Foto: Jem Goulding

Hackney i östra London har under det nya millenniet varit hemvist för en hel del obskyr popmusik. Skränigast lät det för några år sedan, runt 2007, då en sorts post postpunk gavs tolkningsföreträde. Monotont mangel från band med namn som ”KASMS” och ”An Experiment on a Bird in an Air Pump” fick ölglasen på Old Blue Last att krackelera, och The Horrors första fullängdare resulterade i ett upprivet skivkontrakt. Mitt i kakofonin stod tidskriften Artrocker, vars skribenter sällan missade ett tillfälle att hylla sina tribaltrummande bundsförvanter.

På senare tycks scenen blivit mindre dogmatisk. Ett tilltagande intresse för melodier och synt-arpeggios gick att skönja redan på The Horrors andra skiva. I samma anda nådde fotogeniska S.C.U.M, som 2008 firade sina singelsläpp med att spela i en kyrka, nya höjder då man korsbefruktade goth och disco på 2011 års albumdebut.

Londonkvintetten SULK dök upp i sammanhanget förra sommaren och har sedan dess samlat en dedikerad skara fans. Gruppens andra singel, Back in Bloom, fick kritiker och bloggare att börja yra om Britpop. Mer väsentligt är att SULK har gitarrsolon i alla låtar, projicerar bilder av vattenfall och blommor i sina videor, och att de för ett par veckor sedan agerade dragplåster på festivalen New Blood, arrangerad av just Artrocker. Jonathan Sutcliffe är sångare i SULK:

– Jag skulle säga att vår musik är en blinkning till den brittiska gitarrmusikens glansdagar, fast med ett uppdaterat sound.

I förrummet till replokalen på Redchurch Street sitter en affisch på Sam Cooke. På tv:n sänds FA-cupfotboll, Derby möter Crystal Palace. Jonathan Sutcliffe darrar på handen när han tänder sin andra cigarett på 15 minuter.

– Vi bor alla Hackney, en fördel för oss eftersom det finns många spelställen i krokarna. Jämfört med andra band omger vi oss med få människor. Det är vi, vår manager och vår ljudtekniker. Jag antar att det är ganska indie, men vi ser inget egenvärde i det begreppet. Sanningen är att musikindustrin är full av klåpare som gör mer skada än nytta.

Ni utstrålar en hel del självförtroende, är det en medveten strategi?

– Inte alls, SULK är ett självsäkert band. Låtarna och musikerna är toppen. Förra året var händelserikt men vi står stadigt på jorden. Och sen är det ingen annan som gör det vi gör lika bra.

De två singlar ni släppt har åtföljts av musikvideor, hur resonerar ni kring estetiken?

– Enkelt, vi vet exakt vad vi vill ha. Oftast är det Andrew [Needle, gitarr] som kommer med idéer som vi andra adderar till. Videon till Wishes [singel nr 1] är inspelad i en lagun på Ibiza, den senaste i en fabrik utanför Nottingham.

Varför är det visuella intrycket så viktigt?

– För mig har musik alltid varit ett helhetskoncept. Allt ifrån färgen på ljuset när vi spelar live till de effekter jag har på sången är viktiga detaljer. I dessa dagar måste man vara pedant om man vill skilja sig från mängden. Vårt mål är att visa andra hur man gör.

Musikscenen i östra London är ständigt i allmänhetens blickfång. Ofta helt oförtjänt och ibland med all rätt. I december skrämde The Horrors vettet ur ett slutsålt Debaser Slussen och i februari spelar S.C.U.M på Debaser Medis. Till våren åker SULK på en kort turné i norra England, och tycks inte vara främmande inför tanken på att ta färjan över Nordsjön.

– Det vore toppen, ni har uppenbarligen bra musiksmak däruppe, säger Jonathan Sutcliffe.

Den 28:e mars landar Peter Bjorn And Johns nya platta på skivdiskar i hela Europa och dagen efter släpps den i USA. Gimme Some är titeln och första singeln Second Chance har redan gjort succé på Conan. Tram7 har pratat Vampire Weekend, hit-potential och om hur svårt det är att vara politisk med en uppsluppen Peter Morén.

Snart släpps er nya platta, Gimme Some. Är ni nervösa över hur den ska tas emot?

- På ett sätt ja. Det är mycket som står på spel. När man har det här som jobb, vill man att de ska funka. Men då pratar jag förstås inte om vad det blir för siffra i DN utan mer en allmän konsensus om albumet funkat.

Vad är egentligen viktigast, uppskattning från recensenter, uppskattning från hippa indiebloggar eller uppskattning från ”vanliga människor”?

- Det är nervöst och samtidigt lite förnedrande med recensioner. Att någon ska sammanfatta något man jobbat med i nästan ett år på några rader. Det funkar liksom inte ens när recensionen är bra. Även om längre väl underbyggda recensioner alltid är roligare att läsa, även de dåliga. På så sätt är bloggarna roliga, de har mer plats. Fast enda anledningen att bry sig om recensioner är i den mån det påverkar mottagandet i stort, när det hjälper skivan att nå ut. Rent personligt är självklart det som värmer mest när en person skickar ett mail eller kommer fram efter en spelning och tackar en rakt från hjärtat, särskilt om de berättar att en särskild text eller låt betytt mycket. Det är det som gör att man blir peppad att fortsätta. Och ibland kommer de tacken förstås även från recensenter. Senast i NY var det en kille från Spin som tackade för den gamla låten Big Black Coffin från Falling Out och eftersom det är en lite mer okänd låt som råkar vara en personlig favorit bryr man sig kanske mer om det än om någon flåsar att ”Young Folks is great!”

Skivan låter stundtals afro-poppig, stundtals punkig, stundtals som klassisk Peter Bjorn and John-indie . Vad tänkte ni er för ljudbild när ni gick in i studion? Vad var nyckelordet under inspelningen av Gimme Some? Fanns det några speciella influenser?

- Klassisk Peter Bjorn And John-indie låter som en bra genre! Grundtanken var att göra en ”live”-aktig skiva, hur fånigt det än kan låta, men helt enkelt låtar och inspelningar som bygger på att vi låter bra som en trio live, gitarr, bas, trummor. Mindre experimenterande än klipp-och- klistra-estetiken på Living Thing, mer jobb skulle göras i replokalen än i datorn. Sen blev det ändå en hel del pålägg, framförallt körer, gitarrer och percussion. Men den känns fortfarande ganska rå och direkt och energisk och de flesta spår bygger på live-tagningar i grunden. Vi har alltid varit mer punkiga och energiska live jämfört med skivorna och för en gångs skull lyckats vi fånga det på skiva tycker jag. Sen var det en jätteviktig ingrediens att vi för första gången arbetade med en utomstående producent, Per Sunding från Eggstone, en gammal idol. Han påverkade arren ganska mycket och hade bra öron gällande, tempon, tagningar och sound. Han kan det där med gitarrsound och energi, inte minst från alla Bob Hund-skivor han gjort. Skönt med en fjärde åsikt, det är lätt att fastna i gammalt groll när man hållit på så länge som vi har.

Influenser utgick också medvetet från gitarrpop/rock-fåran, vi gjorde blandskivor till varandra innan. Med det var ganska brett: R.E.M, Stone Roses, House of Love, Delta 5, Go-Betweens, The Fall, Buzzcocks, Only Ones, Stooges, Can, Creedence, T.Rex, Yo La Tengo, Guided by voices, Bo Diddley, Johnny Burnette, New Order m.m. Men där fanns också en del gammal soul och funk och någon enstaka hip-hop-låt. Inte så mycket afrikanskt dock den här gången.

Är det viktigt att inte stå stilla? Att testa olika musikaliska uttryck? Eller är den här ”musikaliska splittringen” bara Peter Bjorn and John?

- Vi är tre olika personer och låtskrivare med olika smak, så alla måste få sitt lystmäte. Men jag tycker ändå det finns en röd tråd i melodier och texter som känns väldigt PBJ och som går igenom alla skivor, möjligen med undantag för Seaside Rock som medvetet sticker ut mer. Det blir också tydligt hur lika låtarna är när man arrar om den. Vi arrade nyss om en del Living Thing-material så att de skulle passa bättre ihop med de nya låtarna och de känns som att de skulle kunna vara på samma skiva. Men jag tycker att det är viktigt att utvecklas och prova nytt. Ja, det är till och med en skyldighet. Och jag tror att det är enda sättet vi skulle funka på. Annars skulle vi känna oss trängda. Vi gillar olika musik för mycket för att kategorisera oss för hårt. Och man vill alltid göra något annorlunda än det man gjorde sist.

Om jag säger att ni har en del Vampire Weekend-gitarrer på plattan, tar du det som en komplimang eller tvärtom?

- Jag tyckte mycket om den första Vampire Weekend-plattan men kom aldrig in i den andra. Men det som slog mig med den första var att det påminde mig mer om sådant jag lyssnade på när jag var yngre, klassisk pop som Elvis Costello, The Jam, XTX, Housemartins och Clash än den afropop de sades spela. Lite så lät ju vi i början, runt 2002. Och eftersom den här skivan är lite av en återgång till våra rötter, kan man väl säga att vi lät som Vampire Weekend innan Vampire Weekend, fast ingen hörde oss. Det var i alla fall vad en kompis sa till mig efter att hört nya skivan.

Har du någon åsikt om den så kallade Brooklyn-scenen?

- Egentligen inte. Det görs bra musik i Brooklyn, i LA, i Stockholm. Om det är en scen i Brooklyn är det de av samma orsak som det är en scen i Stockholm, en massa lantisar har flyttat dit och startat band. Det blir en smältdegel. Många av mina nya amerikanska favoritband just nu kommer dock snarare från San Fransisco. Papercuts t.ex.

Om det fanns ett musikpris för ”Årets bästa cowbell i poplåt” så är Second Chance en självklar kandidat 2011. Vilken låt på Gimme Some är du i nuläget mest nöjd med?

- Det ändras hela tiden, vi har säkert alla olika favoriter, men en jag gillar mycket just nu är May Seem Macabre. Skön indiedisco-känsla och en väldigt speciell text. Även Eyes och (Don’t Let Them) Cool Off är favoriter. Men ska jag vara helt ärlig gillar jag precis hela skivan som en helhet. Den är ganska kort och har många snärtiga låtar, så man hinner inte tröttna. Jag känner inte att någon låt borde ha tagits bort, som jag i efterhand kan tycka med Living Thing. Och det är ingen låt som är tråkig att spela live. Så jag är väldigt nöjd med alla får jag säga! Kanske särskilt eftersom jag spelat så olika typer av gitarrstilar på den; jag älskar att spela gitarr och att utvecklas som gitarrist.

Överlag tycker jag att det känns som en skiva ni finslipat på ett tag, jämfört med till exempel Writer’s Block som mer utstrålade spontanitet. ”Genomarbetat” är ett ord jag antecknat vid lyssning. Stämmer den iakttagelsen?

- Ja och nej. Vi jobbade som sagt kanske mer i replokalen med den här skivan än med någon innan. Och Writer’s Block var kanske mer spontan på så sätt att vi använde pianon, munspel, cittror och en massa andra instrument. Nu var vi mer dogmatiska och ville hålla oss till triotänket. Men med Writer’s Block fanns andra dogmer, som hårt arrade trumkomp och vissa effekter, vilket jag tror var en stor del av succén med den skivan. Varje skiva har jämna delar planering och spontanitet, det gäller att hitta en balans. Allra mest spontana var kanske våra första två skivor och mest genomarbetad var kanske Living Thing, kanske till och med överarbetad. Jag tycker att den nya skivan känns väldigt spontan på så sätt att den bygger på liveenergi och att där finns saker som uppkom i stunden, som solon, som sen inte redigerats bort. Men den känns genomarbetad på så sätt att den är jämn och att varje låt fått precis den produktion den krävt för att bli så bra som möjligt.

Lies har en fantastisk hit-potential i mina ögon. Eller: det är en skitbra låt. Och när jag tänker efter, nästan varenda låt på skivan skulle kunna klassas som en ”hit”. Har ni det i åtanke när ni gör musik, huruvida låtarna ska kunna spelas i radio eller inte?

