tram7

Jag vill inte ha en del av kakan. Det är knappt så att jag ens vill äta av den. Varför då? Det är ganska äckligt att äta utav samma kaka som alla andra. Folk slemmar runt och har herpes tänker min förvrängda hjärna. Ibland är den just förvrängd, men ibland har den konstigt nog rätt.

Det där med mörker. Det där med Amerikat. Det där nya som skulle vara så bra och unikt. Och så den där storslagna ådran som bankar runt. Folk vräker verkligen i sig av något fler månader i förväg. Det är ett ganska konstigt beteende.

Det är lätt att låta negativ när en ställer sig på tvären och inte vill åka med i bergochdalbanan. Så för att förtydliga; det är inte dåligt, stundtals till och med rätt bra. Men ni kommer aldrig att få det till att det är så unikt som ni vill.

Lykke Lis musik är storslagen, den är mörk, den är även dansant. Men den är även otroligt lätt, som sockervadd. Musiken smeker snarare än river. Inget fel i det, men är det tanken? Ska inte texterna som trots allt innehåller skjutvapen, prostituerade, magnifik kärlek och vemod kännas i varenda en av kroppens atomer? Ta oss ner på en resa i skärselden och beskåda våra innersta smådjävlar?

När en hellre tittar på fåglar utanför ens fönster och dricker kaffe än känner av musiken, blir det bara bekvämt bakgrundssurr. Till slut kommer en på sig själv och försöker lyssna mer noggrant, lik förbannat flyter tankarna iväg på något annat. Titta där, sidensvansar.

Lykke predikar i den största kyrka hon har hittat, klätt den i moderiktiga melodier och alla har vallfärdat rätt in i den. Det är bara att gratulera, men också tråkigt att behöva vara den som säger att det faktiskt inte är så jättebra.

Skrivet av Axel Stenros och publicerat 3 mars 2011