tram7.se

Det börjar med att Oskar ”Moto Boy” Humlebo frågar om jag vill ha kaffe när han häller upp en kopp till sig själv och jag berättar att jag inte är särskilt förtjust i den mörka och varma drycken, han förklarar att han sover dåligt och att kaffet blir någon sorts supplement till sömnen. Sedan kommer en fråga om tram7 och på något sätt glider diskussionen in på programmeringsspråk och avslutas med en Gladiator-spoiler. Det är något som Oskar stött på vid studier i digital ljudproduktion, programmering alltså.

- Jag kommer ihåg att jag läste fem veckor C++ när jag pluggade. Det var det värsta jag har varit med om. Sånt jävla drabbel. Inget fungerar och man undrar vad det är för fel, så är det ett litet semikolon eller något if eller then som saknas någonstans. Man sitter i två dagar med något, sen trycker man på ”run” och allt som händer är att några streck rör på sig. Fullständigt hopplöst.

Tänk om man skulle syssla med det där på heltid…

- Man skulle bli tokig på riktigt. Det var första året, de var en treårig utbildning jag aldrig gick färdigt. Jag är ju intresserad av musikproduktion och vill lära mig allt om mikrofoner och så, för det är jävligt intressant med frekvenslära, alltså akustik, hur ljudvågor rör på sig och fungerar i olika rum, vad basfällor är allt sånt, mycket matte då, men djävulskt intressant.

Beräkna hur en ljudvåg studsar mot en vägg, typ, eller?

- Ja precis, eller hur tjockt dämpmaterial man behöver för att fimpa en ljudvåg som är 2000 Hz. Just sånna saker är jävligt intressant. Hur en digital omvandlare fungerar. Vad bitrate är, samplingsfrekvens. Allt sånt. Just programmeringen var för sånna som skulle gå vidare till datorspel och implentering av ljud och musik i dom. Efter att jag, och många fler, hade uttryckt vad vi tyckte så blev det valbart till nästa årskull.  Bra för de som ska jobba med det, men för mig var det fruktansvärt ointressant, men nu har vi något att prata om så det är aldrig dumt att lära sig något, säger han glatt.

Är det på grund av detta som du spelat i kyrkor?

- Ja, jag har alltid dragits till det. Det är en sån jävla vacker klang i en kyrka och på sätt och vis passar det sättet jag sjunger på, någon sorts gosskörsfetisch. Vad jag gillar mest med att spela i kyrkor är att det inte riktigt finns någon regel för hur man ska bete sig, ingenting är liksom så där inkört. Går man till en rockklubb så finns det lite regler för hur publiken ska bete sig, hur man ska vara på scen. En ganska tydlig struktur. I en kyrka kan folk sitta och tänka ”får man applådera eller?”, och jag kan stå där och råka säga ”fan detta är kul, oj fan förlåt, nej jävlar…”. Det blir aldrig helt utstakat så det skapar sig lite självt för stunden och det är jävligt coolt.

Däremot i Hägerstens kyrka… När vi skulle spela där så sa dom; ”vi har jättebra PA här och det är inga problem alls”, och när vi kom dit så blev tanken ”det här är säkert jättebra”, men det var inte för musik utan för någon som står där och predika lite i stil med ”åh gud fader”. Det fanns inga monitorer över huvud taget, högtalarna satt längst bak i salen. Tankarna var ”hur fan ska detta gå till?”. Det var en ren bragd att vi lyckades få ihop det, ingen hörde något av sig själva så jag fick stå med benet och hålla någon sorts tempo konstant för att alla skulle ha något att gå efter. Jag fick nästan stå där som Jerry Williams för att höra mig själv med.

Det var den som sändes live på nätet, eller hur?

- Ja precis, på Bambuser eller vad det heter. Min då blivande, och nu fru, satt i Dubai och såg det live. Jävligt coolt faktiskt.

Moto Boy släpper sin musik på etiketten Songs I Wish I Had Written. Skaparen är Martin Thörnkvist, en respekterad person när det gäller marknadsföring av musik i en modern värld, den del som de nu mindre moderna skivbolagen inte riktigt förstår sig på. Nyligen blev han i denna roll omnämnd i New York Times. Bara det att man kallar sig för ett musikbolag, istället för skivbolag, visar tydligt hur man ser på bolagens roll. Det är musiken som är i centrum. Idéer som till exempel att sända en spelning live över nätet, är just Martins. De två, Oskar och Martin, träffades för några år sedan på vad som var tänkt att bli den allra sista Moto Boy-spelningen. En spelning som enligt Oskar blev helt fantastisk eftersom han kunde göra vad han ville, med tanke på att det faktiskt skulle vara den sista. Från början ville Martin släppa de demos som fanns men Oskar ville spela in det på nytt, vilket resulterade i den första självbetitlade skivan från 2008.

- Det är Martin som är snillet. Han styr upp alla sånna där balla och konstiga digitala grejer. Hälften, eller säkert mer än hälften av det vi har gjort, så är det han som sagt ”det här måste vi göra”. En speldosa, spela in en video i en cykeltunnel. Han har gjort så mycket, ett riktigt litet geni. Jävla flax att jag träffade honom, utan honom hade det inte varit någonting. Han har ju lika stor del som jag i att det blivit något. Jag hoppas, för det vore så roligt om det blev något världsstort. Inte så mycket för mig själv, men det skulle bli en sån fin story: ”Två killar från ingenstans. De hade ingenting. De utmanade alla majors”. En framgångssaga från Malmö med Martin och Oskar. Det hade varit så jävla roligt, säger Oskar och fortsätter.

- Det är häftigt att man kan komma från så lite men ändå påverka så mycket. Jag brukar säga att vi har ett band ihop. Han, jag och min fru. Han spelar Macbook, jag spelar gitarr och min fru säger när det är bra eller dåligt. Hon hör direkt om det är bra och säger typ ”nej, det suger”, eller typ ”det låter bara som du försöker bli känd”. Det brukar fungera, faktiskt. Hon har någon konstig radar för sånt där. Hon gillar när det är riktigt crappy ljudkvalitét, när det verkligen är första demon och sen när man fixar till det för CD så brukar man få höra; ”ääh, vad tråkigt”. Martin är tvärtom, han säger att det är en bra demo, men… Det är ju vad han jobbar med. Så någonstans där emellan brukar det hamna, mellan dom krafterna står jag.

Det kan vara väldigt charmigt med demoinspelningar.