- Tack! Kul att du gillar den! Man får inte tänka för mycket på det, då finns risk att skivan känns lite trist och livlös och just planerad. Däremot när man känner att en låt har singelpotential, kanske man jobbar lite mer med att få den ännu mer singelaktig, som Second Chance. Men det behöver inte betyda att man jobbar mindre med en albumlåt, man jobbar kanske bara annorlunda. Sen är det förstås roligt om en låt som Lies skulle bli en hit, eftersom det är den mest live-aktiga och minst fixade låten på hela skivan, som vi spelade in sist. Det betyder att det här med en stark bra framförd låt räcker långt och att inte allt handlar om produktion och det vill man ju gärna tro på.

Vi är ett popband och skriver melodiska poplåtar och förhoppningsvis kan vi spelas i radio. Men vi är också ett gäng knäppgökar som gillar oljud och experiment, så förhoppningsvis lyckas vi göra en bra blandning av dessa två sidor. Det funkade ju för Beatles.

Ni har ju hängt och spelat en del i USA senaste tiden, hur har responsen varit där? Har de nya låtarna funkat?

- Det har funkat alldeles utmärkt och responsen har varit fantastisk. Nu har vi förvisso spelat på små ställen för branschfolk och hardcorefans, Men det kändes inte som att vi spelade igenom våran nya skiva (vilket var vad vi gjorde, vi bjöd bara på högst en gammal låt per spelning) utan som att vi spelade våra greatest hits och publiken reagerade där efter. Det säger väl både en del om att vi har nya bra låtar som funkar bättre live än vissa av våra äldre, men också en bra publik.

Vad är största skillnaden med att spela på andra sidan Atlanten och att spela här hemma i Sverige?

- Vi spelar knappt i Sverige alls numer så det är svårt att säga. Men den stora skillnaden är att det är mer människor som bor där, alltså har vi fler fans och det känns på spelningarna. Det är definitivt mer ljummet när vi spelar i Sverige. Folk gillar annat mer här, vilket är helt ok. Vi har aldrig fått något riktigt fotfäste. Kommer inte folk, är det liksom ingen idé i längden. Men jag skulle gärna spela mer i Sverige i framtiden, om inte annat så med mitt soloprojekt. Jag gillar Sverige! Med PBJ hinns det just nu inte med. Inte om vi också ska spela i Asien, Australien och Sydamerika, förutom USA och Europa. Men det blir en spelning i Stockholm i april och förhoppningsvis en eller två festivaler i sommar.

Hur var det att spela på Conan?

- TV är alltid märkligt, man kommer dit på morgonen och soundcheckar för att sen sitta och vänta hela dagen, kanske se Jennifer Anistons hår gå förbi, spela sin låt en gång kvart över fem och sen åka hem. Vi var dessutom helt slut efter en stressig promovecka med många midnattsgig så John hade tappat rösten och kunde inte köra. Men jag tyckte det var grymt på så sätt att det är andra gången vi är med. Det var liksom ”welcome back” istället för att man var en exotiskt krydda från Sverige. En gång är ingen gång som man brukar säga. Vi är mer etablerade nu. Och i mars ska vi träffa Jay Leno igen, så det känns som ett toppenupplägg för skivan. TV är självklart viktigt, att nå vanligt folk som faktiskt kan gilla din musik och som inte är inne på Pitchfork varje dag. Conan blev dökär i min gitarr, han ville köpa den, men det fick han inte.

På klippet där ni kör Dig A Little Deeper backstage ser det ut som ni har fruktansvärt kul, något som jag tycker hörs genomgående på Gimme Some. Eller på det mesta ni gjort. Hur viktigt är det att musikskapandet och spelandet är lustfullt?

- Det var superkul att göra den grejen, den kändes mer informellt än det vanliga framträdandet och sen är det kul att amerikaner är så bra på att klappa i takt, det är vi sämre på här. Självklart är det superviktigt att det är lustfyllt med musik och jag håller med om att det hörs, särskilt tycker jag på nya skivan. Live är nästan alltid kul, utom enstaka gånger när det är en mardröm. Men det är alltid jämna plågor under skapandet, det kan kräva en hel massa ångest innan man når fram till det där lustfyllda. Men för att tala som Ingmar Bergman, det är väl konsten, att göra ångesten lustfylld. Våra texter är ofta ganska negativa och mörka t.ex.

Finns det fortfarande en Young Folks-one hit wonder stämpel? Eller: har det någonsin funnits en sådan?

- Det finns nog det på vissa platser. Writer’s Block gick väldigt bra i England t.ex., medans Living Thing floppade, så där kanske vi ses lite så, även om vi har trogna fans där. I Sverige känns det också lite så. I USA är vi mer ett populärt indieband generellt. Sen är det självklart så att det är våran utan tvekan mest kända låt över hela världen. Men jag tror att ju längre vi håller på och ju fler bra skivor vi gör kommer det att förändras. Den här skivan är viktig på så sätt. Jag har inget emot heller att vara en mainstream-”one-hit-wonder” om man också kan vara ett framgångsrikt indieband. Det är liksom två olika framgångsparametrar. Och bandet Peter Bjorn And John som helhet är ganska olik låten Young Folks. Det vet våra riktiga fans, som blir fler och fler. Det händer att folk blivit meddragna på en spelning av en kompis och kommer fram efter och säger att det bara hört den låten men inte ens visste att det var vi, men att resten av låtarna var mer i deras smak.

Ni har aldrig lekt med ”varför ändra på ett vinnande koncept”-tanken, det här med att låta Peter sjunga med svenska indietjejer verkar ju vara en grej som funkar, vi ringer Anna Ternheim liksom?

- Nej vi har aldrig lekt med den tanken.

Men helt seriöst, finns det någon ni inte skulle tacka nej till att göra ett samarbete med? Någon drömduettpartner?

- Beyoncé kanske. Eller Bob Dylan. Fast jag har hört att han har dålig andedräkt.

Vilken fråga är du tröttast på att få när ni intervjuas?

- Den du ställde om ”one-hit-wonders”. Kommer oftast från svenska journalister. Men man får svara lite olika varje gång. När det gäller utländska journalister är vi mest trötta på att svara på frågor om ”the swedish music scene”.

Hur lyckas ni hålla sams? Lyckas ni hålla sams? Vem bestämmer egentligen mest?

- Vi håller verkligen inte alltid sams. Vi bråkar ofta. Särskilt under arbetet med en ny skiva, men även om omslag, pressbilder etc. Det mesta. Men jag tror vi blivit bättre med tiden att hantera konflikterna. Vi vet de andras styrkor och svagheter bättre. Vi pratar mer och ber mer om ursäkt än för några år sen. Att vi ibland har helt olika smak, det går inte att göra något åt. Och fanns det inga konflikter skulle nog musiken bli tråkigare. Det är väldigt kreativt att tjafsa, det betyder att alla brinner för bandet och om inte alla gjorde det, skulle vi lika väl kunna sluta imorgon.

Musik ska byggas av kompromisser sa Per under arbetet. Och är det ett band där alla skriver och är lika kreativa, måste det bli så. Vill man inte kompromissa får man bara göra soloskivor. Men ofta möts vi någon stans halvvägs och så blir låten bättre för att alla varit med och format den. Den som känner mest för något och skriker och gnäller mest om det bestämmer i den stunden över den detaljen. Men generellt finns ingen ledare och procentuellt bestämmer absolut ingen mest. Det gäller att välja sina strider.

Vad vill ni säga till alla som tror att ni är som en enda organism, en siamesisk tvilling med tre huvuden som gör precis allt tillsammans?

- Det stämmer faktiskt väldigt väl. Mycket bättre än synen att någon bestämmer mer som alltså inte stämmer. Visst kommer vi alla med separata låtskisser, men sen arbetar vi med dem tillsammans, både arr, form, riff, texter och melodier. Ofta kommer man inte ihåg vem som kom på vad och det är inte heller viktigt. Därför väljer vi sen ett tag tillbaka att ange alla tre som kompositörer på alla låtar, även om en av oss kanske är huvudkompositör. Jag menar, jag och Björn står som kompositörer till Young Folks men vad vore den utan Johns trummor och bongos? Inte mycket om du frågar mig. Sen är det självklart så att vissa låtar förändras mer och andra mindre. Dig a Little Deeper t.ex. är ganska lik min demo även i slutversionen, för att arret funkade. Men det är mer ovanligt. Young Folks var från början en jazzlåt. It Don’t Move Me var en Kinks-garage-låt, vilket den blivit igen nu när vi arrat om den.

På vilket sätt påverkade din svenska soloutflykt förra året, I Spåren Av Tåren, bandet? Vad tyckte Björn och John om den?

- Musikaliskt kanske det påverkat lite, just det här att jag velat spela mer rootsig musik; soul, funk, folk, blues, rockabilly, 60-tals-pop. Tycker det märks lite på nya skivan, den är mer organisk. En låt som Dig a Little Deeper är tydligt inspirerad av gammal R’n’B och på flera låtar finns det här ”call & response”-tänket som finns hos gamla girl-groups och inom soul. För mig har det påverkat på så sätt att jag har svårare att skriva på engelska nu. Jag ställer högre krav. Framöver kanske jag till och med kommer skriva på svenska först och sen översätta för att inte känna mig låst. John tyckte jättemycket om skivan. Björn har inte sagt något. Han har kanske inte hunnit lyssna. Jag hinner verkligen inte lyssna på allt han är inblandad i. Däremot älskar han blues och rootsmusik, så den influensen kommer lika mycket från honom som från mig.

På den skivan sjunger du mycket om det gamla folkhemmet känt som Sverige och för mig blev det lite som en kommentar till Socialdemokratins ”död” (min tolkning). Jag tyckte mycket om den skivan. Men, Peter Bjorn and Johns låttexter är mer klassisk enkel poplyrik, rätt frånvänd samhället. Går det bara att sjunga om relationer, svek och känslor som, livslust, ångest och kärlek på engelska? Är det svårare att vara politisk om man inte skriver texterna på sitt modersmål?

- Bra tolkning! Även om det var omedvetet var det nog lite det den handlade om. Jättekul att du gillar den. Jag jobbar redan på en ny skiva där jag mer direkt kommer vara politisk i vissa låtar, helt enkelt för att jag är mer förbannad än på länge. Jag tror helt klart att det är svårare att vara politisk på engelska för en svensk. Det är mycket som är svårare att skriva om på engelska. Man är bättre på det svenska språket helt enkelt, har en annan kunskap och kan referera till samhälle och historia på ett mer självklart sätt. Men det går såklart. Bear Quartet är bra på det och Radio Dept. till viss del. Vi kommer säkert göra det mer framöver. Det kan dock vara ett problem att kommentera det svenska samhället för en internationell publik. Då borde man kanske ta ett större grepp på hela världen och då är det lätt att man dels inte har belägg för det man säger, dels blir luddig och världsfrälsarmässig som U2 och det kanske man inte vill. Men däremot har PBJ ibland varit samhällskritiska. På första skivan fanns en pro-feministisk låt Education Circle, som handlar om hur flickor redan i skolan inte ges samma chanser som pojkar och förväntas vara på ett visst sätt.

På Writer’s Block finns Poor Cow som är anti konsumtionssamhället på ett ironiskt sätt. Och på nya skivan finns (Don’t Let Them) Cool Off som diskuterar kungahusets relevans samt Down Like Me som är en känga mot dem som låter dollarn diktera livet och karriären; den är antikapitalistisk helt enkelt. Sen är det privata alltid politiskt, så ibland tror jag vår samhällssyn skiner igenom även i andra texter, då och då.

Kommer Peter Bjorn and John alltid först och soloprojekt sen?

- Rent psykologiskt är båda bitarna lika viktiga, man tänker på de lika mycket och lägger ner lika mycket själ. Men för mig och John är det ju så att Peter Bjorn And John är det vi lever på rent ekonomiskt, så då måste det prioriteras. Och jag tycker det är så roligt med bandet så det är inget problem. För Björn blir det mer av en 50/50-grej tror jag, han jobbar även mycket som producent och tjänar bra på det. Men man får planera bra bara. Hittills har det inte inneburit några jobbiga krockar.

