Flertalet av skivans låtar har klar ”arenapotential”, de hade med lätthet kunnat byggas ut till svulstiga, sju minuter långa powerballader. Men Hadreas har förstått att den största kraften ofta uttrycks bättre, ja klarare, om man vågar viska. Inget ont om Rufus Wainwright, men han skulle kunna lära sig ett och annat.

Låt nummer fem, Take Me Home, drar dock igång direkt med framträdande slagverk vid det varsamma pianohamrandet sida, det är ett medryckande och ljuvligt litet gospel som klockar in på mindre än tre minuter. Här känner jag faktisk viss irritation för att det tar slut så snabbt, det finns skönhet och poänger i att inte bygga ut och braska på för mycket absolut, men en mäktig låt på uppemot fem minuter, det hade väl fått plats en sådan? Är det inte obligatoriskt på den här typen av skivor? En riktig dänga, en som svindlar sig vidare, byggs på och aldrig vill ta slut? Inser sen att det faktiskt finns en funktion som heter ”upprepa objektet”. Samt att det är en av Perfume Genius befriande styrkor: att han inte följer den obligatoriska mallen slaviskt. Tänker att Hadreas är beundransvärt kompromisslös. Och sen kommer Dark Parts drömska driv och knockar mig och jag kan inte tänka på något annat.

Ingen sjunger ”Baby” som Perfume Genius. Ingen gör det med en sådan vacker frasering och ingen gör det med en sådan frekvens. Ingen vaggar in dig i lika hypnotiskt vackra pianosjok. Just nu finns det ingen som levererar vemodiga melodier i det här skicket, av den här kvalitén. Med så här gripande texter om kärlek, utanförskap och svek. Singeln Hood, ett förtjusande antiklimax till mästerverk, kan vara vinterns låt. Perfume Genius mässar meningar som alla hade strålat självklart och patosfyllt framför den viktiga hashtaggen #homoriot. Put Your Back N 2 It är lika len som sylvass. Genialt.

Musik på påse. Syntpunkiga stockholmarna i Le Muhr, till synes alltid med samma dystra glimt i kajalögat, tar över ledartröjan tidigt 2012 i ”släppa musik på knasigt oväntade sätt”-tävlingen: nya ep:n Flickorna på klubben går att hitta i form av downloadkod på en tygpåse vars tryck utgör omslag och låtinformation. Den har dessutom till stor del finansierats av crowdfunding-sajten fundedbyme.com och frågan jag ställer mig blir följaktligen: kan det bli mer indie?

Stilikon, Svenssonhån, äkta texter och refränglån. I inledande Svenskt Musikliv räknar sångaren Maria Loohufvud, med en argt ironisk stämma, upp ingredienserna till framgång i ett enligt bandet tydligen urvattnat och hycklande svenskt musikklimat. Vad som antagligen såg kul och provocerande ut på pappret blir tyvärr ett alltför ljummet första spår, det är inte tillräckligt medryckande för att jag ska känna mig helt bekväm med den trött spydiga texten (den kunde fått vara så mycket vanvördigare!). Efterföljande Psychoex lider lite av samma ljumma problem: det är, som det ska vara, skitigt och absolut väldigt ”indieilsket” som bandet gör anspråk på i sin programförklaring, men lika ofta som det föder låtar med uppfriskande ”fuck you”-attityd och bitska texter som drar byxorna av en svensk, ängslig och manlig musikscen, så föder det tydligen låtar som bara låter ganska dåligt och som inte ens är hälften så bra som det som parodieras. Det blir ett Doktor Kosmos extra light med sämre samhällskritik, sämre melodier och sämre rim. Att en låt är ironisk eller arg i sitt goda uppsåt gör den inte bra per automatik, vilket jag är den första att beklaga.

Samtidigt blir jag kluven, det finns ju en extremt stor och befriande poäng i att ta sig an musiken på det vis som Le Muhr gör, men som det låter på majoriteten utav Flickorna på klubbens 21 spelminuter så hade det behövts lite bättre ”äkta texter”, lite mer kloka ”refränglån” och råare energi. Det är bara i Lång Gata Hårt Fall, vars skrapigt syntminimalistiska inledning övergår och eskalerar i punkigt gitarrdriv, vars dämpade och argt mässande sång håller sig på rätt sida klyschorna, som det bränner till på riktigt. Den låten ensam, tillsammans med den självironiska Baba Sonic-uppgörelsen i titelspåret, gör i och för sig tygpåsen till en god investering. Den ser dessutom ut att ha plats för en The Cure-vinyl eller två, och kanske en Makthaverskan-platta?