- Ofta är det så avslappnat. Den där ”nu ska det bli bra”-tanken finns inte, man bara spelar liksom. Med den här skivan försökte jag behålla så mycket som möjligt av originalinspelningar, då det är den första idéen. För det är någonstans där som man verkligen har själva kärnan till känslan och när man ska spela in en gång till försöker man bara bli bättre. Så det är bättre att ta med det och försöka klä på det med något annat. Jag hörde The Arks demo till Father of a Son, helvete vad det svängde från replokalen och det var så bra. Den är bra på skivan, men demon var helt galen. Likadant var det med Calleth You, Cometh I. En av de bästa rocklåtar som gjorts.

Hur ser du själv på Internet och musik?

- Utan fildelning, MySpace, Facebook, utan allt det där digitala hade det varit så jävla svårt att komma fram. Man får se det så, man säljer mindre men man har faktiskt chansen. Är man bra så, då spelar det egentligen ingen roll. Det kommer att gå bra, bara man är tillräckligt bra så går det.

Är det verkligen så då? Det känns inte som att allt som borde går bra gör det, medan sämre saker på storbolagen går bra.

- Men det är två skilda världar. Musik och marknadsföring eller försäljning. De går bra att slå ihop men det är verkligen skilda världar. Basshunter har sålt extremt mycket, han är en bra försäljare, han hittade en lucka där det fanns massa folk som ville ha det. Big Mac är den mest sålda maträtten i världen, inte för att den är så god eller nyttig, utan för att den passar.

Men jag har lite förståelse för skivbolagen ändå, det är ett företag som ska gå med vinst.

- Jo, det har jag också.

Samtidigt är de lite stela.

- Dom är ju det. Kollar man på gamla dokumentärer eller filmer, typ Wanye’s World, den är från 90-någongång och den bilden av skivbolag som fanns då som det faktiskt var, var den där farbrorn med hästsvans med en cigarr som var allsmäktig. Folk fick komma och ge honom blowjobs och då fick de kanske släppa en skiva. Det var verkligen dom som hade makten, inte artisten. Blev man väl signad så sålde man mycket, men hade man tur så fick man vad då, tio procent per skiva kanske. Det är lätt att romantisera upp skivförsäljningen som den var då, men det var nog inte så ball alla gånger ändå.

Det är en rätt konstig bransch.

- Den är så jävla konstig faktiskt. Helt bisarr. Just hur de hittar på konstiga vägar att göra saker. Typ att skivbolaget köper upp si och så många tusen ex av en skiva de släppt för att kunna säga att den sålt guld, för då säljer den mer? Jävla konstig bransch.

Jag tyckte det var lite kul att det står på nya skivan att musiken är licenserad till Songs I Wish och inte tvärtom.

- Det är Martin, han är stenhård när det gäller det där – att skivbolagen är anställda av artisterna, och det är väldigt mycket mer sant egentligen. Man kommer med en färdig produkt och så anställer man dom för att lansera den. Det ska ju inte vara så som för 20 år sedan att man får be om att släppa. Nu är det tvärtom på gott och ont, som Spotify. Det är så bra, jag älskar det som verktyg, men helvete vad man får lite pengar för det. Det är helt sanslöst. Jag hade 270 000 spelningar på ett kvartal under 2009 och jag och Martin fick 600 spänn att dela på.

Med tanke på skivor, Lost in the Call släpps på vinyl. Är det din idé eller är det Martin som ligger bakom det med?

- Det är han som sett till att det blir av, men vi har båda velat göra det. Jag har så gärna velat att det ska bli av och jag är glad att det blev två stycken 10″ också. Det fick inte riktigt plats på en 12″, så vi tog två 10″, så det blev lite som den dubbel-LP. Det blir mer tillfredsställande, det väger mer, det är 24-sidors booklet. När vi växte upp så var det fortfarande LP som gällde ändå, jag minns min första stereo, en sån stor med två kassettbandspelare och vinylspelare ovan på. Och så kommer man ihåg mammas och pappas skivsamlingar och dom var ju bara LP i stort sett. Det blir lite speciellt att se sitt eget namn och höra sin musik på vinyl, det är mer en riktig skiva. Man kan bränna en CD hur som helst men en vinyl bränner man inte. Hela symboliken och värdesättningen, att man tar fram skivan, tar ut den och lägger den på skivspelaren skapar en mycket större aura kring musiken.

Jag håller med, man kan lyssna sittandes och bara titta på skivan när den snurrar runt.

- Ja, man ser nästan musiken, man ser nålen på skivan. Det är coolt. Jag har faktiskt inte lyssnat på min ännu. Martin har fått alla, men jag har inte sett eller hört något. Han ringde och sa typ ”dom är så jävla snygga”. Det kommer bli riktigt roligt att få ta fram och lyssna på den. Rasslet innan musiken börjar, så coolt.

De som sett Oskar live som Moto Boy eller varit på en spelning med Titiyo de senaste två åren kan nog ha sett hur de båda gästar varandra sporadiskt och framför låten If Only Your Bed Could Cry tillsammans. Vad alla kanske inte vet är att detta är en låt som är skriven av Oskar som hamnade på Titioys skiva efter att två av hans vänner tjatat på Titiyo om hur hon måste lyssna på honom, när de sprang in i henne på en fest.

- En av Titiyos vänner är med och arrangerar dom där ”En afton med…”, där det är massa artister som gör covers av en viss artists låtar. När hon var hemma hos henne så kollade hon upp mig och tyckte att det var skitbra. Sen ringde de mig och frågade om jag vill vara med på en Dusty Springfield-kväll, det var i december 2007. Jag blev helt paff och tänkte ”Vill Titiyo att jag ska komma?”. Den kvällen blev skitrolig och vi bonda på en gång, hon var fantastisk och vi hade skitkul ihop. Sen började vi umgås varje gång jag var i Stockholm och hon frågade om vi inte bara kunde göra en duett. Det var också roligt att höra sin egen låt fast någon annan gjort all produktion, det enda jag gjorde var att dyka upp och sjunga.

Du har sagt någon gång att du ville bli popstjärna, men struntade i det och bara gjorde precis vad du kände för. Du har inte tänkt att göra något mer poppigt någon gång? Blue Motorbike är riktigt bra.

- Jag gillar ju det också. Det fungerar på skivor, men live går det inte. Jag har försökt många gånger nu, fast jag är inte den sortens sångare eller scenpersonlighet, det går bara inte. Jag lovar att det säkert finns andra som skulle kunna göra låtarna mycket bättre. På skiva däremot, tycker jag det är kul att göra sån pop fortfarande. Men jag har lärt mig, jag har kört in huvudet i väggen många gånger just på den aspekten. Jag vet att det inte blir bra när jag försöker ha världens popklös, eller det kan bli bra, men det blir inte magiskt. När jag skalar ner på det och gör något lidelsefullt så blir det stort på riktigt och inte bara en svängig låt. Det finns andra som gör det bättre. Jag låter hellre Mando Diao stå för öset, så kan jag stå för hånglet istället.