John har aldrig varit lite bitter över ordningen på förnamnen i bandnamnet?

- Det har han säkert, men när beslutet togs diskuterades det inte överhuvudtaget och nu finns inga planer på att byta vad jag vet.

Och hur är det för Björn att ständigt refereras till som ”Bjorn”?

- Jag vet inte, men det var hans idé. Vi tänkte stort och internationellt redan då!

Det känns som ni ständigt är på turné och det måste bli en hel del trött runtflängande i olika bussar och bilar mellan spelställen. Vad gör ni för att inte bli uttråkade?

- Numer turnerar vi mindre än de flesta band i vår sits. Men bra mat är a och o! Larry David eller Mad Men i DVD-spelaren är inte heller fel. Och musik så klart.

Vad värmde mest 2006, att Pitchfork satte Writer’s Block på plats 24 på listan över årets bästa plattor eller att Rolling Stone satte den på plats 44?

- Ingetdera. Att fans mailade och ville ha Objects Of My Affection på begravning och Paris 2004 på bröllop däremot värmde oerhört.

Hur mycket betyder en internethajp?

- Initialt för ett band kan det nog betyda väldigt mycket. Jag vet att vi aldrig hade slagit som vi gjorde utan internet; jag tror i alla fall att det skulle varit mycket svårare. Det svåra är ju att hålla kvar publiken efteråt när man inte är det nya hippa längre, men jag tycker vi lyckats bra med det. I längden är det mycket skönare att bara vara ett bra band och inte det nya hippa.

Hur är Kanye West privat? Är han så dryg som jag inbillar mig?

- Värre.

Slutligen, vad tror du om 2011? Blir det ett bra år för PBJ?

- Det bästa!

När jag träffar Dean Allen Spunt – trummis, sångare och tillika den ena halvan av den Los Angeles-baserade duon No Age, ett av de där banden som verkligen har internet att tacka för en hel del, har de redan spelat flitigt i Europa och är snart på väg tillbaka till den Nordamerikanska kontinenten för att där fortsätta sin turné. Och förutom det där internet, så är det alla dessa spelningar och i synnerhet den lilla men väldigt sammanhållna DIY-scen i LA, som bygger den grund de båda står på. Det är just den scenen som de brinner allra starkast för, berättar Dean.

- L.A är stort. Man bor nära andra band, typ Silversun Pickups, men det innebär ju inte att man ses eller umgås på något sätt. Den scen vi håller oss till är väldigt liten och speciell. Just där kommer man nära folk och spelningarna är mycket speciella. Folk kan stå och hoppa omkring lite hur som helst medan man spelar. Det ger en bra känsla.

Tror du den lilla scenen hjälpt er om man ser på den stora hela?

- Nja… Alltså, det är inte en sådan scen som går att jämföra med typ punkscenen i Washington under 80-talet. Detta är mycket, mycket mindre och det är väl också det som gör det så speciellt.

När det gäller just de där spelningarna, så finns det något hos No Age som påminner en hel del om hur TTA pratade om spelningar i de få intervjuer de gav. I alla fall om Randy Randall, den andra halvan av duon, håller med Dean om vad som är det viktiga:

- Egentligen är det inte alls viktigt om folk studsar omkring framför scenen eller inte, det viktiga är att publiken känner något. Så att man inte bara står där utan att ha lämnat en känsla hos publiken efter sig. Jag brukade själv stå längst fram på spelningar men nu står jag ofta en bit bak, men det betyder ju inte att man inte bryr sig. Det beror nog på hur man känner sig just då bara.

När jag berättar om att publiken i Stockholm ofta brukar anklagas för att vara alldels för passiva så svarar han kort och gott:

- Jag kommer se till att de inte står stilla.

De båda medlemmarna i No Age spelade tidigare tillsammans i bandet Wives, där Dean spelade bas och sjöng. När de valde att gå skilda vägar och han tillsammans med Randy Randall startade No Age, var det inte någonting konstigt alls att de bara var två personer i bandet, berättar Dean. Det lockade dessutom med en utmaning. Framför allt med att spela ett helt nytt instrument. Trummor hade han aldrig spelat tidigare.

- Jag ville lära mig något nytt och det fungerade väl ganska bra. Och så ville jag att det inte skulle vara så hårt trummande.

Men det är väl rätt så hårt ibland på Nouns?

- Det var det nog, men då var jag inte så bra på att spela heller, säger han skrattar lite.

Dean återkommer flera gånger under vårt korta samtal till den DIY-scen som No Age är en del av. Något som uppenbarligen betyder mycket för honom. Han talar mycket om hur alla ständigt hjälper varandra och att det är vad som gör allting värt något. Inte det att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt utan att man behåller glädjen att skapa. Att bandet då har kontrakt med Subpop, ett skivbolag som Warner Bros äger en stor del av kanske kan uppfattas lite märkligt. Men, det handlade aldrig om pengar säger Dean.

- Runt den perioden, då vi hamnade hos Subpop, var det säkert tio bolag som ville signa oss. Vi valde Subpop och anledningen till att vi skrev kontrakt var bara för att vi ville få ut vår musik till fler människor. Jag tror nog att vi kan tacka Pitchfork för det, att massa bolag fick upp ögonen för oss. Fast egentligen gillar jag inte alls Pitchfork. De är precis som alla andra som bara ska tycka massa. Jag struntar i vad folk skriver, men om de faktiskt kommer fram till en efter en spelning eller så, och säger ”det där gjorde ni skitbra” eller ”varför gjorde ni så där? Det blev helt fel. Skitdåligt”. Då tar jag åt mig på riktigt, avslutar han med.

Det har gått två år sedan Pelle Lindroth, sångare i indiepopbandet The Chrysler, slog igenom som Parken. Han drog med sig ett par kompisar, började köra elektroniskt, och det var minst sagt ett soloprojekt som lyckades. Med glimrande melodier och personliga texter har han etsat sig fast i branschen, och nu i dagarna släpps hans andra album. Tram7 har fått ställa några korta frågor till Uppsalasonen.

Två år har gått sedan debuten Länge leve Parken släpptes, hur har du utvecklats som musiker sedan dess?

Jag har blivit noggrannare tror jag, gör kanske om en del saker tills de verkligen blir som jag vill ha dem i stället för att bara köra på av rastlöshet. Jag har sjungit väldigt mycket live de senaste två åren så jag tror rösten har blivit lite bättre också. Eller vem vet.

Varför är Framtiden var här ett steg uppåt från Länge leve Parken?

Jag skulle snarare säga att den är ett steg åt sidan, ett sätt att bredda mitt uttryck och visa på andra sidor av min musik. Jag tycker personligen att den är mer sammanhållen som skiva och har en mäktigare ljudbild, något som man vinner på i längden i stället för på direkten.

Parken har ett ganska igenkännligt sound, vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Jag går igång på en grym melodi och/eller ett bra beat. Om texten dessutom innehåller bilder att sätta ihop detta med så är jag såld. Mina två största förebilder och som jag fortfarande lyssnar mest på är alltjämt David Bowie och The Clash. Jag hoppar mellan deras olika stilar och uttryck och kommer på nya saker. Talking Heads tillhör också mina stora. De svenska skivor jag lyssnat mest på är nog Imperiets första och Alkbergs första.

”Nu är det dags att få livet att bli poesi” sjunger du i Definitivt Skånegatan. Vad är poesi för dig, Oscar Wilde eller Håkan Hellström?

Det där är ju ett uttryck för att vilja få livet att bli intressantare än vad det är. Det kan ju finnas något storslaget och vackert i att stå på en parkbänk på Nytorget kvart i tre och vråla Imperietlåtar, det gäller bara att hitta rätt sätt att föra fram det till folk. Har man lyckats med det har man ju gjort poesi. De båda gossarna du nämner har väl lyckats lyckats fint med det på varsitt sätt.

Man skulle kunna beskriva din musik som högtflygande och sprallig med jordnära och träffsäkra texter. Stämmer det bra? Har du själv ett passande adjektiv för Parken?

Att jag vill att den ska flyga högt stämmer utmärkt, sen tycker jag att den är sprallig i varierande grad, nya skivan mindre så. Om en text blir träffsäker eller inte är det förvånansvärt svårt att bedöma själv, man får försöka landa i sina känslor, ösa på och hoppas att omgivningen är med på noterna. ”Fundersamt agiterande”.

”Ser du stjärnan i det grå?” är enligt mig det bästa du gjort efter klassikern (vågar man säga så?) ”Jag har varit vilsen, Lisa”. Vad anser du själv vara guldkornet bland Parkens två album?

Oh, det finns ju så många. Från Länge leve Parken tar jag ”Åt helvete med himlen” och från den nya ”Jag önskar att i morgon aldrig kom”.

Vem är Henry?

Han är ett kollobarn från 70-talet. Min morsa bor i ett gammalt hus i Dalarna som brukade vara kollo för barn från Uppsala och Stockholm, först TBC-sjuka och senare i allmänt behov av natur. Det är fullt av gammalt klotter och på en byrå står det ”Henry är en tjuv”. Låten är uppdiktad därifrån.

En gång har jag sett dig live, på Peace and love 2009, och det var minst sagt en spelning att minnas. Vart ska man gå om man vill se dig 2010?

Det kommer att visa sig snart, det är en turné på gång i november och december och datumen kommer upp på Facebook och på min lilla blogg inom kort!

Vilken är din drömspelning? På Glastonburys största scen eller i en mysig källarlokal på Söder inför femtio pers?

Glastonbury, och alla i publiken har lärt sig texterna fonetiskt och sjunger med.

En pressdag brukar kort och gott betyda att en artist eller ett band får spendera dagen med att svara på frågor. Att denne får prata med pressen i alla dess former. TV, radio, kvällspress och de liberala morgontidningarna. Och givetvis de medier som till en större del skriver om musik. Detta görs givetvis för att få publicitet och det handlar allt som oftast om att det är en ny skiva på gång – precis som det var när Lloyd Cole var på besök i Stockholm för att göra en av dessa pressdagar. Men när jag satte mig ner i en skinnfåtölj för att prata med en välklädd Cole hamnade inte musiken i fokus utan snarare Coles teknikintresse och hans syn på hur teknologin förändrar oss. Samt Apple.

Det började så fort jag tog fram den lilla pryl jag använder för att spela in intervjuer jag gör. Cole tittade på den och frågade om den används endast för inspelning eller om den kan göra något annat. Jag berättade att det även är en mediaspelare som kan spela upp både musik och film, och han blev imponerad över att den klarar av det trots att den är mindre än en Ipod. Sedan glider samtalet in på Apple, deras Iphone och funktioner samt den halvdanna batteritiden.

- Däremot så säger dem att batteriet är bättre på den nya, men jag är inte säker på att jag tror på det. Jag hatar Apple, säger han. Helt seriöst.

Men du köper deras produkter ändå?

- Jag har köpt deras produkter sedan 1986. Men det jag menar är grejen att Apple är som en sekt, där folk tror de är bättre än de som använder en PC och att det är coolt att använda en Apple-pryl. Det finns ingenting häftigt med datorer. Det är bara datorer.

Apple hade en presskonferens nyligen och de från pressen som var där jublade åt allting – de har i stort sett inget negativt att säga om Apple. Och inte kritiseras de heller. Som att de är en del av sekten.

- Men det är dem. Och Apple vet att de kommer att uppdatera sina produkter tidigare än vad de egentligen behöver. Jag försöker verkligen att använda den dator jag har tills den är helt slut, innan jag köper en ny. Men de senaste åren har jag börjat få problem med nya versioner av mjukvara. Jag har fortfarande en G5, som inte är Intel och den var helt ny 2006. Den mest kraftfulla jag kunde köpa och nu är den nästan död. Jag hatar dem.

