tram7.se

Nite Jewel – Want You Back

Lugnt och elektroniskt men samtidigt lite uppåt. Nite Jewel kommer från Los Angeles och låten är från Want You Back EP.

I november får Sverige finbesök från Frankrike då AIR kommer till Berns för en spelning. Det är något speciellt med den franska electropopen och AIR är bland de bästa de har att erbjuda.

När och var?

29 november – Stockholm, Berns

Biljetter?

Biljetterna släpps i morgon, den 1 september, och går att köpa via Ticnet och kostar 350:- + serviceavgift.

MySpace?

myspace.com/intairnet

The Mary Onettes nya album är snart på gång och vi på tram7.se är riktigt sugna. För att stilla er och vår hunger kan ni redan nu ladda ner nya singeln här nedan!

Njut, njut, njut! Det är en helt fantastisk låt!

Ladda ner här!

Tim & Jean – Come Around (Rough Version Mix)

Schysst electropop från Australien. Någon konkret info om denna duo är det ont om.

Dag två av Popaganda började med Name the Pet. En artist vars framträdande går att beskriva med lite väl mycket bas och en ljudvolym som borde ha varit över socialstyrelsens regler. Det är fortfarande svårt att förstå vad hela tanken med basen är. Varför den ska vara så hög när den inte fyller någon direkt funktion, det är bara onödigt mycket bas som inte är en väsentlig del av musiken i den mängden. Bäst med Name the Pet var en låt av en låt som lät lite mer klassisk pop, så att säga, lite mindre bas så andra ljud och toner fick lite plats. Name the Pet visade, precis som många andra artister i går, att det finns rätt mycket musik som gör sig bättre i studioformat än live.

Suburban Kids With Biblical Names kanske borde ligga i samma fack av artister, när de på stora scenen tar hjälp av en iPod, men det finns en helt annan charm i deras typiska indiepop jämfört med t.ex. Name the Pets hipsterpop. Deras spelning var gårdagens mest tafatta.

Årets kortaste spelning bjöd Masshysteri på, även om den hade kunnat bli ännu kortare på grund av en trasig gitarrsträng. Lite tur hade de då The Teenagers lånade ut en ny vilket böjd på kommentaren ”den bästa gitarren jag har spelat på, jag kommer aldrig ha råd med en sån här”. Innan konserten blev det en MySpace-lyssning och för er som inte hört Masshysteri, så är det inte så hysteriskt som det kanske kan låta. Punkigt och rockigt som oväntat lämnade lite mersmak. Något som bör ses som ett relativt bra betyg då jag personligen inte brukar fastna allt för lätt för denna typ av musik.

[ingenting] då. Det är inte kul när saker inte går som det ska, till exempel att få tag på rätt personer för att kunna fotografera en spelning. Detta hände innan Camera Obscura skulle ställe sig på den lilla scenen och jag fick bara höra [ingenting] på avstånd. Men även flera hundra meter bort är Sibille Attar fortfarande lika fantastisk på Dina händer är fulla av blommor. En ny favoritlåt med [ingenting].

Camera Obscura som av någon anledning inte fick spela på festivalens stora scen gjorde förvånadsvärt bra i från sig, trots att de tagit dem fjorton timmar att ta sig från Skottland till Stockholm, med missade anslutningsflyg. Men någon form av humor hade Tracyanne Campbell kvar när hon sa att någon kanske skulle känna igen Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken innan de drog igång en av de bättre låtarna från Let’s Get Out of This Country, från 2006. Det var inte lika bra som när jag såg dem på Debaser Medis senast, men de låtarna från det nya albumet My Maudlin Career lät faktiskt mycket bra live varvat med prat om getingar.

Finalen Razzle Dazzle Rose, som är det bästa spåret tillsammans med Country Mile från deras förra album kan aldrig bli dålig, även om trumpeten i går var lite halvdan. Lite synd var det allt att deras fina cover på Springsteens Tougher Than the Rest, som de spelat under sin promotion turné i USA, inte spelades i går. Det hade nog många tyckt om.

Det fanns ett band på Popaganda som på något sätt alltid levererar. Jag har berättat förut att de var bättre än Glasvegas, som support, och i går kan de knappast ha gjort någon besviken. Hur de lyckats bli så exceptionellt bra live är något jag fortfarande undrar över. Det är Florence Valentin jag pratar om. Love Antells mellansnack, om dyra bostadsrätter överraskar aldrig och även om hans politiska åsikter som levereras både på det sättet och i texterna må vara blåögda, så spelar det ingen roll när det låter så bra som det gör.

Bas bas bas. Det är tre ord som beskriver Miike Snow live. Publiken älskar det, och jag undrar varför. Visst, basen är inte frånvarande på deras album, men den tar inte all plats som det gör när de spelar live. Upplevelsen försvinner lite, liksom. Det kokar i publiken när de bränner av Animal och Bloodshy & Avant ser ut att ha fantastisk kul på scen vilket höjer känslan. Men nästa gång jag ser Miike Snow får de hemskt gärna tänka på den där basen, det låter bra utan att man försöker blåsa bort publiken.