When My Heart Was High är ändå påväg lite åt det hållet?

- Jag vet inte riktigt varför det blev så. Det bara kändes att om den ska vara med, så måste den vara på det sättet. Däremot kommer den vara tvärtom när jag spelar den live, antagligen blir det bara gitarr på den, aslugnt.

Texten är ju lite hårdare: ”ignite burning heart”, eller hur den går. Kanske passar bättre än något väldigt lugnt?

- Den var lite annorlunda redan från början. Den är från 2005.

Så den är äldre än förra skivan?

- Ja, fast den äldsta låten på skivan är Early Grave, den är från 2002 tror jag. Bara det att jag stöpt om den lite, den var en sån jävla popdänga från början. Jag sjöng verkligen riktigt illa. Jag ville sjunga som typ Liam Gallagher, istället blev det typ Smurf Hits Gallagher, det lät så jävla illa. Det är många gamla låtar man tagit fram och gjort någonting nytt av. Jag misstänker att nästa skiva, hur mycket jag än vill göra rock, kommer att bli ännu mer avskalad. Typ att jag drar till Prag och hyr in en symfoniorkester. Det var någon som sa det – ”åk till Prag, det är skitbilligt”. Man kan tydligen hyra en hel orkester för inte alls så mycket, så om denna skiva säljer tillräckligt bra kanske man har råd att göra just det.

Nu är det länge sedan jag lyssnade på For Martha, men är inte den lite åt det hållet?

- Det är riktigt, men det var också något som jag hade velat göra sedan jag var liten. Pie Jesu är nog den mest poppiga av dom på så vis. Jag kommer ihåg hur jag hörde Suo Gân första gången i Solens Rike som liten, med en väldigt ung Christian Bale. Det är inte han som sjunger den men hans karaktär gör det. Den var jag bara tvungen att göra.

Kärlek och relationer till ting och människor är ett tydligt tema även på din nya skiva. Hur kommer det sig att du fortsätter med det?

- Jag tror att det märks tydligare på den här skivan att det inte bara handlar om ”du och jag” som två personer. Förra var nog mera så, ”åh, jag är så kär i dig”. Nu är det nog mer kärleken som ett stort fenomen, kärleken till skönhet och till livet. Jag tror att kärleken blir någonting större än bara en personrelation. Känner man en stor kärlek till livet, musiken eller skönhet så börjar det nog snudda på teologier, snudda vid guda-begrepp. I mitt fall är jag helt besatt i skönhet. Sen är jag bara en sucker för kärlek. Jag älskar att vara kär och jag hatar sorgliga slut på filmer, även om det ändå kan förstärka intrycket av kärlek ännu mer. Men det är ändå när de får varandra till slutet som är bäst.

Så slutet på Gladiator när han dör, är inget för dig?

- Det som händer är ju att han äntligen får komma till sina älskade. Jag tror nästan jag tycker det är ännu goare. Dels får han träffa sin älskade fru och sitt barn, och sen så slipper han jiddra med CSN, räkningar, mat och sånt där. Det är dubbel lycka.

En lite modern version av Gladiator alltså.

- Han sitter där med sitt svärd och svär över CSN; ”jag orkar inte, jag tar livet av mig”, säger Oskar och skrattar.

När vi möter upp Steso Songs, eller Karolina som hon också heter, i ett iskallt Stockholm har hon precis släppt sin debutskiva och åkt runt ungefär en vecka i Sverige med Handen på hjärtat, där hon agerat support åt Hästpojken. Trots att hon först nu släpper sin debut är hon ingen nybörjare. Sedan tidig ålder har hon sysslat med musik på olika sätt och i bandet Alien She spelade hon live väldigt mycket, och det är just livespelandet som ligger närmast om hjärtat.

- Det är det bästa! Men ibland är det jobbigt med min typ av musik. Jag vet inte riktigt vad det är, eller så drar folk ner ljudet när det ”är en tjej med piano”, som spelar, för det känns ofta svårt att överrösta folks prat. Var man en spelar eller vilket band man än är, så står folk och pratar. Om man inte är typ Bob Dylan då. Även om det står flera rader och tittar på en så hör man alltid det, och det kan bli jobbigt. Men jag älskar att spela live, för då känner jag att låtarna låter som när jag ursprungligen skrev dem och det känns väldigt bra. Det blir bättre än på skiva på något sätt.

Är det verkligen så? Att man hör folk prata? Jag tycker alltid att ljudet är jättehögt när man går på konserter.

- Jag ska tänka på det nästa gång när jag går på en konsert när det är något lugnt, men det kanske blir annorlunda när man är på scen också. Jag vet inte riktigt.

Blir det aldrig jobbigt att spela live med tanke på dina personliga texter?

- Nej, jag känner mig ganska trygg med dem. Jag har ju valt vad som står, så jag vet vad jag kommer att sjunga, även om det är inför helt nya människor. Så på det sättet är det inte jobbigt. Jag väljer själv att älta det om och om igen. Poängen med allt som varit jobbigt är att jag kunnat skriva låtar om det.

När Steso Songs spelar live blir det oftast en ensam Karolina på scen, ibland med lite backtracks och så, tillsammans med ett piano. På sin releasefest blev det ett kompband som bestod av Nicolai Dunger och Doktor Kosmos-medlemmar och när det var P3 Live Session i Göteborg blev det inte helt oväntat göteborgsfolk i bandet.

- Det är ganska roligt att sätta ihop ett band inför en spelning på det sättet. Det blir liksom aldrig tråkigt och just att det blir en liten sån kniven-mot-strupen-känsla över det. Alla måste verkligen skärpa sig för man har i stort sett bara hunnit repa under soundcheck.

Vad är bäst då – spela i ett band eller solo?

- Jag skulle nog vilja ha ett band, det är roligare än att spela själv. Just mitt låtskrivande har alltid varit ensamt och det är så det har börjat. Det kommer jag alltid att fortsätta med, att hålla det som min egna grej. Jag vill vara ifred tills det är klart och innan dess får ingen höra det, och det vill jag ha kvar. Men jag skulle asgärna vilja ha ett band för att leka av mig lite så där. För det kan bli ganska svårt ibland, liksom, att vara tvungen att sitta och skriva och man hänger själv hela tiden.

Karolina Stentröm började spela piano som liten i Hultsfred och spelade även där i bandet Alien She, ett band som spelade fllitigt live och släppte ett par demos som enligt utsago sålde rätt bra, men någon skiva blev det aldrig, även om det fanns planer att släppa på Adrian Recordings då Magnus Bjerkert som driver bolaget fanns i samma stad. Anledningen till att bandet sedan slutade, var nog p.g.a. att de aldrig gjorde något ordentligt, berättar Karolina, och säger samtidigt att de nog var lite bortkomna hultsfreds-bor för att sedan skratta lite.

