Recension:
Anton Kristiansson – Lilla London
Lite simpelt kan det allt kännas, att ta en låt från välkända Broder Daniel som grund och bygga vidare på det. Det är vad Anton Kristiansson har gjort på sin första singel Lilla London, vilken är en fortsättning på Youtube-klippet en del kan ha sett tidigare där han rappar över I’ll Be Gone. Plötsligt har man tusentals människor som direkt kommer att känna igen vad de hör.
Melodin är inte någon direkt sampling utan snarare är en instrumental av Broder Daniel-låten och Anton kommer garanterat att få både en skara som hatar det han gör, som lär skrika att han skändar det BD har gjort, och en som gillar det, vilken kommer bli betydligt större. Låten i sig består av något som går att kalla för en refräng med en förtvivlad Anton som brister ur sig ”ta mig härifrån” och två verser där han beskriver Göteborg på ett sätt som egentligen skulle kunna passa in på varje stad där man som ung växer upp; ”Göteborg är vackert men inte mycket mer, tryggt och stelt och det ger mig ingen lycka mer…”. En sådan där typisk uppgivenhet över det man kallar sitt hem. Andra rader träffar mer rätt som ”alla dansar och dom ler när dom sjunger om ångest och DJ:n spelar samma låtar för hundrade gången”, något som man ständigt tänker på medan man lyssnar på sprudlande pop där stråkarrangemang ger ett intryck av att låten är en hyllning till livet, eller dylikt, medan det bara handlar om skit.
När vi får höra mer av Anton vet jag inte, men jag gillar verkligen detta och det kommer många andra att göra. Henrik Berggren är en av alla andra som gillar Anton. ”Det är bra. Han är bra.”, har han sagt. Lilla London är den där låten om att inte riktigt veta vart man ska ta vägen, allting är inte riktigt som man förväntat att det ska bli. Han beskriver det bäst själv; ”det finns inget kvar av det man en gång haft eller ville ha”. Det är en debutsingel som folk kommer att minnas och inte p.g.a. samplingen, utan tack vare Antons beskrivning av Göteborg och på det sätt han levererar den.
Låten släpps på onsdag. Missa inte.
Eftersom Broder Daniels musik var en skändning i sig är detta en dubbel skändning. Hej, jag kan ju ta ett Union Carbide riff och lägga lite talanglös rap över, som handlar om hur mycket existentiell ångest man kan ha och hur risigt och fult och trist den förvuxna småstadsjäveln Göteborg är.
Jäkligt dåligt det här Anton! Trist Kristiansson.