Samtalet fortsätter en stund i samma anda innan vi kommer in på den nya skivan och Cole berättar bland annat att han inte funderar på att byta till Windows. Dels för att det skulle bli alldeles för dyrt att köpa alla program ännu en gång och dessutom känner han sig inte riktigt bekväm med Windows, helt enkelt.

Vad var planen med den nya skivan?

- Menar du själva musiken?

Ja.

- Jag bestämde att det skulle bli den här typen av skiva för att jag hade skrivit ett par låtar vilka för mig kändes som starka låtar, bra låtar. Dessutom kändes det som att de inte vill vara folklåtar, de vill vara lite rockigare. Så du vet, man kan inte riktigt göra rock utan en trummis. The White Stripes är bara två, men en av dem är en trummis. Så jag tänkte: Om jag ska göra detta, så kanske jag bara borde sätta ihop ett band. Varför inte? Så jag ringde, eller jag mailade, mina favoritmusiker och sa att jag skulle göra en skiva och att det inte var särskilt mycket pengar inblandat och frågade om de ville vara med. Och alla sa ja.

På den nya skivan Broken Record finns det material som Cole funderat över, liksom haft i sitt huvud, så lång tillbaka som 2002 och som enligt honom själv utan problem skulle kunna hamnat på Music In a Foreign Language istället. På något sätt gled de dock genom händerna på honom. En av de allra äldsta är låten If I Were A Song, som är nära tio år. Åtminstone själva grundidén.

- Den låten har funnits där under en sån lång period. Som någon form av liv. Men melodin till låten är något jag lekt fram i ungefär tre år. Jag började inte skriva något förrän ett år efter Antidepressant. Jag var så utmattad efter den skivan. Så de flesta låtarna är från 2007 fram tills typ nu. I slutet av förra året var ungefär sex stycken låtar färdiga och med några visste jag inte riktigt vad jag skulle ta texten. När jag var så nära så tänkte jag att det nog är dags att sätta ihop en skiva.

Har du svårt för att skriva eller flyter det bara på?

- Det finns inte något… Det finns liksom inte något mönster. Ibland är det rätt så lätt medan det kan vara väldigt svårt under vissa perioder. Att börja en låt är enkelt, att avsluta en är ofta väldigt svårt. Ibland vet man inte ens att den är klar och man fortsätter att lägga  till mer, tills man inser att det inte fungerar och eventuellt så kommer man på att det inte behövs mer. Att det var bra som det var.

Jag funderade lite över den låten där du sjunger ”Maybe I don’t know how to live”…

- Precis den låten tänkte jag på. Om jag inte visste om den var klar. Jag försökte och försökte och till slut så tänkte jag bara ”nej, det här är allt som behövs”.

Känner du dig bara äldre och äldre, eller är det något mer?

- För mig, så är det perspektivet jag tänkte på alla dessa små prylar. De är hjälpsamma och roliga men när teknologin börjar driva samhället, när du går på gatan och hälften av alla människor tittar nedåt och skriver meddelanden medan de går… Jag känner bara att det inte är mycket till en värld jag gillar att befinna mig i. Jag tycker bara att det känns så konstigt. Konstigt och främmande. Men vad då, jag skickar också sms, men inte samtidigt som jag går på gatan. Min far, vad var de nu för fotografi han såg… Jag tror att det var en kille som tittade på en baseball-match, och han skrev ett sms medans. Jag kan inte minnas exakt vad det var, men det var något i stil med att om han bara hade tittat upp så hade det varit rakt framför honom. Jag har ett annat exempel jag tänkte på. Min vän Mike berättade att när man åker på turné med band nu förtiden och om du går in i deras loge, så ser man ofta fyra fem av dem sittandes med sin laptop och den enda kommunikationen mellan dem är förmodligen när de uppdaterar sin Facebook-status för att låta dem veta att killen där borta kan fixa något.

Jag tror att för mig, så är det att vi tillåter inte bara teknologin, utan även teknologiföretagen att styra hur vi lever våra liv som är det läskiga. Å andra sidan så har den här telefonen låtit mig resa en hel del utan att behöva ta med mig en vanlig dator, och det hjälper mig. Men det finns de dagar då jag bara känner att jag inte vill mer, och jag känner även att jag är i en väldigt liten minoritet dessa dagar, säger Cole medan han visar sin Iphone innan han plötsligt börjar prata om rymdresor för att komma tillbaka till låten:

- Och varför skulle man vilja resa ut i rymden? Du kommer inte att göra något där. Du kommer att åka ut i rymden med ett rymdskepp och du kommer att vara där och sedan åka tillbaka. Du kan inte ens göra något! Kanske så ser du jorden från rymden men det har du redan sett på TV. Jag förstår inte varför man skulle vilja göra det, men det finns de som vill. Det är vad den låten är.

Jag förstår vad du menar. Reser man till Kina så kan man ta och gå på den kinesiska muren. Vara där, liksom. Dessutom är det svindyrt att åka på en sådan rymdresa.

- Exakt. Man kan verkligen exploatera de riktigt rika. Det finns en låt av Sparks som heter Something For the Girl With Everything. Och har man allt, och om någon kan komma på något som du inte har. Så kanske du vill ha det?, säger Cole och skrattar innan han fortsätter: kostar det det en miljon kronor att resa ut i rymden så innebär det att bara väldigt få kommer att ha råd med det. Det finns förmodligen någon klubb med dessa überrika människor som tävlar om vem som hinner göra saker först.

Det är lite som sådana som ska döda djur. Inte för maten utan bara för att ha gjort det.

- Ja, det där förstår jag inte. Inte heller varför man skulle vilja bestiga Mount Everest. Varför? Kanske för att kunna säga att man har gjort det, men det kan inte vara kul att faktiskt göra det. Och alla dessa unga som säger att de vill segla jorden runt dessa dagar. Det är för att det inte är så svårt längre, du har en GPS, men när någon trots allt måste rädda en idiot mitt ute i havet så kostar det massvis av pengar. Jag tror att ordet gnällspik är vad jag håller på att bli. Men det har jag inget emot, säger Cole.

Du verkar uppdatera din hemsida rätt mycket och kommunicera med dina lyssnare på det sättet, med tanke på teknologi.

- Min hemsida är exakt som jag vill att den ska vara. Den använder vissa specifika tekniker när det behövs. Jag är inte någon expert på allt, som Javascript, men jag har en vän som kan hjälpa mig med det. Men ingen Flash! Så jag har idéer där internet och annan teknologi verkligen hjälper till. Absolut. När vi mixade skivan så kunde inte Dave Derby åka till London p.g.a. vulkanaskan. Så varje dag laddade vi upp filer till, jag tror det var MobileMe eller vad det kallas. Det är bara klicka och ladda upp, en riktigt bra idé. Så han var i USA och jag i London – utan att det blev dyrt.

För länge sedan var det en svensk minister som sa att internet bara är en fluga. Rätt kul om man ser på hur det ser ut nu.

- Ja, internet har blivit så integrerat i nästan allt. Och det är en av de saker som gör det lite läskigt, när allting är så beroende av det. Men det är bra för vissa saker, som att man får veta att det finns uppdateringar till program och ladda ned. Men jag hatar det, när jag arbetar med datorn vill jag egentligen inte veta det och jag vill inte heller veta att jag fått massa nya mail. Fast vore det inte för internet så… Den listan med saker jag inte skulle kunna göra är väldigt lång.

Under intervjun visar det sig att Cole är en mästare på att helt sonika återvända till tidigare ämnen, då han plötsligt återvänder till sin hemsida och börjar prata om att han använder Adobes program Dreamweaver för att skapa den. Och hur han lärde sig att programmera Flash när han gjorde sin första hemsida – tills han kom på att han hatade sidor med just Flash och bestämde sig för att han inte alls ville ha en sådan.

Är det något du har lärt dig själv eller har du tagit kurser?

- Nej, i grunden så gör jag precis som när jag gör min musik. Ifall jag måste lära mig göra något med musik eller ett instrument så hittar jag en väg att göra det. Men bara för mitt egna lilla projekt. Låt oss säga att jag spelar piano på min skiva, så kan jag inte göra det på någon annans, eftersom jag bara kan spela mina egna saker. En annan ska att lägga märke till är att jag inte har några videor på sidan, för det gillar jag inte. Det finns inte heller någon anledning att ha det eftersom det skulle kosta massa extra i bandbredd och allt finns på Youtube ändå. Jag trodde jag behövde ha det för några år sedan, men sen kom jag på att jag ändå inte gillar några av mina videor.

Du gillar inte någon? Varför inte?

- Jag hatar nästan allihop. De flesta blev gjorda för att jag var tvungen att ha videor. Bara den första hade någon sorts idé från mig själv och resten är bara av musikvideoregissörer. I det stora hela måste jag säga att de är bland de dummaste människor jag någonsin jobbat med.

Förstår de inte vad du vill eller är det något annat?

- Det är bara så att det inte gör ett särskilt bra jobb för vad de tar betalt. Det är så jag känner. Jag borde ha tagit kontrollen över allt det där på ett tidigare stadium, men jag var så upptagen med andra saker med musiken. Så jag kände att jag inte hade energin att göra det. Men jag borde ha skaffat mig den energin, för det är egentligen ingen ursäkt att säga att regissörerna inte är bra. Jag borde ha sagt att jag kunde hitta dem själv, de bra, men jag lät min manager göra det och jag hatar alla han hittade.

I 20 år har Lloyd Cole varit soloartist och det finns inga planer på att sluta med musiken. Däremot börjar han tröttna lite på det där med att att sköta allting runt musiken, de praktiska frågorna. Som till exempel sköta webshoppen, något han hoppas att hans fru kan ta över.

- Om det fungerar med mitt nya band, att det blir något vi kan göra på lång sikt. Vilket vi inte vet förrän vi gjort en lång turné och om kemin är rätt bland alla. Då kommer jag i alla fall försöka låta en av dem i bandet bli någon sorts manager som kan ta hand om allt det, så jag kan säga ”här är grejerna, du får ta hand om det”. Det vore trevligt om det fungerade, för jag behöver spendera lite mer tid med att vara en musiker. Men jag vill inte vara musiker som försöker skriva låtar hela dagarna, utan jag vill kunna sätta mig ner och skriva när en låt dyker upp framför mig. För det är bara då jag känner att det kan bli en bra låt. Mitt jobb brukade handla om att spela, skriva låtar och göra skivor men nu gör jag allt annat också och jag hade tillräckligt med ork för att göra det, eftersom jag nog var rätt envis och tänkte ”bara för att jag inte är på ett storbolag så betyder det inte att jag inte kan göra det bra. Jag ska nog visa dem”, säger Cole och skrattar.

Du sa att du inte vill skriva låtar varje dag. Du är alltså inte den där typen som börjar med att skriva låtar till en ny skiva så fort du är klar med en?

- Aldrig. Det har jag aldrig gjort. Men jag har tänkt lite på nästa skiva redan. Jag tänker lite på skivor som jag verkligen gillar och vad de har som mina tidigare skivor inte har, samt saker jag inte tidigare gjort. En riktigt avskalad skiva har jag nog aldrig gjort. Jag brukar lyssna på Gillian Welch, en amerikansk typ folksångerska, och hon är riktigt bra på att göra väldigt avskalde skivor som låter riktigt bra. Det vore kul att istället för att ha flera gitarrister, så kanske bara en. Och jag spelar lite piano eller så. Jag har nog aldrig gjort en skiva med ett Crazy Horse-sound, det är något jag är lite intresserad av. Om allt blir så vet jag inte, men det är en idé i alla fall.

Eller så kanske det blir Lloyd Coles Nebraska?

-  Music In A Foreign Language är redan min Nebraska-skiva, tycker jag.

När intervjutiden liter mot sitt slut konstaterar Cole att vi pratat i över tio minuter om Apple och deras datorer. Men han kan ändå inte låta bli att säga något mer om det:

- Jag hatar Steve Jobs. De ger mig inga gratissaker ändå så jag kan säga det. Men de borde, med tanke på hur många av deras datorer jag har köpt.