Tiden går fort sägs det. I detta fall är jag absolut beredd att hålla med. Att det har gått nästan ett och ett halvt år sedan jag för första gången fick ta del av vad som kommit att bli Azure Blue, är svårt att tro även om tiden i sig är allt för abstrakt. När jag dessutom fått följa The catcher in the rye, just den låt jag då hörde, från första demo till färdigmastrad singel har det blivit en resa i att både förstå mig själv och att se något jag en gång föll för byta skepnad – till början en upplevelse som inte alls var något positivt. Vad som då började med samplade måsskrik och vågor, bröt sig snart loss från de klassiska göteborgspopreferenserna och växte upp till något annat. Något jag nu, så här efter några månader, börjar förstå, tror jag. Jag har i alla fall förstått att det bästa alternativet inte alltid är att klamra sig fast vid något av vana.

När man väl lämnat den alltför bekväma tryggheten bakom sig inser man också, i någon form av eftertänksamhet, att förändringen som studiotid på mer än någon timme givit upphov till, format Tobias Isakssons verk till något större och bättre, vilket också framhäver allt det fina på ett sätt som det inte gjorde tidigare. Det är givetvis något som präglar hela solodebuten, om det så är öppningsspåret Fingers, en tolkning och hyllning till The Go-Betweens Grant McLennan (som gick bort alldeles för tidigit 2006) och hans original, eller om det är Grand Archives-doftande Long way down, medan man som lyssnare blir överöst av varma analoga syntar.

Storheten i Rule of Thirds är självfallet inte bara dessa syntar, som till en stor del bygger upp skivans tidlösa popmelodier att drunkna i – ofta tillsammans med ett par New Order-trummor, utan också Isakssons ständigt närvarande sång med berättelser som är både uppriktigt ärliga och utlämnande. Skulle man som lyssnare trots allt få diagnosen nostalgisk, så går det i alla fall att luta sig tillbaka och lyssna på The catcher in the rye, de där vågorna finns fortfarande kvar i bakgrunden och cementerar samtidigt att det alltid är svårt att lämna det gamla bakom sig, på gott och ont. I detta fall: gott.

Nästan ett år efter en mycket lovande EP, som recenserades här på tram7, har Spectrals nu släppt sitt debutalbum. ”Bad Penny” är ännu ett steg i riktningen som kunde förutspås efter EP:ns klarklingande höjdpunkter som ”Peppermint”. Louis Jones har nu släppt det lo fi-ljud han fick sitt internetgenombrott med och presenterar ett klart och polerat ljud, vibrerande av 60-talsestetik och kärleksmelankoli.

21-årige Jones kan sin historia. Idoliserandet av Phil Spector skiner genom och musiken gör ett djupdyk i retropopen. Men även om den småpubertala disten är borta så är det en ungdomlig och fräsch tappning av beprövad musik. Jones lyckas profilera sig i en genre som blivit allt mer snäv att utforska.

Mest imponerande är Jones distans till kärleksförvirringen han framställer. Förälskelse, ohälsosamt vurmande och besvikelse hanterar han med såväl utdragna ballader som ironiska versrader.

Det är lite som en tonårings anpassning till omgivningen. Med det breda spektrat, med sentimentala kärleksballader och surfiga popdängor, i samspel med det finslipade och mer mogna ljudet, tar Spectrals klivet ut ur garaget och upp på den bredare scenen. Genom målbrottet och ut med en självklar tydlighet. Emellanåt smyger sig en viss monotoni in i de långa slingorna, men hela skivan signalerar en enorm potential i Spectrals. Louis Jones har mognat, men inte vuxit upp än.

Martin Hederos och Mattias Hellberg släppte under 00-talet, två stycken skivor med avskalade covers. Receptet var enkelt, en röst och ett piano. På pappret låter det outhärdligt, men på något sätt lyckades de två sammanstråla och göra två stycken perfekta parmiddagsalbum. Det var lugn musik, smekande på alla sätt och vis, trivsamt igenkännande och, måhända märkligt, också ingav en känsla av att vara smart. De skapade kanske inte musik gjord för närlyssning, men ändå lämnade lyssnarna lättade, vilket helt klart är en god bedrift.