För ungefär två år sedan släpptes det första materialet med Steso Songs, en EP med fyra låtar, samtidigt släppte även Kite en EP. Båda dessa släpptes på Karolinas egna skivbolag Lyckan. Och det var de allra första släppen. Tankar att göra allting själv har funnits sedan hon var 13 år.

- Jag har aldrig gillat skivbolag, för jag vill inte att någon ska bedöma mig, att någon jävla idoljury ska sitta och säga att jag sjunger si eller så. Så jag ville ge ut själv. Självklart funderade man över om det skulle fungera och hur man skulle göra och om jag skulle ha råd. När Kite, mina kompisar, skulle ge ut en EP så tänkte jag bara: ”nu kör jag”. Då hade jag någon att prata med om det hela tiden som ett stöd också. Nu är jag jätteglad över att jag gjorde så här, för jag tycker att det är hur lätt som helst nu. Det har ju fungerat svinbra.

Vad var tanken med EP:n då? För alla låtar på den är med på din skiva.

- Jag har ju haft sjuka problem med att bli klar med skivan. Jag började spela in lite 2008 och kände att det inte var tillräckligt bra och sen gick det en massa tid och, ja… Att ge ut den fyra-spårs-EP:n var att jag ville grunda mig med något innan jag kom med albumet. Ett sätt att safe:a lite, eller jag ville nog att jag skulle känna att jag bestämt själv. Att ge ut världens mest korkade grej – en jävla vinylskiva som ingen kommer att köpa, även om jag faktiskt sålt rätt mycket, mer än vad jag trodde från början. Hela tiden jag väl gjort ganska idiotiska val kan det tyckas, bara för att jag vill göra det på mitt sätt. Sen var det också skönt att tänka typ: ”om jag inte ger ut den här vinylen först så blir det sånt stort fokus på debuten”. Jag var inte redo att presentera mig själv med en hel skiva.

Det låter som att det är samma precis samma inspelningar på EP:n och skivan?

- Ja det är det, fast alla låtar är ommixade, förutom Blinding Light of Love. Så det kanske kan verka konstigt. Jag har funderat jättemycket över hur jag skulle göra, men jag bestämde mig att denna skiva skulle vara en sammanfattning över dessa sju år och därför har det känts… Det blev bara tvunget att vara så. Jag kände också att dom låtarna förtjänade en bättre chans. Om man tänker på radio t.ex., eller allt, det kretsar ju kring albumet – en EP på vinyl, det är ingen som bryr sig om det. Jag vill att fler ska få en chans att höra dem. Vilket är viktigt, för jag vill ju så klart att folk ska lyssna på min musik.

Du känner inte att några av låtarna börjar bli lite gamla då?

- Jo, kanske, men det går inte inte riktigt att hålla på så. Det blir taskigt mot dom som börjar lyssna nu, för dom så är ju de låtarna nya och då kan jag inte hålla på att gnälla. Då skulle jag ju faktiskt få skylla mig själv. Dom är faktiskt nyinspelade, i somras, förutom just dom fyra då, så det känns ändå nytt och fräscht på det sättet. Jag har nog inte tröttnat än.

Känner du redan att du vill göra något nytt?

- Nu när skivan blev klar efter en sån jättelång tid, så har jag börjat skriva väldigt mycket. Nu känner jag mig fri att leka lite, för nu behöver jag inte känna någon stress att med att bli färdig och ta hand om dom gamla låtarna. Jag kan göra vad jag vill, så jag känner mig aspeppad och vill bara ge ut en skiva så fort som möjligt. Jag ska faktiskt spela in redan den här veckan, typ fyra låtar.

Blir det en sådan där två-års-process?

- Nä, det kommer att fortare. Jag kommer nog att släppa en ny redan om ett år. Jag funderar på att införa en högtidsdag, typ som att alla hjärtans dag är samma datum varje år, så väljer jag 17 februari varje år att släppa en ny skiva, säger Karolin met ett leende.

Och nu när du släpper själv är det ingen som kan stoppa dig heller.

- Ja, det är helt fantastiskt. Det är underbart att få bestämma själv. Det är värt allt slit.

- Vi tackade just nej till en USA-vända. Jag kollade upp båten, men det skulle kosta 18000 en väg och ta sex dagar, säger Joachim Läckberg när samtalet om Sambassadeurs spelningar i Tyskland och Spanien glider in på hans flygrädsla.

- Queen Mary från Southhampton. Så man får ta sig till England också, lägger Anna Persson till.

- Spanien var i alla fall lätt, då betalade de InterRail-kort i förstaklass. Tre-rätters middag och sådant. Jag kom hem två dagar efter de andra.

Det är bara ett par dagar kvar tills att deras tredje album European släpps på skivbolaget Labrador. Innan släppet av deras första självbetitlade skiva hade de fått erbjudanden från andra skivbolag, men de är nöjda med hur det blev. I alla fall med tanke på hur det gått för de andra bolagen, säger Joachim. Att de får göra precis vad det vill är givetivs också något som väger tungt. Ett sammarbete som fungerar mycket bra enligt de två medlemmarna. Framför allt är det också Labradors kontaktnät utomlands som är något de värdesätter och Spanien nämns som ett favoritland.

Hur är det med Tyskland då? Jag har hört att de gillar svensk pop.

- Spelningarna i Tyskland har nästan varit det bästa, eller roligast att spela. Förutom Spanien då. Det är en sån otroligt artig publik som står kvar hela tiden. Sen att någon sagt att det är helt meningslöst att spela där och att det inte ger något tillbaka stämmer inte. Det är något konstigt rykte, säger Anna och Joachim kommenterar skämtsamt tyskarnas discplin.

De står inte bara stilla stelt, som publiken i typ Stockholm alltså?

- Sen kommer alltid någon fram efteråt och ska tipsa om ljudet, hur det borde ha ställts in. Det är en svensk publik. De har läst någon KY-utbildning i ljud, det är rätt tröttsamt. I Spanien är de fantastiska, de sjunger med i texterna och ställer frågor om göteborgsband vi aldrig har hört talas om. De har mycket bra koll på Sverige, berättar Joachim.

Skivan, som likt Migration är producerad av Mattias Glavå, spelades in under några veckor i juni och augusti. Eftersom bandet kände behovet av att vara effektiva på grund av tidsbrist blev det det naturligt att välja Glavå som producent. Och då de känner honom sedan tidigare behövdes det ingen uppstartssträcka att lära känna någon, eller känna av hur man ska jobba. Det var nog inte ens något snack om saken, uttrycker Anna det.