För ungefär två år sedan gjorde Veronica Maggio succé med sin andra skiva Och vinnaren är…, och det var en enormt mycket större framgång än med den första. Singlarna spelades flitigt i radio och de som under den perioden lyssnade på P3 har säkert hört låten 17 år minst 34 gånger. Men det var inte bara Veronica som slet för att göra den skivan. I bakgrunden stod Oskar Linnros, eller Kihlen som han fortfarande kallade sig under den tiden, hans smeknamn vilket följt med sen många år tillbaka och även blev till ett artistnamn under tiden i duon Snook. För den uppmärksamme går det att läsa till sig vad Oskar gjorde på den skivan och han var inblandad i precis allt. Förutom att han skrev all musik, stod för produktion och spelade nästan alla instrument skrevs även texterna och sångmelodierna tillsammans med Veronica. Sett ur ett retrospektivt perspektiv är det mer som att Veronica Maggio var en duo och att den ena halvan aldrig syntes. Och när man lyssnar på Oskars debut, Vilja bli, finns det en del textrader, som så här i efterhand ger små ledtrådar om att Oskar känner att han inte fick den uppmärksamhet han förtjänade och ville ha: ”jag var ett loppisfynd” och ”jag var hennes tryffelhund”, saxat från låten 25. Men utan jobbet med den skivan hade inte Oskar varit där han är i dag.

- Absolut inte. Det var för att träna, typ, och det började med att jag gjorde massa beats, eller beats, låtar, 60-tals-låtar och funderade över vad jag skulle göra med dom. Så då träffade jag henne, spelade upp lite grejer och hon gillade det. Det var då jag började träna ordentligt på att skriva sångmelodi. Jag lärde mig asmycket där, jag hade aldrig kunnat gjort detta annars.

Du har sagt att du valde att producera för att hamna lite i skymundan. Hur tänkte du nu när du började med soloskivan?

- Jag tänker alltid i projekt, alltså kanske inte så just vem som gör det. Utan att man maximerar det här, den här profilen typ. Sen så var det väl, när jag då hade testat att jobba lite med andra artister och bara ”okej hur ska din video se ut, hur ska dina låtar vara”, så blev det ”vad ska jag jobba med för artist nu?”. Då kändes det som att det skulle bli spännande att jobba med sig själv och se hur jag skulle göra det. Inte för att jag var den bästa vokalisten. Så jag försökte liksom jobba som två roller med mig själv. Det var faktisk inte, tror jag, för att synas utan för att mer experimentera med mig själv. Det är skönare att inte synas, mycket mer bekvämt.

Du pratar om två roller. Ser du dig själv som producent och sångare?

- Jag tycker alltid att man ska tänka så. Vokalisten eller artisten måste komma fram till ”vad jag vill jag säga”, men sen måste det finnas ett omdöme utifrån som ser vad andra tycker är intressant att höra och vad har den här artisten för kvalitéer. Och om man bara väljer den ena eller den andra så tycker jag sällan att det blir riktigt bra. Så jag försöker alltid tänka från mitt personliga perspektiv, vad jag behöver säga och vad jag, den här snubben, har för kvalitéer och hur är han intressant. Förstår du hur jag menar?

Ja.

- Det kan låta rätt schizofrent men det är egentligen säkert så alla, eller många, tänker naturligt. Men jag tänker så medvetet.

Du började prate en del om soloskivan för två år sedan. Hur har perioden fram tills i dag sett ut? Jobbat stenhårt?

- Ja. Alltså, jag jobbar jävligt mycket. Jag tycker man ska göra det om man ska försöka vara en av dom som ska spelas på radio. Och jag behöver jobba mycket. Jag kan inte göra som Timbuktu till exempel, gå ner tre veckor, festa och göra en bra skiva. Det är inte jag. Så jag har jobbat sex dagar i veckan, ungefär. Min studio har larmats på klockan tolv och då har jag gått. Jag har inte ens haft någon mottagning där nere. Du vet, jag har levt på det sättet. Jag tycket det är extremt nyttiga kontraster, från det till att det nu är solsken och att man får beröm hela dagarna. Jag gillar det, det tar ner en på jorden på ett bra sätt.

Du sa i en intervju med På Stan att du tycker det är svårt att göra musik?

- Det är svårt. Det är väldigt lätt att göra musik som är kul för en själv att bara lyssna på i hörlurarna och det är nog många som bra på det det och det är också väldigt lätt att göra cynisk skitmusik. Sånt gör jag lite så där under en pseudonym, säger Oskar småskrattandes innan han fortsätter: Men det svåra är att kombinera så man själv tycker att det är bra och att andra också tycker det är bra, det är vad jag tycker är svårt. Att man själv ska tro på det man sjunger. Det ska betyda något för en själv.

Är det viktigt för dig att vara ärlig i texter också?

- Jag vet inte om det finns någon som… Ingen är ju ärlig. Det enda man håller på med egentligen är att på ett eller annat sätt försöka framställa sig själv som så äkta som möjligt. Oavsett om man säger det rakt ut eller om man är en indiepop-snubbe som skär sig i armarna. I slutändan går det alltid ut på det. Det råkar vara så för mig, att mycket av det jag skriver är sant.

Hur tänker man med en låt som Från och med Du, när man bara berättar allt för alla?

- Det är mycket lättare att prata om personliga grejer till alla än att prata om det med en person. Av någon konstig anledning. För det blir så stort och konstigt, man tänker bara ”nu kör vi”. Jag har knappt spelat upp skivan, så ingen har hört något. Jag tyckte det var jobbigt att spela upp låtarna. Den låten vara det nästan ingen alls som hade hört tills vi sa ”nu skickar vi ut den”. Inte ens mina föräldrar hade hört den och det var skitjobbigt. Nu tycker jag bara att det är kul.

Just i den låten känns melodin glad men samtidigt är inte texten det…

- Egentligen är det så att mycket musik som säkert du gillar och jag gillar börjar med blues och blues är sjukt deppig musik. Sen kom liksom disco och någonstans där emellan med att sjunga blues texter över disco är lite det jag alltid gått igång på. Den krocken. På samma sätt kan det vara jävligt mäktigt att sjunga något positivt över någon mollåt. Det är bara ett sätt som gör att saker kommer till liv och får energi. Jag tycker inte att Tomas Ledins låter som är glada och låter glada, där allt är glatt, har någon energi och jag tycker inte bara deppig musik heller har det, typ.

När det gäller att göra hit-låtar har Oskar tydliga åsikter. Under Snook-perioden var det mer planerat på det sättet men han upptäckte senare hur man som artist kan få lida på grund av det – då just den låten inte nödvändigtvis representerar hur skivan låter. Han ger sig själv beröm, då han tycker att han blivit bättre på den punkten. Men jag tänker inte att nu ska jag skriva en hit, för det är för mycket Black Eyed Peas-hits nuförtiden, det blir jobbigt, säger han.

Men det känns väldigt rent melodiskt, som att det skulle tilltala väldigt många. Du tänker inte så heller?

- Man kan säga så här: jag gillar två olika slags musik som jag lyssnar på. Det är antingen jävligt snöig musik som jag inte tror att så många andra lyssnar på, mycket konstmusik och ljudexperiment. Och det sitter jag och gör för mitt egna nöjes skull. Sen gillar jag typ Hall & Oates och massa 70-tals-band som egentligen gjorde någon slags lökig schlager, men jag gillar dom melodierna. Klassiska soulvändor. Jag håller med om att det är lättillgängliga melodier och det gillar jag, men, det är inte medvetet. Det är bara så att när jag sitter och spelar piano att det blir roligare att spela sånt, än att, ja du vet.

När man pratar med folk så pratar de om mainstream och kommersiellt när det kommer till din musik. Känner du så själv?

- Det håller jag inte med om. Jag tycker inte den responsen är så ”nu är det mainstream”. Det är mainstream på det sättet att det är väldigt lättlyssnat och allt sånt där. Men jag hade kunnat göra det så mycket lättare för mig genom att skriva en händerna-i-taket-låt, istället för en låt om ett skitjobbigt slut med en brud. Förstår du hur jag menar? Det får gärna vara lätt att lyssna på men jag tycker själv att det finns fler dimensioner, det spelar ingen roll vad någon annan tycker. Jag tror hela musikbranschen var mer ängslig över den bilden förut, vad som är kommersiellt och vad som inte är. Det känns som det har förändrats ganska mycket.

Jag kommer ihåg Snook. Då var det värsta grejen och på Whoa.nu var folk som galna.

- Exakt, det glömmer jag aldrig. Men, om jag ska vara ärlig: om vi lyssnar på den hiphop som kommer nu, så är den…

Som den?

- Kanske inte som den, men minst så kommersiell.

Absolut. Jag lyssnade på skivorna för första gången på år i går och det kändes som de hade kunnat släppas i dag.

- Vad det gäller själva musiken så gillar jag vissa typer av melodier som är ganska enkla på ett sätt. Medan låtar som Längst fram i taxin eller mina nya grejer typ Ack, Sundbyberg, det är inte så kommersiellt skrivna texter egentigen.

Jag förstår vad du menar, mer att melodin är lätt att ta till sig.

- Så lurar man in budskapet, säger Oskar och skrattar.

Sen så var det lite chopped and screwed där också, på Ack, Sundbyberg.

- Det ångrar jag i och för sig.

Varför då?

Ack, Sundbyberg var den första låten jag gjorde till den här skivan. Så då hade jag väl någon slags idé om att jag skulle ha kvar någon hiphopgrej och det skrotade jag ganska hårt sen.

Salem Al Fakir hjälpte ju till med Längst fram i taxin och så. Är ni vänner fortfarande?

- Absolut. Han var vår keyboardist i ett och ett halvt år innan han slog igenom, vi åkte runt och han var liksom en av våra anställda eller en medmusikant. Det är även hans nuvarande band, som han spelar med. Man kände redan då att han inte ska åka runt och bara vara en keyboardist. Han ska ju så klart ta över världen. Det är lite mäktigt att, nu när han skulle spela på Berns, utsålt tre dagar, så ringde han mig. Och det tycker jag är en fin grej. Vissa upptäckte honom när han åkte runt med oss och nu hjälper han mig när jag börjar från noll. Han är med och spelar på en låt på skivan också.

Du säger att du börjar från noll. Känner du verkligen att du börjar längst ner och klättrar upp igen?

- Jag har försökt tänka så och ha den utgångspunkten. Definitivt. Stenhårt. Inte försöka tro att jag ska få någonting gratis, men sen har jag säkert fått det. Men det har varit utgångspunkten. Man tänker ”nu ska jag försöka slå igenom”. Det var samma sak med Maskinen och med Veronicas skiva, tänka att man börjar från noll.

Det är nog ett bra sätt att tänka på, inte bara glida vidare på något.

- Det är många som bara tror på en myt om sig själv, att allt dom gör blir bra. Att ”det här kommer vara lugnt”. Om man tänker så är det jävligt lätt att halka tror jag.

Inför släppet av skivan har det dykt upp två små ”trailers”. En där Oskar står i ett rum med en cigarret i ena handen, börjar stampa i golvet och klappa mot sitt ena lår med den andra handen. Sedan byggs en melodi upp av flertalet instrument. Den andra helt annorlunda trailern, som är låten Växande molnighet, är mer abstrakt. Allt detta var Oskars egna idé och det fanns en anledning för det, förutom att det var en kul grej att göra.

- Vad ska man säga om det? Det var för att… Om jag ska vara ärlig, jag måste vara ärlig. Det var för att köpa tid. Jag märkte att det här börjar få rätt mycket uppmärksamhet och jag vet att när man släpper det så tappar man kontrollen. Men innan, när folk förväntar sig grejer, då sitter jag på kontrollen. Då kan jag liksom kommunicera det jag vill. Nyttja något slags maktutövande på något sätt, säger han och skrattar innan han fortsätter: jag hade inte kunnat släppa dom konstiga grejerna som singlar men tack vare internet så går det att göra sådana grejer. Det är den roligaste tiden någonsin att vara artist och det spelar ingen roll om folk tycker det är skitbra eller skitdåligt för det är, ja, internet.

