Recension:
åsikt: taken by trees – east of eden
Victoria Bergsman kombinerat med pakistanska sufimusiker och Dan Lissvik bakom spakarna på en annan kontinent. Särskilt konstigt kan det väl inte låta, framför allt inte med tanke på att den nyfikna människan ständigt utforskar nya miljöer och använder sin kreativa förmånga för att gång på gång försöka skapa någonting nytt. Och det som Bergsman tillsammans med Andreas Söderström och de pakistanska musikerna alstrat är kanske inte något unikt men det är något alldeles extra.
Det går inte att påstå att debuten Open Field inte har någon sorts organisk känsla över sig, men likt Jenny Wilsons Hardships!, har också Bergsman med sin uppföljare tagit ett stort kliv framåt. De allra flesta spåren på East of Eden är större, kraftfullare och det känns dessutom som att hon vuxit i sin roll som soloartist. Det är inte längre lika försiktigt och den säregna rösten gör sig verkligen lysande, både på de mer renodlade indiepop-låtarna och de som fullkomligt skriker av influenser från den pakistanska musiken. Vad de dock har gemensamt, vare sig om det är den fina och sköra Tidens gång på svenska eller favoritlåten Day By Day med dess rytmiska trumspelande, är hur de ger en någon form av avslappning. Man hamnar i någon sorts sinnesro.
Nyfikenheten över hur stor inverkan Lissviks produktion haft på slutprodukten är något som ständigt ligger där någonstans bak i huvudet när man gång på gång lyssnar på albumet och närmare svaret på den frågan kommer vi nog inte än Wapas Karna. Men när vi nu pratar om verkhet i sin helst så blir det svårt att hitta något att beklaga sig över, även om det är svårt att fastna för det sista spåret Bekännelse och dess kraftlösa melodi. Trots det är detta ett av de bättre albumen som släppts i år.
Vad tycker du?