Florence Valentin – Mitt allt

Bara för Love och resten av gänget är så bra live.

Redan under lunchtid sitter folk och väntar på att området vid Eriksdalsbadet ska öppnas för Popaganda. Tre tappra tjejer sitter på en mur i närheten av entrén när jag kommer dit för att ta lite foton av området innan det är nedsmutsat och fyllt av människor. När det är mindre än en timme kvar tills området ska öppnas är förberedelserna fortfarande i full fart. Kanske är det de allra sista de gör, men att inte entrén är färdigmonterad mindre än en timme innan öppning känns lite konstigt. Det bankas och borras ordentligt, som om de bygger någon sorts fästning och förväntar sig att anstormas av en hord arga hårdrockare när natten faller.

Wildbirds & Peacedrums öppnar Popaganda. Huruvida det är något att vara tacksam för är oklart. Att det dessutom börjar brinna på scenen medan de spelar kanske är ett tecken på att de inte var riktigt klara. Eld på scenen? Ja, men det är ingenting som stör varken Andreas Werliin medan han går loss på trummorna eller Mariam Wallentin på sång. När man inte har särskilt bra koll på ett band är det alltid kul att se dem live, man vet inte riktigt om de låter sämre eller bättre jämfört med studioinspelningar. I går visade paret att de är ett riktigt bra liveband. Och det bara med slagverk och sång. Imponerande. Som ensam musiker var Werliin en av de som gjorde bäst i från sig i går, hans sätt att hantera trummorna är fantastiskt. När Wallentin sedan börjar sjunga så blir det hela fulländat.

Deras jazzigapop kanske inte är något för de stora massorna, och kanske är det därför de fick spela först, men det känns inte riktigt som om att det spelar någon större roll när det låter så pass bra som det gör. Förhoppningsvis har fler fått upp ögon och öron för dem, nu efter Popaganda.

Parken blir första akt att få lite folk på fredagen. Längst fram är det fullt med tonåringar som står och skriker och sjunger med i soundcheck och det ger mig någon form av Håkan-vibbar, sett på publiken. Och det var väl ungefär så det också var, publikmässigt. Det allra bästa med Parkens spelning var, trots att Parken ÄR Pelle Lindroth, hur alla i bandet blev Parken. Hur de andra tar plats på scenen och inte bara står där i skuggan. David Giese, som spelar saxofon och keyboard, ser ut att älska det mer än Pelle själv, när han sjunger med i nästan hela låtarna. Henrik von Euler ger ett liknande intryck. Det är bara Martin Sörbom på trummor som hamnar lite i skymundan, men det kan lika väl vara ett medvetet val.

Det är en jämn spelning, varenda låt framstår som singelmaterial men det blir lite tråkigt att de inte gör något av låtarna. De borde kunna göra något bättre av en låt som Åt helvete med himlen när de spelar den live, och inte bara leverera en karbonkopia på studioversionen, flippa ur lite helt enkelt. Fast om publiken älskar det spelar det väl mindre roll. Men jag hade gärna sett lite mer experiment.

Klockan är över fem och medelåldern på Popaganda har höjts ordentligt. Kanske är fredagens afterwork ett besök på Popaganda. Eller så tilltalar bara nästa akt en annan typ av människor än Parken, som spelade på samma scen lite tidigare.

Kära Sarah, tack. El Perro del Mar gjorde gårdagens absolut bästa spelning. Hur mycket kredit Rasmus Hägg ska ha för Love Is Not Pop vet jag inte riktigt, men något ska han ha i alla fall, då han tillsammans med El Perro del Mar har kombinerat en spröd viskande röst med aukistisk gitarr och blytunga djupa baslinjer. På pappret kanske det låter lite udda men i praktiken är resultatet lysande. Dessutom gör det sig utomordentligt även live. När El Perro del Mar spelade på Where The Action Is, var hon kanske trött, för när hon i går spelade på Popagandas lilla scen var det i en helt annan klass.

Hon skuttar stundtals omkring på scenen, dansar lite och berättar hur hon gillar hösten i ett av få mellansnack. Det händer inte så mycket annars, men just kombinationen av basen som bankar i åskådarens bröst, samt Sarahs sång och texter är vad som slår en med häpnad. När jag lyssnade på Love Is Not Pop vågade jag aldrig tro att det skulle låta så bra live som det faktiskt gör.

Tre gånger har jag lyckats se Jenny Wilson i år. Första gången var det lite av en releasefest för hennes andra, och helt otroliga, soloalbum Hardships! på Fasching, den andra gången var det på Where The Action Is och i går blev det den tredje gången. För en gångs skull verkar hon vara helt fri från diverse förkylningar när hon ställer sig på Popagandas stora scen. Det är dock inte det som var bäst i går. Vad som var allra roligast var att se hur låtarna från det nya albumet har växt med Jenny, och bandet live. Jag vet inte riktigt om det går att jämföra Fasching-spelningen med en hyfsat stor festivalscen, men på Where The Action Is var det inte alls samma flyt och känsla. Det är helt klart tydligt att sommarens alla spelningar har satt sina spår, på ett positivit sätt.

