Det blir ett 10-årsjubileum när P3 Guld går av staplen i början av nästa år. I snart tio år har alltså P3 Guld visat hur det ska gå till bland de svenska musikpriserna (dock är det även viktigt att nämna Manifest).

Datumet som gäller för jubliéet är 21 januari. Likt förra året äger galan rum på Lisebergshallen. Vilka som är nominerade till priserna avslöjas i december men biljetterna till galan släpps redan nu på fredag (28 oktober), men då får man köpa i blindo: vilka artister som kommer att uppträda har ännu inte avslöjats. Inom kort sägs det.

Med tanke på att det är ett jubileum så kanske man vågar hoppas på något alldeles extraordinärt.

Galan direktsänds i Sveriges Radio P3 kl 20:03 lördag 21 januari och sedan i SVT1 samma kväll kl 21:00.

Biljetterna kommer att säljas via Lisebergs Nöjesbokning (031-400 200) samt Ticnet.

Hösten är här, lika definitiv som vacker, och vi kan skymta slutet på ett otroligt bra musikår. Att om några månader sätta sig ned och sammanställa de ack så obligatoriska årsbästalistorna kommer bli ett angenämt problem för landets musikkritiker. Personligen har jag reagerat nästan handlingsförlamat de senaste veckorna, översköljd av så mycket, svenskt som utländskt, med så hög kvalité. Det har inte varit svårt att undvika företeelser som Idol när man inte ens kunnat bestämma sig om man ska ägna dagen åt El Perro Del Mar och hennes politiska pop-explosion What Did You Expect (årets kanske viktigaste låt), Dan Lissviks fina version av Andreas Mattssons Parklands eller Wilcos magnifika epos till avslutningsspår på nya, olydiga, The Whole Love. För att citera en kamrats pappa: ”Det är kul det här med musik.”

Här är tre skivor som tram7 inte skrivit om (eller gett oförtjänt lite uppmärksamhet), tre skivor som kommer värma en bra bit in på det oundvikliga vinterhalvåret:

Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo

Smoke Ring For My Halo är en kompromisslös klassiker. Att jag missade Kurt Viles mästerverk, hans skitiga och Velvet Underground-doftande alternativ country när den kom är nästan pinsamt att erkänna. För de är melodier så självklara, framförda med ett sådant hypnotiskt driv, att man mister andan. Genialt betitlade låtar som Jesus Fever och Peeping Tomboy utstrålar en imponerande Dinosaur Jr.-integritet samtidigt som det är rått, naket, eget och vackert.

Alex Turner – Submarine (original songs)

Det finns inget tveksamt eller ofärdigt med Alex Turners soundtrack till den stundtals mycket fina och charmiga, men ack så ojämna filmdebuten Submarine. Det är mogen och vemodigt svängig popmusik som osar mer utav gammal brittisk schlager än Arctic Monkeys. Det är ytterligare ett bevis på den unge Turners multitalang, det är texter och melodier som till och med skulle göra en Ray Davies grön av avund. Där The Last Shadow Puppets första, och hittills enda skiva, var lika spretig som sofistikerad så är Submarine en balanserad fullträff, rätt igenom. Piledriver Waltz hör till en av årets bästa slagdängor och drömmen om en briljant, riktig soloskiva signerad Turner känns allt mer realistisk.

Girls – Father, Son, Holy Ghost

Man kanske inte kan slänga epitetet ”bortglömd” på hajpade Girls, men jag tycker att det bör sägas även här: Father, Son, Holy Ghost är en otrolig uppföljare till debuten Album. EP:n Broken Dreams Club var hissmusik i jämförelse med detta ömhetstörstande mästerverk som spänner från surfrock och heavy metal till mäktig gospel och akustisk vaggvisa. Christopher Owens röst kliver, en gång för alla, ut ur Elvis Costellos skugga i all sin trasighet och skapar magi i långa låtar som är alldeles för korta.

Tre svenska:

Jens Lekman – An argument with myself
Det är lite som att svära i kyrkan att erkänna att man inte är världens största Jens Lekman-fan när man skriver för tram7. Men så är det faktiskt. Visst, jag har lyssnat en del och gillat vissa låtar och sådär. Men ingen har fullkomligt knockat mig som låten An argument with myself. Den har exakt ALLT. Fantastiskt bra, kanske en av årets bästa låtar? Definitivt månadens bästa. Resten av EP:n håller inte samma klass men är värd ett par lyssningar.

The Embassy – Life in the trenches
The Embassy är kanske något av det hippaste som Sveriges musikscen någonsin fostrat? Jag tror det. Jag är inget större Embassy-fan egentligen och det beror mest på att jag knappt lyssnat. Bara hunnit några varv av den här skivan dessutom så har knappt mandat att tycka. Men såhär: Det låter lovande och har potential till att bli något jag älskar. Återkommer kanske i frågan.