Sedan dess har de arbetat på olika håll i massvis av projekt, men sist Hellberg var i albumljuset var när han 2008 gjorde en skiva med en vit älg på omslaget. Det var en rivigare historia som förde tankarna till tidiga Rolling Stones. Men med nytt skivbolag, alltid spännande Kning Disk, och med en mer psykadelisk framtoning återvänder han som en lugnare människa, hur motsägelsefullt det än må låta.

High in the lowlands är en tyglad skiva, den tillstymmelse av orkan som kan tänkas ligga och virvla där under, tillåts aldrig komma upp till ytan och röra runt. Vilket är något som tynger skivan, när man har kommit den in på livet märker man att den är alldeles för plan. Skivan försöker inte bråka med sig själv och det blir ett problem. Även om det finns väldigt fina stycken som Born into being alone och bluesiga avslutaren Over and done. Där Hederos & Hellberg höll sig på rätt sida det slätstrukna, blir Hellbergs senaste solokvist bara en upprepning av samma skiva han gav ut på Silence 2004. Det är den sortens tråkiga igenkännande.

Är man inte bekant med Franska Trion sedan tidigare så är följande information förhoppningsvis lönsam:

1) Vanligtvis spelar bandet jazz och blues på ett väldigt egensinnigt sätt
2) De är ett av Håkan Hellströms favoritband

Jag kanske behöver utveckla vad som menas med egensinnigt. Med egensinnigt menas till exempel att sångaren Matti Ollikainen har en ytterst nasal stämma som dessutom används väldigt slött, vilket gör att publiken vid första anblick inte tar det som särskilt seriöst. Eller härleder det till en annan egensinnig artist, nämligen Pontiak Johanzon, mest känd för sin hit 80-talet. Vilket kan kännas orättvist då Franska Trion förmodligen har större konstnärliga anspråk än Pontiak, inget ont om honom i övrigt, han gör sin grej och han gör den bra. Annat egensinnigt är deras val av musikaliskt uttryck, då smutsig blues på svenska lätt kan tänkas låta oerhört konstlat och löjligt. Men på något vis har de lyckats lappa ihop deras två utmärkande komponenter och får deras musik att låta precis som Anna Järvinen uttrycker det: ”När jag hört dem är det som att vara på ett väckelsemöte […] Det är starkt, som döden och livet.”

Men nu när de har spelat in en julskiva, kokett döpt till Våra mest älskade julsånger, börjar varningsbjällror slå. Nu kan de väl ändå inte lyckas? Julsånger är ju så vedervärdiga. Eller hur? Och när det dessutom ska göras tolkningar på, faktiskt, svenska folkets mest älskade julsånger, då bör det bli pannkaka. Introverta julsånger, inte ens den mest instängda tonåringen kan tycka att det är en bra idé. Men idén är tydligen så värd att satsas på att det kommer att visas som del av en TV-serie som kommer att sändas på SVT under decembermånaden.

Återigen, är det pannkaka då? Nej, faktiskt inte. Kanske att man ryggar bakåt när första låten, Nu tändas tusen juleljus, kommer igång. Ollikainens röst är som den brukar vara, men i julsångssammanhang skapar det en skev och skärande känsla. Till en början. För visst etsar den sig fast till slut som kristyr på pepparkakor. Det var länge sen de här låtarna lät lekfulla på riktigt. Och i O helga natt, en sådan klassiker att inte ens förra årets häxhousehype kunde förstöra den, gör de något som kan bli en framtida julfavorit. Borta är alla storslagna Carola-komplex, istället spelar de den nedtonat, försiktigt och vackert.

Tyvärr fångar de inte in denna vackra känsla rätt igenom. I avslutande spåret, Ser du stjärnan i det blå, åker de till och med på nöten av Benjamin Syrsa. Men det kanske inte var deras ambition att de slå den i och för sig, å andra sidan vinner de lite extra poäng när de gör en fri tolkning av låten mot slutet. I övrigt är den här skivan precis som glögg. Årstidsbunden och trevlig, men som man ledsnar rätt fort på.