Jag tänkte lite lite på Sincerely Yours, de gör massa sådana där konstiga trailer och så. Framför allt den andra.

- Det är en frihet för artisten, en direktkommunikation. Jag har inget bolag eller så som sitter emellan. Så då blir det så här ”kolla vad roligt och konstigt”. Så lägger man upp det och så reagerar folk. Efter en dag kanske, ibland fantastiskt och ibland får man bara ett ”jaha”. Det är jävligt kul. Jag ska kolla upp deras grejer, jag har aldrig sett det tror jag.

Marcus Söderlund brukar göra videor åt dem, du kanske sett några?

- Var det han som gjorde den där med jj med någon häst och grejer? Han träffade jag för några veckor sedan. Egentligen är det så här: så fort man gör en låt som många börjar gilla eller är med i sammanhang som är ganska breda, så kan folk utgå från att man inte kan någonting annat och inte är intresserad av någonting annat heller, och då är det kul att få kommunicera sådana grejer trots det. Dom som bryr sig tar in det och dom som inte bryr sig gör det ingen skada för, känner jag. Jag har försökt att koppla ihop dom grejerna med skivan.

Tänker du mycket på upplägget av skivan också?

- Extremt mycket. Det är som en musikal liksom. Det är min passion och det är lite konstigt att dom grejerna man lägger ner mest tid på, som en sådan grej, spelar inte så stor roll eftersom många laddar ner eller lyssnar på sin favoritlåt. Men det skiter jag i för det är kul för mig. Där har jag gjort det rätt svårt för mig. Men jag tror också att en skiva som är genomtänkt som ett album också säljer bättre. Folk vill nog köpa skivan då, man vill inte köpa en skiva med bara tolv försök till hits. Det är inget kul.

Känner du någon press att prestera när det blir så mycket snack?

- Jag känner alltid en vidrig press på mig själv. Det är därför jag inte alltid tycker det är så kul. Men inte från andra. Jag känner bara att folk uppskattar det mer än vad jag trodde. Så, nej. Bara för mig själv.

När din skiva kommer upp på tal brukar det bli lite ”kommer Oskar eller Håkan göra den bästa popskivan?”…

- Ska jag vara ärlig så tror jag det blir Håkans skiva. Han gör alltid den bästa och han blir bara bättre och bättre. Men då kanske jag har gjort den näst bästa i alla fall, säger han med ett leende.

- Jag brukar få höra det ibland. Jag hör det när jag är här uppe. Jag är faktiskt från Göteborg, så är det, säger Ida Redig när jag frågar om hon är från Göteborg, från allra första början, med tanke på att det faktiskt inte alls låter som det när vi hälsar på varandra.

Ida började sin resa till platsen hon nått i dag, genom att lägga upp en låt på MySpace som fick en del uppmärksamhet. Låten, som egentligen bara var tänkt för hennes vänner, gav henne spelningar och plats i media. Flera gånger har hon kallats ”pophopp” och liknande. Och det är något som fortfarande sitter kvar när man läser om Ida i dag, men det är inte något som orsakat någon direkt press, inte i dagsläget i alla fall.

- Nä, absolut inte! Det känns bara väldigt roligt. Det sas redan tidigt sådant där, när jag la ut den där låten och fick uppmärksamheten. Just under den perioden kunde jag känna av en del press men den försvann rätt fort när jag satte mig ner och gjorde min egna plan och sen spelade in skivan på riktigt, helt själv. Jag tog den tid jag behövde och blev nog lite peppad av det där med pophopp då och man fick bra respons. Jag tror väldigt mycket på det jag gör, men det är väldigt kul att få respons, att höra att människor tycker om det man gör.

Hur hade du känt om det var tvärtom då? Om folk hade sagt att det var skitdåligt?

- Jag tror inte folk hade sagt det, säger Ida och skrattar. Men jag hade fortsatt ändå, jag spelar musik för mig själv. Och det finns alltid någon som tycker om den, om det nu skulle vara så illa.

Din musik stämplas allra mest som singer/songwriter. Tycker du att det är rättvist?

- Ja, det tycker jag nog. Det är faktiskt väldigt lugn musik jag spelar emellanåt och jag har inget problem med att bli kallad för det. I början tyckte jag att det kunde vara lite jobbigt, för då kunde jag förknippa den typen av musik som introvert och sorgsen, men nu så känner jag mig mycket säkrare i det jag gör. Så vill man kalla min musik för det är det okej, eller pop om man hellre vill det. Det är upp till lyssnaren att sätta sitt namn och tolka musiken, det är i alla fall den musik som kommit som mest naturligt för mig.

På Idas debutskiva, Standing Here, är det allra mest gitarr som driver det hela framåt, med något piano som komp där i bakgrunden. Men det finns en låt som sticker ut från resten. Låten Mon Ami, något liknande ett klassiskt stycke med piano och stråkar.

- Jag är faktiskt klassiskt skolad från början. Men det slutade jag med tidigt, innan tonåren. Sen blev det mer rock och jag började spela i ett rockband och senare blev det lite jazz på gymnasiet. Så jag har fått lite av varje, jag tror det är så jag hittat mig själv om man säger så, i musiken. Man har testat så många olika sätt att spela på och med så många människor att spela med, så man har fångat de bästa av alla världar, på något sätt.

Men när började du spela piano då? När du var typ 6 år?

- Fyra år.

Oj. Är musik något som hela familjen sysslar med?

- Nej, det är bara jag. Det var någon sorts drivkraft i mig som liten. Jag tyckte verkligen om att spela. Gick hem efter skolan, gick upp tidigt på morgonen och spelade. Jag kommer ihåg det väldigt starkt. Sen när jag kom till gymnasiet så blev det en sån period när man plötsligt skulle plugga musik och lära sig musikteori och för mig var det väldigt inspirationsdödande. Jag tyckte det var helt värdelöst och konstigt att plugga musik och trivdes inte alls särskilt bra med det. Men efter gymnasiet så har jag liksom smält det där, alla erfarenheter och allt jag lärt mig är rätt bra att ha i slutändan.

Jag tycker själv om att att jobba med barn och ungdomar. Jag håller på att bygga en studio i Göteborg. Vilket är kul, dels för att jag bygger den för mitt eget bruk men också för att andra ska kunna spela in och för att jag ska kunna arbeta med barn och ungdomar. För att återkoppla till det när man är fyra år, så krävs det mycket av den personen man lär sig av också. Det måste vara väldigt kreativt och bildigt för att man ska kunna lära sig.

Men hur kom Mon Ami till, med tanke på att den är så annorlunda än alla andra låtar?

- Jag var i studion och spelade in och hade hela skivan i huvudet. Sen kom den bara till mig, så jag satte mig ner och spelade och sen slog det mig att jag måste ringa en violinist och en cellist så vi kunde spela in det, så det blev en jättebra låt. Det var där någonstans jag kände att skivan var färdig, så den kom till på ett väldigt spontant sätt. Jag tror att det som kommer till spontant har legat och grott ett tag.

Sedan 2008 då Universal, som agerar förlag, kontaktade Ida har spelat in väldigt mycket, både till och från. Hon har hela tiden vetat vad hon vill göra och vetat att hon vill göra det på sitt sätt. Även om det har varit svårt att stänga ute allt, att inte lyssna på andra människor till exempel. Vilket gjorde att det tog ett tag innan hon verkligen kom på hur hon skulle jobba och sätta ner foten lite, mest för sig själv, och säga ”Nu måste jag göra på mitt sätt”. Men att jobba med människor, det gillar hon.

- Jag tycker om att jobba själv. Samtidigt säger jag emot mig själv lite när jag säger så, eftersom jag tycker om att jobba med andra. Men när det gäller min musik så måste jag bestämma allt om jag ska jobba med andra. Är det dock ett samarbete är det jätteroligt. Man repar lite och spelar in något tillsammans. Så jag tycker om båda delarna. Skriva musik tycker jag om att göra själv, det är ju en annal del. Det man gör först, sen spelar man in. Jag tycker om att jobba med andra då. Det är just när det gäller min egen musik som jag måste få bestämma helt själv.

Så du frågar inte någon. Ingen kompis eller så om det är bra?

- Jo visst gör jag det ibland, men jag står ändå stadigt. Jag har det i huvudet och jag känner att jag vet vad jag gillar och att det låter bra.

När du inte gör musik, vad lyssnar du på? Jag har hört någon egen version av en Elvis-låt, lyssnar du på sådant?

- Det var faktiskt inte riktigt ett eget val att göra den. Jag skulle vara med i Morgonpasset i P3 och så fick jag en lista på tio låtar och de sa åt mig att välja en. Då tänkte jag ”vad är det här för låtar”. Det var verkligen inget som tilltalade mig på direkten. Så jag läste igenom lite text och fastnade för den. Själv så lyssnar jag på… Det går i perioder. Även om det kanske blir klyschigt så lyssnar jag på mycket lugn musik Lisa Ekdahls senaste och PJ Harveys från 2000. Den typen av skivor tilltalar mig mycket just nu. Jag tycker mycket om att sätta mig och lyssna på musik när någon annan spelar också, när någon annan spelar skivor alltså. Och bara lyssna på deras val.

Så du lyssnar inte på Highwaymen? Standing Here har ett parti som går ”and again, and again, and again”. Det påminner en del om deras låt Highwayman.

- Med Kris Kristofferson? Frågar Ida och sjunger lite på refrängen: ”I was a highwayman…”, och fortsätter: Jag har hört den, men det var efter jag skrev denna. Jag var ju förband åt Kristofferson förra året. Efter den spelningen började jag lyssna på Highwaymen och lite sådana saker, och då hörde jag den låten och tänkte att det låter precis som på min låt, även om det inte låter som den ändå. Men det är väldigt roligt.

Då var det inte bara jag då, även om det inte är så unikt kanske.

- Nä, det var inte bara du, säger Ida skrattandes.

Dina texter i övrigt känns rätt positiva och hoppfulla. Var du i en sådan fas av livet när du skrev låtarna?

- Jag skriver om det som inspirerar mig. Om mitt liv, kärlek och allt sådant där. Det kommer väldigt naturligt och jag är själv ingen deppig person. Vill man skriva hoppfull musik så… Samtidigt tycker jag det är viktigt att den som lyssnar på skivan får göra sin egna tolkning och på så sätt själv känna vad den tycker om min musik. Vi kan dra en parallell till mig själv; jag tycker om att skapa mig en egen bild om vad en viss låt handlar om, att just då så kanske det känns som att den handlar om sig själv. Det är viktigt att känna att musiken är öppen för tolkningar. Det tycker jag att jag fångat i min musik någonstans.

Min tolkning är i alla fall att det är mest positivt.

- Men det är jättekul för det är verkligen blandat med kommentarer. Jag kan själv känna att Mon Ami, den låten med piano, att den betyder väldigt mycket och den är glad samtidigt som det kommer en väldigt smärtsam fiol. Det är så mycket i den. Man är inte alltid glad och det är så fint hur man återspeglar det i musiken. Det var det jag gillade att göra med en helt instrumental låt, den blir helt fri för tolkning. Det kan vara allt från att man har världens bästa morgon när man lyssnar på den till att man går hem och lyssnar på kvällen när man känner sig lite ensam. Hur man som lyssnare kan känna.

Foto: Kjell B Persson

Denna vecka släpps Club 8:s sjunde skiva The People’s Record och det är deras sjätte på Labrador. Vad som däremot är den första gången för duon är att man valt att arbeta med en utomstående producent, på denna skiva där man hämtat inspiration från bland annat Brasilien och Afrika. Om det och mera, pratade vi om med Johan Angergård och Karolina Komstedt som gjort musik tillsammans i över femton år, efter att Johan först avslöjat att han är värdelös på Singstar, förutom när det gäller en låt – This Charming Man.

När man läser de mailutskick som Labrador gör när de ska släppa en skiva eller kanske bjuda på en singel, så händer det att resor och andra länder nämns som inspirationskälla. Så är även fallet för The People’s Record och rytmen lyssnaren bjuds på talar ett tydligt språk.