Jag får alltid någon mental bild av att man jobbar stenhårt med att bli klar till skivan inför releasen, men så är det ju inte alls, uppenbarligen…

- Den var helt färdig i oktober och nu har Labrador något avtal med EMI så den släpps i tjugo länder samtidigt. Det är lite speciellt med tanke på USA också. Där måste de ha skivan minst tre månader innan release för att kunna göra promotion och sådant. Själv hade jag gärna sett att den släpptes i oktober, säger Joachim och Anna fortsätter i ämnet:

- Migration var lite så, den släpptes väldigt direkt. Det var oktober och då hade vi spelat in den under sommaren. Det var rätt skönt att ge ut den och bara köra. Nu är det lite så där ”vi har ju gjort en skiva, den ska ju släppas”.

- Då var det hets från Labrador. De ville att vi skulle släppa den fort så den inte skulle krocka med The Radio Dept.s skiva. Och nu ska den släppas i april – 2010, berättar Joachim och alla skrattar.

Trots att man nu mer spelar in i en ordentlig studio finns det kvarlevor från hur man spelade in den första skivan – i en lägenhet. Låtskisser som resulterar i låtar som enligt Anna är ganska klara, med rätt takt, redan innan man går in i studion. Ibland blir det också små saker och vissa ljud som spars ner och sedan tas med. Med Migration jobbade man mycket på det sättet, mycket på grund av att man inte hade riktiga stråkar på den skivan. Mycket är alltså som tidigare. Fast denna gång är trummaskinen utbytt mot riktiga trummor och när det kommer till stråkljuden så är de flesta nu riktiga stråkar.

- Vi har haft en Roland som vi mjölkat ur alla åren. Underbara ljud på den och vi har använt den på alla skivor så det går nog inte att använda den så länge till. Folk känner igen de där ljuden nu, säger Joachim.

När jag frågar om det bara är riktiga trummor på European, eftersom jag på någon låt tycker det låter väldigt trummaskin får jag medhåll av Anna:

- Jag vet! Jag tycker också att det låter som en trummaskin, men det är nog faktiskt bara riktiga trummor.

- I Can Try är väl lite så där, lägger Joachim till i diskussionen, innan han berättar vidare om just trummorna:

- Det är tre olika trummisar med på skivan och jag måste nämna Daniel Permbo där. Jag har nog aldrig blivit så förvånad. Han går omkring och smyger. ”Jag spelade trummor för 15 år sedan”, går han och säger.

- Och blyg som fan, säger Anna.

- Sen gick han och satte sig. På Stranded, den första låten, är det han som spelar och det är helt makalösa trummor.

- Han har ett helt fantastiskt uttryck i ansiktet när han spelar också. Som han är i en annan värld, eller som att han är i himlen.

Hur är det med texterna, det verkar vara rätt uppdelat med vilka som skriver?

- Vi är tre som skriver (Joachim, Anna och Daniel Permbo). Några var. Joachim och Daniel Permbo skriver musiken, säger Anna.

Så du gör ingen musik alls?

- Jag har gjort lite, typ ackorden till en låt fast jag är liksom inte låtskrivaren utan det är mer Joachim, som också är kvick att kommentera att även Daniel skriver låtar, innan Anna fortsätter:

- Ja och Daniel Permbo, precis. I början så skrev jag alla texter som jag sjöng men sen så har jag haft mycket att göra och inte riktigt haft tid. Nu har vi delat upp det mer och mer och det känns himla kul tycker jag. Jag kan ibland tycka det är roligare att sjunga någon annans text faktiskt.

Det kanske inte blir lika känsloladdat heller?

- Absolut. Och så kan det vara lättare.

Jag tycker ändå att texterna känns väldigt lika. De är aldrig riktigt konkreta om vem man sjunger om och så där.

- Det kanske stämmer, säger Joachim.

- Det är nog sant och jag tror ingen av oss, kanske jag och Daniel i sådana fall, har skrivit massa texter innan. Men inte speciellt mycket. Jag tror att eftersom vi började skriva texter ungefär samtidigt allihopa, att vi säkert har hittat någon sorts gemensamt språk som vi tycker passar till vår musik, tycker jag. Eller jag kan tänka mig det. Sen kan jag nog se vem som skrivit vad, men det finns nog många likheter, säger Anna.

Inför släppet av deras första skiva fanns lite av den typiska hypen när ett popband ska släppa sin debut. Vad de dock aldrig fått är någon hype som är ”övermycket”, som Joachim uttrycker det och båda ser på det som någonting positivt.

- Det har varit rätt stadigt. Vi har aldrig blivit så där superhaussade tror jag, och det är nog väldigt bra. Vi tänker inte så mycket på det. Vi ger bara ut skivor när vi har låtar och det är väl det som styr mest, berättar Anna.

- Den här skivan har varit överlägst jobbigast att göra. Ett tag tänkte man nästan att man skulle ställa in den. Det blir svårare för varje skiva, säger Joachim.

På vilket sätt då?

- Man måste försöka förnya sig och hitta på nya grepp. Man vill inte att det ska låta som att man bara upprepar sig och sen är det svårt att få ihop det med tiden när alla jobbar.

Men in är nöjda med resultatet?

- Ja, fast det går nog inte att lyssna på ett objektivt sätt.

Tänker man att man borde spelat annorlunda eller så?

- Inte riktigt så och det var det som var skönt att det var riktiga musiker med och att man inte spelat så jättemycket själv, så man behöver inte sitta och lyssna så. Men det är så att man fattar att vissa låtar är bra, men man tänker alltid att man kan göra något bättre och det är väl bra att man tänker så.

24 februari släpps skivan European på Labrador.

- Jag har nog ingen plan. Eller. Jag börjar inte med någon i alla fall. De är bara ett resultat av det året. Jag märker hur saker ändras hela tiden, till och med nu med denna turné. När jag startade den kände jag mig helt annorlunda än vad jag gör nu. Och det var bara typ en och en halv månad sedan. Man förändras utan att ens försöka, jag kommer på mig själv att jag förändras typ varannan månad och i slutet av året blir den musiken jag vill göra något helt annorlunda. Kanske funderar jag över om jag ska göra heavy metal eller något. Jag går igenom sådana konstiga faser och jag vet inte om det kommer att sluta, jag hoppas att det inte gör det på ett sätt. Men när eller om det händer så blir man fixerad, som någon mänsklig staty.

Det blir det långa svaret från Adam Green när jag frågar honom hur han ser på att göra en ny skiva. Han är trött, säkerligen sliten och hans turnéledare har tidigare berättat att allt han gör, som i vanliga fall tar två minuter, tar ungefär fem gånger så lång tid och det märks när han svarar på frågorna som ställs. Det tär på en artist att ständigt vara på turné och det är något Green sysslat med nästan ständigt i tio år.