Det enda man kan klandra Hans Appelqvist för är att han sjunger alldeles för lite. Hans mysrysiga skånska sagostämma används alltför sällan. Å andra sidan är det inte för de raka låtarna man lyssnar på Appelqvists skivor, det är för de världar han ljuder upp och ringar in. Skivornas sammanhållning är oftast världen de bor i, snarare än att de är bundna till en genre. Ifall en förfrågan om vart ett café är beläget hör hemma inom ramen, ska den in. Röster, knaster, ambienta ljud, djur, det mesta som är så långt ifrån vanlig popuppsättning hör hemma i Hans världar. Och därför kräver de alltid lite mer av lyssnaren, men man får även mycket mer i gengäld.

Sjunga slutet nu är ett soundtrack till en film med samma namn som ännu inte visats. Det kan då te sig lite problematiskt i hur man ska tänka och tycka kring skivan. Eftersom det finns knapphändig information kring hur filmen över huvud taget är, utöver en trailer, så får man se den här recensionen som en tolkning av endast musiken.

Fast eftersom Appelqvist länge arbetat med att bygga upp bilder med hjälp av ljud, är det inte särskilt svårt att komma in i och förstå världen Sjunga slutet nu utspelar sig i. Hans magiska realism för tankarna och bilderna till en något mörkare Dunderklumpen. Till tonerna av en röstförvrängd kör hör vi en äldre dam bada, en skånsk pojke pratar med en engelsk datorröst när de är på promenad och i titelspåret, som är så nära Twin Peaks och urskog man bara kan komma, talar baklängesröster i tungor. Naturen är så närvarande i Hans musik att vattenpussar är ett giltigt instrument.

Men allt är inte konstellationer av olika ljud, tvärtom, alltifrån jazzspår till Hans god natt-stundersånger och instrumentala spår med tydlig inspiration från Kina. Allt är hit och dit, men hålls otroligt sammanhållet. Det finns inget utrymme för tristess, trots hela tjugofem spår. Och fastän det är ett soundtrack där musiken ofta är i behov av sina bilder, eller åtminstone bildernas kontext, finns här inga bilder att tillskansa sig, och ändå är allt i yttersta klarhet. Fullkomligt magnifikt.

Jag minns ett band från Stockholm. De lät som Television, de spelade rock’n'roll sådär kaxigt att det lät smart. Hackigt, utan att låta kackigt. De släppte en jättebra självbetitlad skiva som lät framtidslovande. Sen hände något, eller rättare sagt, det hände ingenting. Jag tror de fick lite publik i Tyskland och fortsatte hänga där istället för här. Inget fel i det. Men tyskarna satte spår i musiken, för den blev trist och precis sådär okaxig, förvandlades till hackig och kackig. Det var synd.

Men skam den som ger sig. Wilderness är The Horror The Horrors tredje platta. Den låter bättre än den förra, men ligger i lä jämfört med debuten. Tyvärr. Den som hoppats på nytändning får se sig lite besviken, men kan ändå hålla sig rätt munter. Det är trots allt på väg att börja låta lovande igen. Det finns en gnista, det gäller bara att sätta fyr på den.

Det finns en del spår som är rätt fina, som Vanity, en riktigt sexig låt. Och avslutande Out of Here måste vara en hyllning till Studio, så reverbindränkt som den är och lik mästerverket Out There till titeln. Däremellan finns det både sånt som puttrar och sånt som berikar. The Horror The Horror är återigen att räkna med, fast i framtiden och inte just idag. Arbetar de lite hårdare kan de nå tillbaka till fornstora dar.

Det här är Tom Veks första skiva på sex år. Han kunde gott varit borta i sex år till. Nej, det är för enkelt för att skriva så och lite för elakt. Det är för enkelt att skriva att Tom Veks nya album skulle vara vekt. Det är en lite för simpel ordvits för att det ska vara roligt. Vi nöjer oss istället med ett rim. Leisure Seizure av Tom Vek, är riktigt blek.

Hans new waveiga popmusik är tjatig och sången är tråkig. Rösten är osvängigt lakonisk, som att den inte bryr sig ett dugg. Om den sortens stiluppvisningen ska fungera måste den åtminstone bry sig om musiken, annars kommer publiken inte tycka att du är cool. Tom Vek är inte cool, även fast det är ett par stora brillor på omslaget.