- Denna gång var det mer att jag snöade in på Brasiliansk musik och så åkte vi dit senare och spelade där. Det var en väldigt fin stämning och så köpte jag massor av nya plattor, fast gamla då, från 70-talet, massa vinyl. Vi blev inspirerade av hela den grejen, så först tänkte vi att hela skivan skulle spelas in där och använda någon lokal producent. Jag vet inte riktigt varför det blev så, men det blev inte så, konstaterar Johan.

- Det är svårt att åka iväg, bara dra liksom, säger Karolina.

- Vi hade en tanke att vi skulle hyra ett hus där och grejer, kanske bo där en eller två månader i alla fall. Det var lite starten på tanken om vad det skulle bli för skiva, att det skulle bli något väldigt percussion-baserat. Och det var också det som gjorde att vi kom in på tanken att ha en producent egentligen. Att det skulle vara en sådan skiva då man behöver en producent. Den här gången blev det en ganska stor del av startpunkten – vad det skulle bli för skiva, säger Johan.

Så ni tänkte inte innan att det skulle bli något åt det hållet?

- Impulsen fanns väl där, men resan förstärkte det. Plus att vi fick massa skivor därifrån också, berättar Karolina.

- Jag gjorde några låtar innan som lät annorlunda, som du inte var lika förtjust i, säger Johan och tittar på Karolina.

- Tänker du på de där kalla låtarna, frågar Karolina Johan.

- Det var lite mer elektroniska grejer jag höll på med, men det blev liksom inget av det. Det var nog efter det som vi förstod lite mer vad vi skulle göra för skiva, berättar Johan.

- Ja, det var värme i ljudet som var ledordet. Värme får man ju väldigt lätt av mycket rytmer och influenser från sådana länder som är varma, säger Karolina med ett leende.

På Club 8:s tidigare fem skivor har de aldrig använt sig av någon producent eller haft några andra medverkande än sig själva. Men denna gång är det som man vänt uppochner på allt. En producent används och nio andra musiker har varit delaktiga vid inspelningen av skivan. Och Jari Haapalainen som är producenten på skivan, har tillsammans med dem skapat ett helt nytt Club 8.

- Efter Brasilien började jag snöa in mer på Afrikanska grejer och började göra låtar som var väldigt percussion-baserade med afrikanska rytmer eller något annat. Något som i alla fall var annorlunda och då kände vi att vi inte skulle kunna göra det själva. Det skulle låta lite trist om man sitter och programmerar eller om jag själv hade gjort all precussion och jag är inte speciellt bra på det. Jag har gjort det på dom andra skivorna, men det blir inte riktigt samma sak. Så hörde vi att Jari var inne på samma bana och det var då vi frågade honom. Sedan tänkte vi ut hur det skulle låta, eller mer kände efter om han förstod vad vi ville göra, och det kändes det som han verkligen gjorde, berättar Johan.

- Han blev skitglad över projektet, han hade inte gjort något liknande förut, säger Karolina.

Ja, det låter inte alls som en skiva Jari varit inblandad i.

- Det är det som är det fina. En sån grej, vi skulle ju inte vilja spela in en skiva med Jari som var producerad som Camera Obscuras skivor. Det skulle bli jävligt fel, säger Johan.

- Det skulle kännas konstigt att sjunga så, även om dom är bra så vill man inte låta likadant, säger Karolina.

- På så vis, att det blev som det blev var ju inte hans idé. Men när vi väl kommit på vad vi ville göra, så la vi över väldigt mycket ansvar på honom. Han valde alla musiker, berättar Johan.

- Vi ville verkligen göra det fullt ut. Vi litade helt på honom. Det var lite läskigt att släppa kontrollen för det har verkligen varit så himla mycket kontroll över allt innan. Lägga in olika instrument på olika spår och justera och hålla på med det i en oändlighet. Medan nu var det mycket som spelades in live. Det var så himla duktiga musiker så det var bara två eller tre tagningar så satt allting. Sen var det bara lägga på sång och pålägg. Så det blev en väldigt spontan känsla över allt ihop, berättar Karolina.

Jag tänkte på det där med spontanitet i någon låt, en saxofon som som passade in väldigt bra och då funderade jag lite över om det var väldigt genomtänkt eller inte.

- Just den var pålagt efteråt på låten Like Me. Då fick Markus, saxofonisten, improvisera. Spela bara, sa vi, så det gjorde han, säger Karolina.

- Det var pålagt i efterhand, men det var lite mer ”spela lite på de här pariterna”, lägger Johan till.

- Just det!, utbrister Karolina.

- Så det var på första tagningen, allting, som han bara ställde sig och tutade. Så det är mycket spontanitet i det ändå, säger Johan.

Att man spelade in skivan med producent är inte direkt något man ångrar, det hade nämligen inte gått annars, berättar Johan.  Det blev givetivs ett annorlunda sätt att jobba på än tidigare då man hade en till part att bolla idéer med och få tips ifrån.

- Annars brukar jag ha ganska svårt att lyssna på andras åsikter. Men eftersom det skulle vara så här så tänkte jag att då får det vara så. Jag tyckte faktiskt att det var kul också, det var inte så att man blev irriterad, säger Johan.

Du då Karolina? Jag läste att du satt och letade efter saker att ändra på förra skivan, ända in i det sista. Kände du lika dant med denna eller fick det vara som det var då Jari styrde?

- Det var mer så den här gången. Det gick inte att påverka efteråt. Men som du säger, det var mycket så på förra, men inte med denna. Det var en del av helheten. Den här skivan är som den är, det ska vara så här. Man får släppa på kontrollen liksom. Släppa på föreställningarna och släppa lite på det där nostalgiska som jag kan ha: ”åh vi låter som förut. Oj, vad ska fansen tycka? Vad känner jag egentligen?”. Jag har försökt skippa allt det där och bara vara öppen för någonting nytt och i det ingår det att låta saker vara som de är, istället för att gå in och peta och kontrollera. Sen vet man aldrig hur det blir på nästa skiva, vi kanske inte har någon producent då och låter mer så folk känner igen oss, säger Karolina.

- Eller så låter vi på något helt annat sätt, lägger Johan till.

- Eller helt annat, ja. Det känns rätt skönt att vi nu plötsligt öppnat dörren för att kunna låta precis hur som helst. Kasta lyssnaren hit och dit mellan genres, säger Karolina.

- Det känns som man behöver göra så. Det är vad som är det roliga med att göra musik. Skulle man göra samma skiva hela tiden skulle det vara fullkomligt värdelöst trist, säger Johan.

- Förra skivan, The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming… Det enda jag egentligen tyckte illa om att läsa när det gällde den var recensionerna. Jag tror det var Nöjesguiden, där stod det: ”ja, här har inte mycket hänt sedan 95″. Det kändes så jävla trist. Det är mycket sämre än att höra att det är värdelöst. Det kommer vi inte höra om denna skiva i alla fall, berättar Karolina.

- Jag tror att en del kommer att påstå det ändå, säger Johan.

Johan som gör all musik och skriver texterna i duon, har även massa andra projekt vid sidan av. Legends är ett av dessa och Pallers är ett annat, men det finns ändå ett behov av att exprimentera lite med Club 8.

- På sätt och vis hade man kanske inte behövt experimentera. Men det här hade inte gått att göra med Legends, det hade inte låtit bra. Så vi behöver göra det med Club 8 också. Men innan har jag inte känt så, att man inte behöver experimentera med mina andra band eftersom jag har Legends, då kan skivorna låta likadant. Sedan ’95, säger Johan lite sarkastiskt.

Vad hände med texterna på den nya skivan? På förra var de lite mer drömmande enkelt sagt, och här kommer ni med texter som ”we’re all going to die”.

- Hehe, ja på sätt och vis är det så att den är väldigt övertydlig och torr humor på ett annat sätt. Lite annorlunda. Men å andra sidan tycker jag att många av texterna är mer suddiga och luddiga. Mer att de utspelar sig i en drömtillvaro, att man vill beskriva en drömlik känsla, berättar Johan.

- Lite surrealistiska är vissa texter också, säger Karolina.

- Som Dancing With the Mentally Ill och kanske några till, säger Johan.

- Western Hospitality också, säger Karolina.

- Ja, och Western Hospitality så där. Det är väl både och kanske, kan jag nog tycka, säger Johan.

- Man kanske bara luras och tror att texterna är mer direkta och pushiga eftersom det är mer attack i musiken, säger Karolina.

Jag gillar i alla fall att man hör vad du sjunger. Av någon anledning verkar vissa band inte vilja att man ska göra det.

- Vad kul att du säger det, för jag brukar annars få höra att man inte hör vad jag sjunger alls. Men kul att du hör, vi talar samma språk, säger Karolina.

- Har du läst det? Eller har någon sagt det? Frågar Johan.

- Folk som jag känner som lyssnat på musiken: ”man hör ju inte vad du sjunger och sen är det så liten text i texthäftet, så mamn kan inte läsa det heller”, svarar Karolina.

- Det låter som att det är din mamma och pappa som sagt det, säger Johan och skrattar lite.

Ni har spelat i 15 år tillsammans som Club 8 och ännu längre än så i andra band. Har ni så kul att ni inte kan sluta eller finns det någon annan anledning att ni fortsätter?

- Jag kan bara tala för mig själv. Jag gör det för att det är kul, faktiskt, säger Karolina och skrattar lite innan hon fortsätter att prata: och det blir roligare och roligare. Det är egentligen först sedan förra skivan som jag verkligen känner att det är riktigt, riktigt viktigt också. Det kände jag inte förut, men jag har börjat känna att jag verkligen behöver det. Jag skulle må ganska dåligt om jag inte fick hålla på med musik. Så kände jag inte förut heller och det har blivit lättare att spela live med. Det kunde jag inte alls i början, men från typ 2007 så har det börjat känns kul. Sen tror jag att vi hållt på så här länge för att det aldrig blivit några slitningar, hade det varit fem personer med massa olika viljor hade det nog varit det, berättar Karolina.

- Sen tror jag det också att det är för att vi har varit så okarriärsaktiga, säger Johan.

- Ja, absolut aldrig något sådant, säger Karolina.

- Att det från början var en hobbygrej, en växande hobbygrej, men ändå. Det har aldrig varit något ”nu ska vi ta över världen”, säger Johan.

- Nä, aldrig, säger Karolina.

- Bara lekfullt och kul, säger Johan.

Som du sa, ni ska inte ta över världen, men känner ni att ni har lyckats med det ni gör? Strävar ni efter något?

- Det roligaste är att få sig själv att göra en fantastiskt bra skiva att vara nöjd med. Det är väldigt bra för egot. Och sen för stunden, det är en av få saker som jag håller på med, som man är väldigt inne i. Nästan lite meditativt, man tänker inte på något annat. Man går inte och tänker på vad som hände i går eller vad som kommer att hända om en timme, bara för att man är så inne i det. Det tycker jag är jävligt ovanligt, så det tror jag är en stor grej av det. Det enda tillfället jag har nästan som är på det viset, och det är musik, berättar Johan.

- Jag känner ingen strävan alls efter att expandera eller göra karriär. Jag skulle till och med tycka att det vore ganska obehagligt om det nu skulle hända att igenkänd eller får massa uppdrag man inte vill hålla på med, säger Karolina.

- Man kan alltid tacka nej, säger Johan frågandes till Karolina.

- Ja det kan man göra, men jag vill ha det litet och intimt. Det tycker jag är skitviktigt, säger Karolina.

- Jag skulle vilja att hela världen köpte skivan faktiskt, säger Johan.

- Det är jättekul om den når ut till många, det tycker jag också, verkligen. Men jag vill inte att det ska påverka mig i mitt liv också, berättar Karolina.

- Nä, så känner jag nog också, säger Johan i medhåll.

- Jag vill inte ha massa förväntningar på mig som jag inte kan leva upp till. Jag vill kunna stå där på scenen och slappna av och att folk är nöjda med det man har. Istället för att dom typ ”dom är så stora, dom ska väl ha lite mer show, lite mer påkostat och se ut lite mer så där”. Jag vill att det ska vara helt avskalat, naket och rent på något sätt. Jag har inga ambitioner alls att bli stor. Jag skulle tycka det var jävligt jobbigt, säger Karolina.