Du verkar vara rätt öppen i intervjuer man läser med dig. Känner du att det är något du måste vara?

- Jag vet inte riktigt. Jag tror att inte det är bra att försöka dölja för mycket om sig själv. Jag känner att jag inte heller vill ha massa saker som är hemliga och jag vill leva ett intressant liv på riktigt, inte bara hitta på massa saker.

Jag tänkte lite på att vissa artister inte vill säga någonting alls…

- Så var det lite för mig med, förut. Speciellt när jag började göra musik, för man vill att folk ska dömma en enbart baserad på sin musik och inte att de ska ha massa konstiga förutfattade meningar om vem man är innan de börjar lyssna. Men efter typ tio års turnérande så har man kommit till det stadiet när folk vet hur man är. Det är bara menlöst att försöka dölja något efter det. Mitt liv har blivit en turnémusikers mer än vad det någonsin var innan och det är vad alla har sett. Det är som att jag kan citera Lou Reed och Growing Up In Public. Lite så är det tycker jag, säger Green och fortsätter:

Jag ju spelat säkert åtta gånger här i Stockholm, och jag är inte ens här ofta. Det är många spelningar för någon som inte spelar här särskilt mycket. Det finns platser jag spelat kanske tjugo-trettio gånger. Det är lite som jag växt upp framför en väldans massa människor. Det innebär en del ansvar, att spela med ett band där alla måste kunna försörja sig, och det har jag haft sedan jag var 18 år. De flesta har inte den typ av ansvar när de är så unga.

På den nya skivan Minor Love har texterna en lite mörkare ton än på tidigare skivor, men Green säger att han fortfarande skriver sina texter på samma sätt, slutresultatet blir bara annorlunda, helt enkelt.

- Texterna är mer melankoliska eller något sådant. De är också mindre abstrakta, jag tycker att de andra skivorna är mycket mer abstrakta. Speciellt Friends of Mine, Gemstones och Jacket Full of Danger. Jag skriver fortfarande mina texter på samma sätt, men sedan blir resultatet något annat. Jag har ingen aning om varför det blir så. Ibland händer det att jag ändrar texterna för att de ska bli mer utmanande, typ om jag tänker att lyssnaren skulle kunna förutse vad som skulle komma härnäst, så då ändrar jag texten så det rimmar med något helt annat så de kan förstå att jag tänkte på både och. Det låter lite som paranoia, men lyssnaren kommer förstå att jag gjode det med flit. Vilket är konstigt. Det är nog paranoia. Jag tror detta album är lättare att förstå.

Det skulle jag påstå…

- Det är helt okej med mig. Kanske går jag i helt motsatt riktning i fortsättningen. Jag är inte alls säker på att det är så här det kommer fortsätta att vara. Det oroar mig lite, det här med att ha en viss position sett till musiken. Jag har ändrat varje skiva rätt mycket och jag har gjort sex stycken som alla är rätt olika på sina sätt och jag fantiserar om vad jag ska göra härnäst. Det blir säkert ingenting som det, eller så kanske jag gör en blandning eller spelar in två skivor på samma gång och väljer den som låter bäst. Jag vet faktiskt inte alls, men jag tror alla sitter i samma båt. För att kunna leva ett intressant liv så måste man bli intellektuellt stimulerad.

Hur skriver du dina låtar, tänker du ”nu ska jag göra en låt” eller är det något som kan komma till dig medan du sover i turnébussen?

- Ibland är det så, att jag vaknar med någonting i mitt huvud. Jag har alltid en bandspelare med mig i min ficka och jag spelar in allting jag kommer på. Sedan lyssnar jag igenom vad jag gjort och jobbar vidare på det långsamt. Det tar några veckor att göra en låt och det blir kanske en eller två rader om dagen. Det händer att jag gör en melodi och sitter och sjunger till den i några dagar och spenderar timmar på att komma på nya verser tills jag hittar något jag gillar. Ibland sitter jag uppe mitt i natten och bara improviserar medan jag spelar in och sedan lyssnar jag på det på morgonen när jag är nykter. Jag tror att det är bra att ha flera perspektiv när man gör en skiva. Vissa saker kommer man på bara så där, vissa jobbar man stenhårt med, vissa skriver man ner i en bok, vissa kommer man på när man är riktigt full eller har tagit något och vissa kommer du på när du dricker kaffe på morgon eller tar en promenad runt kvarteret. Det är väldigt trevligt att kunna spendera en massa tid på att spela in en skiva. Jag vet inte om det alltid kommer att vara så, men jag hoppas det.

Har du samma approach när det gäller att skriva melodier?

- Jag tycker det är bra att skriva text och musik på samma gång. Du kan sjunga orden medan du skriver dem. Det är säkerligen så att inte alla gör det, men jag gillar att göra det så. Det är svårt att tro det ibland, att den vision man haft av en låt verkligen blir till en låt. Men jag vet inte riktigt hur folk gör det, för jag använder knappt en gitarr. Jag bara sjunger in i bandspelaren och kan höra melodin någonstans i huvudet.

Hur känner du att de du gjort har blivit till en skiva?

- Det känns aldrig riktigt så. Visst, jag får en känsla av att det jag har är på väg att bli en färdig skiva. Men jag känner aldrig så. Man kommer till en punkt då man blir tvingad att göra det på grund av skivbolaget. Det är då man kallar det för en skiva. Vanligtvis har jag, i mitt huvud, tio låtar som är riktigt klara och tio till som jag typ jobbar med och det är roligt hur det kan bli i slutändan. Kanske fyra av de tio som var klara blir inte ens bra och de andra är de låtar som alla gillar bättre. Det är precis som med målningar. Jag har gjort tavlor väldigt fort som folk tyckt bättre om än de jag jobbat flera dagar med, det betyder ju inte att man inte ska jobba länge på något. Det är bra att göra både och. Jag vet att Leonard Cohen jobbar väldigt länge med sina låtar.

Producenten, och vännen, Noah Georgeson var språngbrädan för många av idéerna på den nya skivan. Och var tillsammans med Green i stort sett den enda som spelade på skivan, som spelades in i Los Angeles, bortsett från Rodrigo Amarante från Little Joy. Green säger att alla skulle bli överraskade om de visste hur mycket trummor han spelade på skivan, även om han gjorde det i Moldy Peaches. I ungefär fyra veckor befann de sig i studion och experimenterade på olika sätt.