Det finns en hel drös artister och band som låter såhär brylösa. Själv förstår jag ingenting. Det finns ingen glädje eller kärlek nedlagt alls, eller det finns det säkerligen, men vad finns att älska? En oskön snubbe längst fram som fullkomligt struntar i allt.

Det finns ett spår på den här skivan som inte låter som alla andra, som till och med lyckas vara lite uppkäftig. Det akronymaktiga spåret A.P.O.L.O.G.Y. är slö i ögonen och sned i munnen på rätt sätt. Men en låt av tolv räcker inte långt. Fast jag måste däremot ge en eloge åt trumljuden som är genomgående bra. Utan dem vore albumet inte bara vekt, utan riktigt dåligt.

Jag har inget emot att Brett Andersons fjärde soloskiva har fått titeln Black Rainbows. Jag har inget emot att han på det kolsvarta omslaget poserar med huvudet nedsänkt bakom ett blomsterstilleben, eller att han på en bild i cd-häftet dödsallvarligt dricker en kopp te som om det vore en fromhetsutövning. Det ska han få göra. Det är helt i sin ordning. Näst efter Jarvis Cocker så är det trots allt britpopscenens finaste salongslejon det handlar om. Ett välbevarat sådant dessutom. Vad jag emellertid har invändningar mot är att mer än varannan låt på nya framjammade albumet står och velar mellan det beprövade och rivigt androgyna gamla uttrycket hos Suede (fast utan nerv) och en sorts bombastisk arenarock. Och alltför ofta väljer att ta in på den senare vägen.

Inte för att jag tycker att Anderson ska försöka reprisera låtmallar från tidiga Suede i sitt solomaterial. Att hans välbevarade röst faktiskt skulle hålla för det spelar ingen roll, tomrummet efter Bernard Butlers gitarrspel skulle ändå vara för stort, de klassiska låtarna för ouppnåeliga. Men hellre det än detta, jag skulle föredra tio Animal Nitrate-kopior framför det U2-sound som stundtals dominerar Black Rainbows ljudbild. Eller, för den delen, den sakrala pianoskörheten som han lyckades så snyggt med på Wilderness, vad var det för fel med den? Var det ett uttryck för moget för att hålla fast vid? I idealvärlden skulle Anderson nöjt sig med den sortens klädsamma croonerexistens à la Bryan Ferry som kännetecknade den andra soloskivan. Förädlat det akustiska uttrycket istället för att återigen börjat flirta med det som han själv kallar ”restless, noisy and dynamic”, men som i de flesta fallen på Black Rainbows låter som en ålderskris. Och med det inte sagt att han nödvändigtvis måste spela in Dylan-covers.

Det finns dock undantag, låtar som är mer än bara Andersons röst ylandes popklyschor och bombastiska trummor. Utav dessa är Brittle Heart, andraspåret och första singeln, absolut starkast. Den hade nästan varit en svanesång värdig Suede, refrängen är enastående, nästan gåshudsframkallande. Avslutande Possesion är också fin (även den doftar ”svanesång” så det bara sjunger om det), men arenarocken smutsar ned tillräckligt många låtar däremellan för att helhetsintrycket ska kunna få annat än en medioker karaktär. Ställ spår sju, Actors, bredvid Filmstar och den förra ter sig skrattretande i jämförelse.

Black Rainbows må ha sina ljuspunkter, och för ett fan som jag är skivan stundtals relevant. Andersons röst är fortfarande vacker, men så länge den omges med gitarrer som hur mycket de än försöker låta som Suede inte gör mer än just försöker så kommer den inte till sin rätt. Det är en röst som förtjänar en värdigare ”ålderns höst” än detta.

På sin hemsida skriver Anderson att nya skivan är det första rockalbumet han gjort på sex år, och visst, jag förstår att han vill turnera Europa runt med nytt material och vara sin ungdoms sexiga frontfigurpersona, men jag föredrar faktiskt att han gör det med Suedes låtkatalog i sådana fall. Om han måste envisas. Han kan övertala Bernard Butler att följa med den här gången. De kan spela Brittle Heart som extranummer och jag kan blunda och låtsas att mitt liv är en serie tecknad av Mats Jonsson. Fast allra finast vore det, förstås, om Anderson lanserade ett krogshowkoncept tillsammans med Jarvis Cocker. De kunde åka Svearike runt och spela akustiska allsångsrefränger för Hey Princess-generationen. De kunde kalla det ”Ironists Night”.