- Så länge man får vara i sin egen bubbla så tycker jag det är bättre desto fler skivor man säljer, säger Johan och Karolina håller med.

- Det kan vara svårt att sitta och säga om man nu skulle vart en som sålde massa skivor, att man skulle tacka nej till massor av grejer. Jag vet inte riktigt, lägger Johan till.

Lyssna: Club 8 – Western Hospitality

För ungefär 7 år sedan började Maria Vejde och Ebba Carlén att göra musik tillsammans. Till en början i andra konstellationer, men då blev bästa vänner när de träffades föll det sig naturligt att göra något tillsammans, och det blev Palpitation. Palpitation är helt klart inte världens vanligaste ord, NE.se ger följande förklaring: känsla av hjärtklappning eller av att hjärtat slår anmärkningsvärt hårt, fort eller oregelbundet.

Så varför valde ni det namnet?

- Det är lite så vi vill att man ska känna när man lyssnar på vår musik. Det är också den grundkänslan vi utgår från när vi skriver låtar.

Hur går det till när ni skriver era låtar?

- Det finns nog inget generellt som kan förklara hur det går till när vi gör låtar. Det är väldigt olika från låt till låt, men det som är viktigt är att vi inte tappar grundkänslan som låten bygger på när vi jobbar med den.

Till en början släppte Palpitation sin musik själv, d.v.s. EP:n I’m Happy Now, och var lite så där hemliga. I ett PSL-klipp kan man se dem framföra en låt med ett varsit pingvinhuvud i plast som huvudbonad. Men likt andra artister, som The Knife och mer aktuella jj, har de valt att släppa på mystiken.

- Vi ville att musiken skulle tala för sig själv, och att man inte skulle lägga in några värderingar utifrån vilka vi var, eller vad vi hade gjort innan. Tanken var alltså att vi som personer inte skulle få så mycket fokus, men det fick ju istället omvänd effekt. Så därför har vi släppt hemligheten nu.

Även om ni är två så får ni lite hjälp, eller hur?

- Det är ganska många vänner som har hjälpt till med den här skivan. Josefin Carlén spelar trumpet på några låtar, Peter Grinsfeldt sjunger på en låt och Sofia Jeppsson spelar fiol på en låt. Sen så har vi Joakim Lundin, som gjort omslaget och allt det grafiska, och Tanja Andersson-Lidberg som har hjälpt oss att mixa hela skivan. Josefin är ofta med oss när vi spelar live också, och på releasefesten i Stockholm hade vi med oss en liten tvåmannakör också, bestående av mixaren Tanja och vår pressfotograf Shida Shahabi. Det är som att arbetet med den här skivan är gjort av ett enda stort vänkollektiv.

Hur kommer det sig att ni släpper skivan först nu?

- Egentligen var det tänkt att skivan skulle släppas förra våren, men nu känns det bra att den inte har blivit klar förrän nu. Låtmaterialet är bättre och vi har verkligen jobbat igenom varenda liten del tills vi känt oss helt nöjda. Nu känns det helt rätt att släppa.

Den självbetitlade skivan spelades in i omgångar utanför storstaden i Ebbas farföräldras hus på landet. Ett ensamt beläget hus med utsikt över en åker, där de isolerade sig för att komma bort från närheten till allting. Och förra veckan släpptes den, på Luxury – ett skivbolag som är synonymt med Göteborg och Palpitation blir det första bandet från Stockholm att släppa sin musik där.

- Rasmus på Luxury har ju klubbar och vårt bokningsbolag kontaktade honom för att boka in en spelning. Vi vet inte riktigt vad som hände egentligen, men helt plötsligt förvandlades den där spelningen till ett skivkontrakt istället. Det är en ära att ha Luxury som sitt hem.

Tyvärr så ligger inte den fantastiska skivan uppe på Spotify. Men det går att provlyssna på Klicktrack. Gör det.

- Charlie är ju den som gör det mesta, kreativt så att säga. Vi kommenterar saker som han kommer och ber oss lyssna på, någon grov idé för en låt och sen så gör vi vår grej helt enkelt. Jag fixar med stråkarna och han gör sitt med basen, säger Tom och nickar i riktning mot Matt.

- Ibland är det bokstavligt talat bara en del av en vers, texten finns inte utan det är bara en liten melodi. Speciellt med nya saker är det så. Desto mer vi spelar med varandra som band, desto mer kollaborativt blir det, med Charlie som någon sorts ledare, uppenbarligen.

Så vad gör ni när han säger ”jag ska göra en film”?

- Den gjordes helt av Charlie men det gick väldigt fort. Han drog iväg några dagar och vi gjorde annat under tiden, säger Matt.

- Jag tror alla har sina egna saker vid sidan om i alla fall, det är bra att hålla igång hjärnan. Jag skriver stråkpartier åt annat, berättar Tom och Matt fortsätter att prata:

- Det är nog rätt hälsosamt också att gå och… Alltså, den lilla tid vi hade förra året, i från bandet och varandra, var nog viktig. Allting var väldigt hektiskt. I år är första gången vi har haft något slags ordentligt uppehåll över huvud taget, oerhört över tiden.

Jämför man denna skiva med den andra så låter den väldigt annorlunda – hur ser ni på övergången till soundet på First Day of Spring?

- Min infallsvinkel när jag pratar om första skivan är att vi startade med någon akustisk gitarr, fiol och så där, det ledde så klart till att det blev lite mer folkigt ljud. Lite ironiskt också, även om texterna kan vara mörka. Vi hade inte heller något riktigt elektroniskt i ljudbilden då och övergången påverkades nog mycket av den musiken vi lyssnade på under just den perioden, typ Wilco. Vad mer? Säger Tom frågandes och tittar mot Matt.

- Vi lyssnade på Smog, Talk Talk, Bonnie Prince Billy och en del av det vi lyssnade på under tiden vi spelade in den första skivan slank igenom också. En grej med förra skivan var, tror jag, att många var utanför sin trygghetszon. Vi tvingade i stort sett på oss saker vi inte alls var bekväma med, och i en sådan situation blir det ganska lätt experimentellt. Jag spelade glockenspiel och orgel, instrument jag inte alls spelar egentligen.

Ni håller på med er tredje skiva nu, var kommer den att leda oss?

- Bra fråga. Vi har kommit ganska långt med att skriva den. Den lutar lite mer åt rock än tidigare. Vi har gjort break-up-skivan nu så denna gång kanske vi slappnar av lite mer, säger Tom skrattandes.

- Saken är den att vi tillåter oss själva att hålla sig till våra starka sidor, inte helt nödvändigtvis kanske, men definitivt mer än på förra skivan. Jag tror också att vi låter oss själva vara lite mer slappa helt enkelt, berättar Matt och Tom pratar vidare:

- Vi har turnerat med denna skiva i ett år, det är ett tag och vissa av låtarna skrev vi för över två år sedan. Och det är en väldigt lång tid att spela ett sett om att göra slut med en tjej… Det kommer garanterat att bli en annan inriktning på nästa skiva, vi har gått igenom detta nu.

- Med det sagt, så är det närmaste vi kommer den nya skivan ironiskt nog våra spelningar.

Med tanke på spelningar, Charlie nämnde något om att han struntade i hur folk tog det att ni nästan enbart spelar nya låtar. Hur har folk reagerat?

- Det har varit lite blandat. Mest av allt minns jag en spelning i New York när vi precis hade mixat skivan. Vi spelade bara nya låtar som ingen hade hört tidigare, och då blev det verkligen blandade reaktioner, berättar Tom.

- Men jag tycker att vi ska skatta oss lyckliga ändå, vi gillar fortfarande vårt set och ibland blir det lite annorlunda som nu när Fred, vår gitarrist, inte kan vara med och spela på grund av vulkanen. Vi vi har fått göra lite nytt, säger Matt.

Improvisera lite, helt enkelt?

- Ja, även om vi hade funderat på att göra något annorlunda ändå. Detta blev lite av en tvingad förändring, vilket också är välkommet.

Att bandmedlemmar försvinner mer permanent än så är något som Noah and the Whale är vana vid. Charlies bror, Doug, har lämnat bandet för att satsa på sina studier och både Laura Marling och Emmy the Great, som båda agerade kör har också lämnat bandet. Men det är inget som påverkat dem negativt, om vi litar på Tom och Matt.

- Historiskt sett så har vi alltid haft en övergång av folk som kommit genom våra liv. Det har aldrig påverkat bandet i sig så mycket, säger Tom.

- Det har alltid funnits en grund, säger Matt och Tom håller med:

- Ja, det var alltid samma människor. Laura var ju fantastisk att spela med men hon var ju också bara en körsångerska.

- Laura och Emmy hade alltid den förutsättningen med sig, att dom hade sina egna sologrejer redan när de anslöt sig till oss. Vi hade aldrig någon annan förväntning över det, att de skulle vara med för evigt. Egentligen var det bara omständigheter som gjorde att det blev som det blev. Laura Marling är Laura Marling, hon har sin egen turné och sin helt egna situation, berättar Matt.

- Vi hade bara tur att våra vägar korsades, slänger Tom in i diskussionen och Matt är med på spåret:

- Ja. Och det som var, det var kanon.

Det är tydligt att bandet gillar film. Framför allt Charlie Fink med tanke på den film han gjort som ackompanjerar skivan. Förutom det så är även bandnamnet taget från skilsmässodramat The Squid and the Whale, till en viss del åtminstone och de två medlemmarna vi fick en pratstund med verkar även de gilla film. Speciellt Tom:

- Många av mina stråkarrangemang har påverkats av filmer jag sett. Ska man nämna någon specifik film så är There Will Be Blood en sådan med ett soundtrack av Jonny Greenwood. Något jag verkligen gillar är att se en film när man fastnar för soundtracket.

Jag har aldrig varit någon Stones-fan, men när den Stones-låten spelas i The Darjeeling Limited så känns det bara rätt.

- Ja, Play With Fire, utbrister Tom.

- Man använder verkligen den låten på ett utmärkt sätt. Utan att kunna hitta ett bättre ord, så är placeringen av den låten verkligen lyckad. Man kan verkligen placera den perfekt i själva omgivningen. Som den låten när de sätter sig på bussen. Alla bara sitter där och användingen av låten blir helt briljant. Jag menar, visst, låtvalet är uppenbart, men det är ändå så perfekt och som åskådare blir man satt i en situation där man måste lyssna på den, säger Matt.

Soundtracken i Wes filmer är alltid bra. Den senaste jag såg var Fantastic Mr Fox.

- Den är fantastisk!

- Vad heter han som är med i den, den killen. Den kända. Jarvis Cocker, säger en smått exalterad Tom.

Ja, han spelar typ vid någon brasa där. Jag hade en fråga om den filmen som Charlie har gjort, men det kanske blir svårt för er att svara på det?

- Testa oss, säger Matt.

Charlie sa att anledningen till att han gjorde filmen, var för att den skulle existera. Det kanske blir svårt att kommentera?

- Ja, jag antar det, säger Tom och skrattar.

Fast du kanske vill försöka ändå?

- Det ska jag göra. Jag tror att han tänkte på att det inte är någonting innan filmen, och att albumet är albumet och filmen på samma gång? Jag vet inte riktigt, säger han och skrattar igen.

- Jag tror att han bara ville göra den. För att se hur den skulle bli. Det var ett väldigt personligt projekt för honom, han ville nog göra den så att han kunde uppskatta den, säger Matt.

- Kanske ville han bara se hur långt han kunde ta det, tror Tom.

Jag såg den först i dag, och kopplade inte riktigt allt förrän i slutet.

- Charlie är alltid rätt abstrakt när det gäller det där. Slutet är väldigt öppet också.

Men den känns väldigt mycket som Into the Wild ibland.

- Det är en av Charlies favoritfilmer. Så det är nog bra att du la märke till det, säger Tom.