Scenen är fylld av lekfullhet och glädje, fastän jag tycker låtarna från Love and Youth gör sig bättre live än de nya så sitter de ändå som gjutet. Framför allt är det kul att Jenny och bandet inte bara spelar låtarna rakt upp och ner utan gör liveversioner utav dem. Man passar på att lägga till någon saxofon i något parti eller bara spexar runt med låtarna på ett snyggt sätt. Det behövs inte göra så mycket mer för att det ska framstå som något mer intressant.

När jag såg att Jenny Wilson och El Perro del Mar var bokade på ungefär varenda festival under sommaren så var tanken att bokarna får skärpa sig, i efterhand är jag mer glad över att det blev så.

Deportees spelning var den som kändes mest intim av de alla. Trots att området vid det här laget var fyllt med besökare. Hela spelningen kändes lite som en en riktigt bra spelning i ett garage, eller något åt det hållet. Cymbaler som ramlar omkull, sångaren Peder Stenberg pratar på friskt och säger sedan att bandet var tvunget att ta ett snack; ”ni förstår”.

Efter bandets förra platta som hade ungefär en hit – Damaged Goods, som om jag inte tappat minnet inte spelades i går, så blev de utslängda från sitt skivbolag. Kanske lite dumt med tanke på hur bra deras nya platta är och låtarna från denna är även de riktigt bra live. Till en början trodde jag nästan att de skulle spela hela Under the Pavement – the Beach live då de började med Turn Back Time för att sedan spela titelspåret, precis samma ordning som på plattan. Det är här lite av garagebandet kommer in, live låter det mycket råare och oputsat än på plattan, även om de har inspelade stråkar när de spelar Will You Talk (If I Listen). Det är också det som gör att spelningen får sin charm.

Allt som allt så gör Deportees bra i från sig. Deras trummis Thomas Hedlund är min nya favorit. Han behöver inte ens vara den bästa trummisen som finns, men hans enorma inlevelse i spelandet är kul att se. Bastrumman håller flera gånger på att ramla av podiumet.

Steve Aoki förstår jag mig inte på.

Sist på listan har vi en grupp som på deras två senaste album har blivit producerade av en svensk – även fast de inte själva är svenskar.

Klicka er vidare för att se nummer ett på listan. Läs resten av inlägget »

Young Galaxy – Destroyer

Lugn och dunkel indierock från Kanada. Bandet har tidigare varit förband åt bland annat Death Cab For Cutie och Peter Bjorn and John. Just denna låt kommer från deras andra album Invisible Republic, som släpptes nu i augusti.

- Sist ja! Fast om man läser på arabiskt sätt så, säger Johan Melin, den ena halvan av Fontän, när han ser deras namn allra längst ner på en Way Out West-banner som står bredvid honom på golvet i det lilla rum vi satt oss ner i. Men att dömma ett band efter placeringen på reklam för en festival är lite som att dömma en bok efter dess omslag – inte riktigt rätt. Läs resten av inlägget »

Näst sist på listan finner vi ett band som är ett bra exempel på att skivbranschen inte riktigt hänger med i utvecklingen. Deras album finns nämligen inte officiellt i Sverige trots att två av bandets medlemmar är svenskar.

Klicka er vidare för att se nummer två på listan. Läs resten av inlägget »

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet feat. Sarah Assbring – Sally Go ’round The Roses

Detta projekt är en idé av Kjell Andersson, A&R på EMI Music Sweden, som ville göra en jazzplata med Sveriges bästa sångare, enligt honom själv, Magnus Carlson. De två tillsammans valde vidare ut musiker som Lars Skoglund, Goran Kajfeš och Carl Bagge att sammarbeta med. På denna låt gästas de av Sarah Assbring, mer känd som El Perro Del Mar. Skojjigt och vällåtande! Att se en livespelning med dem i höst flög precis upp på att-göra-listan. Album släpps nästa vecka, Onsdag 2/9.

På den svenska popscenen är det lätt att få intrycket av att alla känner alla, alla samarbetar med alla – ungefär. Men desto mer man pratar med folk och gör någon form av research innan man ska möta någon för en intervju, så märker man att detta knappast är något unikt för Sverige. Simian Mobile Discos andra album, som släpptes nu i augusti, är fyllt till bredden med välkända gästartister – många som de känt redan innan via möten på festivaler, producentjobb eller genom andra koncept. Läs resten av inlägget »

Nu är det nära. Inte för att vara tjatigt men i dag ser det bättre ut på väderfronten. Känner ni för att peppa lite extra så här inför Popaganda får ni ta och kolla in den spellistan som tram7.se har gjort på Spotify. Den finner ni här. Annars kan ni bara kolla in nästa akt på listan.

Klicka er vidare för att se nummer tre på listan. Läs resten av inlägget »

Joshua James – Coal War

Fin låt från Nebraska som börjar som väldigt klassisk folk för att sedan bli lite rockigare. Låten finns på albumet Build Me This.

« ÄLDRE RELEASER