- Jag vill inte bli för teknisk, men jag sjöng rätt mycket i en mikrofon som man använder till en komradio. Bara för att få den rätta atmosfären, säger Green och fortsätter med att berätta om sin vistelse i L.A.:

- Erfarenheten man fick av att vara där var rolig, men det var också väldigt ensamt. Jag vet inte hur man kör och så var jag i Hollywood Hills typ hela tiden. Jag försökte alltid ringa folk och se om det hände något eller så var jag ensam i studion och försökte komma på något nytt. Vissa nätter blev väldigt ensamma och jag flippade ur lite eftersom jag inte är från L.A. Där är jag, ensam i något läskigt hus sittandes på verandan, tänkandes på någon galen mördare som skulle komma, typ ”The Hillside Strangler”. Huset var så stort att jag inte ens hittade knapparna för att släcka alla lampor och i köket lös det hela tiden. Det slutade med att jag blev lite av en hemmafru, jag stod där med en kopp kaffe åt Noah när han kom innan vi skulle gå till studion, säger Green och skrattar.

Joel Alme är lite nervös när vi möts vid Slussen. Och anledningen till nervositeten är inte att han ska bli pappa i mars, utan det är det kommande skivsläppet. Han tror inte att det kommer att bli några bottennapp med kritiken, men lite ljummet kan det allt bli, säger han medan han sitter och leker med sin snusdosa.

- Det känns som att det alltid behövs en debutant som ska hypas. Så man flyter lite på det och sen kommer den andra skivan och då ”ska han sänkas lite”.

Lite så där ”nu ska vi sätta ner han på jorden”?

- Ja, fast jag har gått rätt mycket på den här jorden. Om de bara visste.

På första skivan var många av låtarna inte alltid om just Joel själv, utan andras upplevelser och berättelser. På Waiting For the Bells är det lite blandat med. Det är lite om hans nya liv och oron kring det men det finns även några små noveller om vänner och så, som han uttrycker det själv.

- Jag lyssnar mycket på texter från bland annat The Ronettes. Jag vill att det ska bli lite enkelt på det sättet även om det ibland är svårt att förklara med enkelhet. Ofta blir det om oron för kärleken i det här nya livet och om det ska hålla eller inte. När man går in ett sådant här liv, om man jämför med det jag levde innan, så ger man väldigt mycket och chansar med sig själv. Och om det här skulle paja så skulle man på något sätt brytas ned. Det blir lite som ryskroulette. Många av texterna är om känslan och oron att man kommer bli lurad lite. Jag vet inte om du upplevt det själv, men man kan vara väldigt orolig över att det förflutna hos den man träffar kan komma att påverka mycket.

Har du någon gång funderat över att göra en duett? På vissa spår känns det som att det skulle passa.

- Ibland har jag tänkt på det. Men jag vet faktiskt inte riktigt med vem det skulle vara bara. Det hade varit grym att göra en med Monica Zetterlund, men hon är ju död. Men jag vet inte riktigt vad som skulle passa mig. Det finns många tjejer här i Sverige som sjunger jättebra. Den perfekta duetten är Fairytale of New York, den är väldigt fin och båda sjunger ganska likt med någon arbetarklassröst, och i dag sjunger alla tjejer så mycket renare och det skulle bli konstigt med min röst. Men kanske kan det bli någon på tredje skivan. Den har jag redan planer på, säger han leende och fortsätter.

- Men samtidigt känns det som att det blivit någon sorts mall. Man ska ha en duett, det ska vara ett intro och gärna någon instrumental låt. Det jag gillar med denna skiva är att jag kanske inte är helt supernöjd hela vägen, men jag gillar att låtarna är korta och att det kan ta några extra lyssningar för att man ska hinna med ordentligt. Det är bara låtar och man tänker inte på något annat.

Nästan alla låtar är under tre minuter – är det något du tänkt på?

- Det är faktiskt inget jag tänkt på. Jag har bara gjort låtarna så har det blivit så. De är ganska lika i strukturen. Oftast börjar refrängen, sen kommer en vers, sen kommer refrängen, sen kommer en vers och sen refrängen som också blir ett outro. Sen så är det ett stick ibland.

Hur kommer det sig att du släpper denna skiva på Razzia?

- När jag släppte den första på SY så var vi ju kompisar, och efter att jag släppte skivan så kändes det som att de kanske inte riktigt hade tid så det blev så här bara. Det är inte så att jag försökt klättra på någon stege. Razzia är ungefär likadant. Det är mer kompisar och man är med och bestämmer hur det ska vara och så.

De ställer inga krav och har massa regler och sådant alltså?

- Nä det hade jag nog aldrig kunnat klara av faktiskt.

Kontrollbehov?

- Nja. Det är något som kommer mer i en själv när man inte litar på dem man jobbar med. Då blir det ju så att man måste kontrollera allt lite mer hela tiden och man blir nästan lite manipulativ, men så är det inte här eftersom vi gillar samma saker. Vad som är bra är att de dock är kritiska, det är något som är bra för en själv. Man är ingen allvetare, liksom. Efter ett tag fastnar låtarna och blir till en röra och man kan inte längre höra om det är bra eller dåligt.

Du har sagt i en äldre intervju att du lärde dig mer om ditt liv under inspelningen av förra albumet än någonsin tidigare. Hur känner du för den nya?

- Förut var man mer en ungdom. Under inspelningen av förra skivan och när jag släppte den så skaffade jag mig ett liv. Jag gifte mig och blev styvpappa, så det det har hänt väldigt mycket. Under inspelningen av denna blev man tvungen att schemalägga lite med inspelningarna, hur ospontant det än låter. Fast när man är i studion så blir det samma sak. Lite mer planerande, så var det aldrig när vi spelade in förra. Under många år fanns det ingen deadline.

Almes första skiva, A Master of Ceremonies, tog nästan hela tre år att färdigställa. Låtarna skrev fort men det var själva inspelningsprocessen som tog tid. Och om saker tar så lång tid blir man på något sätt antiproduktiv, enligt Alme själv. Waiting For the Bells började spelas in precis efter att den första släppts och eftersom det inte blev så många spelningar fanns det mycket tid att spela in.

- Fast det känns som det tagit rätt lång tid trots allt. Jag bor i Stockholm nu och har fått pendlat en hel del, berättar Alme.

Ja det har man läst om, och det har blivit lite negativt om Stockholm?

- Det är så klassiskt att säga att Stockholm inte är bra när man väl får frågan. För mig handlar det inte om huruvida Stockholm är bra eller inte. Det handlar om ifall jag trivs eller inte. När man tänker på vad man saknar från en stad så är det oftast inte platser man saknar, inte jag i alla fall. Jag saknar mina vänner och familj. Det blir nog mer att man i själva formuleringen säger att Stockholm inte är bra bara för att man inte gillar att vara här, men det handlar inte om att Stockholm är dåligt utan att man saknar Göteborg. Jag bor dessutom en bit utanför stan och är sällan här, om det inte är interjuver och liknande. Några pengar att shoppa för finns inte heller. Det blir inte så mycket festande och det är ofta då man träffar och lär känna nya människor. Men det är inte så att jag har ett tråkigt liv…

Det har blivit ett annorlunda liv?