Mattias Alkberg – Anarkist
Visst, Mattias Alkberg är en bra musiker och framförallt en jävligt skön kille. Det låter ganska Mattias Alkbergskt och kritikerkåren älskar detta, som väntat. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det funkar att lyssna på. Stabilt bara. Eftersom jag har nån slags fetisch för barnkörer så tycker jag att Helgen v.51 är skivans bästa låt. Och ångrar mig redan för att jag bjöd på den infon.

Bubblare: Parker Lewis – Pengar och leenden, Den svenska tystnaden – Den svenska tystnaden

Tre utländska:

The Drums – Portamento
Jag är så förutsägbar ibland. Självklart älskar jag The Drums lättsmälta (mitt absolut bästa ord för att beskriva bra musik) och enkla pop. Precis som förra skivan och förmodligen nästa skiva. Skivan saknar en Lets go surfing-hit, men Money är inte många steg efter. Månadens bästa, såklart.

Girls – Father, son, Holy ghost
För varje släpp som Girls gör så blir dom lite lite sämre. Debuten Album var ju fullkomligt lysande, sen dalar det sakta i kvalitet. Precis som de flesta andra som slår igenom med dunder och brak. Låtarna under 4 minuter är skivans behållning. Fortsätt så och sluta med sömnpiller som Forgiveness som klockar in på strax under 8 minuter. Strax under 8 minuter av absolut ingenting.

Zola Jesus – Concatus
Skön röst. Elektrisk pop. Riktigt bra från en artist som jag av någon anledning aldrig lyssnat på tidigare. Ätgärdar detta nu. Påminner lite om Lykke Li?

Bubblare: Kasabian – Velociraptor!, Iceage – New brigade (världens kortaste skiva?)

Mässan hålls i Solnahallen 10.00-16.00 och det kostar 50:- i inträde.

Foto: Anna Wergelius

Supersuccékonceptet (ordet finns) Twittervju är tillbaka! Nu med skivaktuella Billie Lindahl som släpper sin musik under artistnamnet Promise and the Monster. Det nya albumet kommer 26 september och smakprov finner du till exempel på hennes MySpace.

Vem är du?
Billie. Jag gillar träskgarage, sakral stämsång och vid första anblicken löjliga textrader.

Hur kommer Red Tide att låta?
Som om tvåtusentalets freaky folk-scen skulle anordna Twin Peaks-maraton hemma hos Siouxsie Sioux.

Varför dröjde det fyra år mellan albumen?
1 kopp tvivel, 2 teskedar förvirring, 2 dl jobb, 1 kryddmått funderingar, studier efter behag.

Hur lång tid kommer det dröja till nästa platta?
Vet inte.

Vad är tanken med ditt artistnamn?
Det är fint.

Vad händer framöver?
Rannsakelse, tvagning, disciplinering, spelningar och uppträdanden.

Till sist den obligatoriska trams-frågan: 140 tecken, 140 täcken eller 140 peace-tecken?
140 tecken. Tecken är livet, samhället, all kommunikation och döden.

12 oktober släpps Skriets nya skiva Det beslutande organet. En skiva där bandet, enligt pressrelease, ska ha lyft sig ännu en nivå. Något som låter trovärdigt, med tanke på kvalitén som debuten erbjöd.

I dag, med start kl 17.00, är det dags för årets Grolsch Block Party. Och i år är det femte året, något slags jubileum alltså. Det blir på fem gator, där resturanger och barer fylls med bland annat just musik. Men även mode, konst och design. Allt är gratis men givetvis kan det bli fullt, så man får vare ute i god tid. Schema finns längst ner.

Ett schema för vad som händer har ni nedan. Jag säger att ni inte bör missa Azure Blue på WC. Vill ni se en fotoutställning med temat musik kan ni bege er till Louie Loiue på Bondegaatan.

Schema för kvällens Grolsch Block Party.

Jensa, som kanske någon mer än jag kallar honom, är tillbaka. 20 september släpps EP:n An Argument With Myself via Secretly Canadian. Hur bra är inte detta? Jävligt bra. Spårlista nedan.

1. An Argument with Myself
2. Waiting for Kirsten
3. A Promise
4. New Directions
5. So This Guy at My Office

EP:n kommer att släppas digitalt och som bildvinyl via Service i Sverige.

På Secretly Canadians blog kan man även läsa en liten intervju med Lekman.

Den här veckan börjar bra: The Embassy är tillbaka med en ny skiva i september. Life In the Trenches – The other side of 2001-2011 heter den och den kommer att släppas av Service 7 september. I helgen spelar de dessutom på Hultsfredsfestivalen.

Med denna förträffliga nyhet kom också en fantastiskt ful video. Se ovan. Blunda och lyssna.

Vill tyskarna bli större än Peace & Love?