- Precis. På ett pedagogiskt tråkigt sätt kan man säga att det är ett riktigt liv. I det här livet finns det en chans för fortsättning. I det förra gjorde det inte riktigt det. Man kommer till en sådan punkt.

Något som kan ha undgått alla de som inte är särskilt fotbollsintresserade är att Joel har gjort en låt åt IFK Göteborg. Låten som heter Snart skiner Poseidon bygger på melodin från A Young Summer’s Youth, och var något som kom till när några vänner helt enkelt frågade om han kunde göra en låt.

- Det finns så många olika typer av låtar som spelas på fotbollsmatcher. Rock, hård techno och sådant där. Men det är lite som att den här har blivit en You’ll Never Walk Alone, och det trodde jag aldrig. Jag har bara varit på tre matcher och man blir lite generad när man hör den. Vi får se hur länge den håller.

För att citera en vän: ”Jag kan inte lyssna på Joel Alme. Jag tänker bara på IFK Göteborg. Min officiella åsikt är att han suger stenhårt”. Hur ska vi få honom att lyssna på Joel Alme igen?

- Haha, det kommer jag nog aldrig att lyckas med. Fast det beror på hur inbiten han är… Hade jag bara gått ut och varit IFK-supporter så hade jag väl kunnat förstå. Då hade det varit en annan sak. Men nu blandas IFK med musiken. Har han hört original-låten?

Ja, det tror jag. Men han är AIK:are…

- Då borde han kunna det, dom vann ju. Han borde tycka synd om mig, lyssna och tänka ”vi vann ändå”. Lite ödmjukhet över det hela.

I vår och i sommar kommer det bli några spelningar med Joel Alme och även lite festivaler. Ingenting är klart och officiellt ännu dock. Men med tanke på att Joel valt att spela in denna skiva med ett riktigt band, bara för att det ska bli bra live, så har vi alla något att se fram emot.

De har känt varandra sedan början av det nya millenniet, Robbie Furze och Milo Cordell, ungefär tio år alltså. Det var först för två år sådan som de tillsammans började göra musik som The Big Pink, trots att de tidigare gjort lite noise-grejer tillsammans, som Robbie uttrycker det. Läs resten av inlägget »

- Sist ja! Fast om man läser på arabiskt sätt så, säger Johan Melin, den ena halvan av Fontän, när han ser deras namn allra längst ner på en Way Out West-banner som står bredvid honom på golvet i det lilla rum vi satt oss ner i. Men att dömma ett band efter placeringen på reklam för en festival är lite som att dömma en bok efter dess omslag – inte riktigt rätt. Läs resten av inlägget »

På den svenska popscenen är det lätt att få intrycket av att alla känner alla, alla samarbetar med alla – ungefär. Men desto mer man pratar med folk och gör någon form av research innan man ska möta någon för en intervju, så märker man att detta knappast är något unikt för Sverige. Simian Mobile Discos andra album, som släpptes nu i augusti, är fyllt till bredden med välkända gästartister – många som de känt redan innan via möten på festivaler, producentjobb eller genom andra koncept. Läs resten av inlägget »

I slutet av 90-talet blev Olivier Libaux och Marc Collin introducerade för varandra av en gemensam bekant i musikbranschen som trodde att de skulle passa bra ihop, uppenbarligen hade han rätt. Till en början arbetade det med olika projekt i Marcs studio och det var inte förrän 2003 som de började arbetet med vad som kom att bli deras mest lyckade – Nouvelle Vague. Sex år och över en halv miljon sålda skivor senare är de tillbaka med sitt tredje studioalbum, som släpps denna vecka, där det mesta är sig likt även om vissa av spåren fått ett stänk country över sig.

Läs resten av inlägget »

Det är förmodligen inte särskilt många människor som håller ihop med sina barndomsvänner, i alla fall inte med folk som man träffade redan vid sex års ålder. Men Phoenix har lyckats, och kanske är det just Phoenix som binder ihop Thomas Mars, Deck D’Arcy, Laurent Brancowitz och Christian Mazzalai. På onsdag släpps deras fjärde album som fått den magnifika titeln Wolfgang Amadeus Phoenix. En titel som sångaren Thomas Mars kom på och som de ser som en sorts gåva de inte allt för gärna pratar för mycket om.

Läs resten av inlägget »

Foto: tram7.se

När jag träffar Jenny Wilson på ett kontor vid Rådmansgatan i Stockholm, har hon just tillfrisknat från en influensa så kraftfull att hon tappat rösten i flera dagar och blivit tvungen att ställa in en spelning i Danmark. Det är då tre veckor kvar tills att Hardships!, uppföljaren till debuten Love and Youth, ska släppas men egentligen hade Jenny velat haft några månaders väntan innan det album hon jobbat med in i elfte timmen släpps.

Läs resten av inlägget »

När tram7.se bestämde sig för att ringa upp Felix Andersson, sångare och låtskrivare i Skansros, för att få svar på några frågor vi funderat över möttes vi av en yrvaken man som ännu inte riktigt verkar ha insett hur bra Skansros faktiskt är.

Läs resten av inlägget »

Foto: Matt Wignall

Division of Laura Lee är aktuella med sitt nya album Violence Is Timeless. tram7.se träffade bandet och diskuterade skapandet av deras nya skiva, skivbolag med familjekänsla och finanskrisen med basisten Jonas Gustafsson och gitarristen David Fransson.

Det blev en lång intervju som egentligen kanske inte gör sig bäst i detta format.

Läs resten av inlägget »

Imorgon, torsdag den 28:e augusti, är det Bonjour goes Adult på Pusterviksbaren i Göteborg. Där kommer Alexander Gustafsson, eller Portrait Painter som ni kommer att lära känna honom som, att göra sin första spelning tillsammans med Bye Bye Bicycle som kompband. Dessutom firar han sin tjugonde födelsedag.

Efter det kommer han med Adam Bolméus och Kalle von Hall från Bad Cash Quartet att spela in en demo. Det är mycket på gång med andra ord.

Läs resten av inlägget »

Fleet Foxes var det band på Way Out West som lyckades hålla hela Linné-tältet tyst stående av beundran medan de gjorde den mest magiska spelningen på hela festivalen. Några timmar innan dess tog jag tillfället i akt och böt några ord med bandets keyboardist Casey Wescott.

Läs resten av inlägget »

« ÄLDRE RELEASER